Vilket skulle vara värst?
jag har varit både fysiskt och psykiskt mobbad nästan hela mitt liv. blivit misshandlad näst intill död av mobbare. så det som skulle vara värst för mig är om någon av mina söner skulle börja mobba.
Inlägg från: ELMK
|
-
-
det sa jag inte........ men jag skulle ha svårare att "acceptera" min son om han började mobba. sen är det upp till föräldern att sätta stopp för mobbingen. båda alternativen är hemska oavsett men en mobbad person kan du hjälpa på ett annat sätt. en person som blir mobbad kan man flytta på på ett annat sätt så att denna finner styrka och självförstroende medans en mobbare oftast blir värre om man flyttar på den. jag skulle inte kunna leva med mig själv om min son skadar en annan person så pass att detta barn tar livet av sig. men jag skulle heller inte kunna leva med vetskapen att min son blir behandlad på samma sätt som jag blev.konkelbär skrev 2010-04-02 16:43:14 följande:Så du ser hellre att dina barn blir så mobbade att de försöker ta sitt liv gång på gång (och kanske lyckas) än ser att dina barn mobbar andra?
-
jag dog nästan också, jag var blå och livlös när personalen hittade mig när en pojke hade strypt mig. men jag skulle aldrig i mitt liv förlåta mitt barn om denne skadar ett annat barn, aldrig i livet. men jag skulle heller inte kunna acceptera att mitt barn blir mobbat, man får somn förälder titta efter varningarna ja dom finns där oavsett vad du säger. jag sa aldrig till min mamma att jag var mobbad men hon såg det ändå och "stoppade den". JAG VET också vad jag pratar om mobbad fysiskt och psykiskt i 9 år varav att dom dödade mig nästan 2 grr genom stryptag.konkelbär skrev 2010-04-02 16:50:26 följande:Det är väl klart att jag har svårt att acceptera folks olika åsikter om saken. Jag dog nästan, säger jag ju. Det är ju uppenbarligen så att den som säger att det är värst att vara mobbaren INTE vet vad han/hon talar om. Jag VET vad jag talar om. ... Och hade jag inte fått behandling så hade jag inte skrivit här, utan legat död och förruttnad i marken. Om inte annat, du och alla ni andra kanske uppfattar mig som (jag vet inte hur ni uppfattar mig), men det kanske kan få er att förstå vad mobbing gör med en människa. Medan mobbarna gick gymnasiet och tog studenten, skar jag mig i armarna, drogade, gick i terapi, låg sömnlös och drog hårspray mot min ångest. Ni vet inte vad ni snackar om förän ni suttit i min båt.
-
det är ju sant, jag ser alternativen lika jobbiga. men jag skulle nog blir lite mer arg på mig själv om barnet blev en mobbare. det är ju verkligen som att välja mellan pest eller kolera.Kya skrev 2010-04-03 09:09:47 följande:nej inte jag heller. vad spelar det för roll om man lyckats eller misslyckats som förälder när ens barn kommer hem och mår jättedåligt för att klasskompisarna har tejpat och slagit honom? tanken skulle då inte vara: "vilken tur att jag lyckats med att inte föda en mobbare iaf"...
-
nina CC: jo jag förstår precis hur du menar, somsagt jag var otroligt mobbad under min skoltid samt dagis, men utav mina erfarenheter så hänger det så otroligt mycket på vad man får för stöttning hemma! jag "klarade av" min mobbing och misshandel just för att mamma hemma var så underbar, ett tag hade jag det även dåligt hemma pga mammas dåvarande sambo., men när han var borta blev allt mycket bättre. visst mobbingen var fortfarande jobbig men har man bara bra föräldrar som finns där och hjälper en hemma tror jag man kommer långt, det gjorde iaf jag. än har bara en mobbare sagt förlåt och andra försöker låtsas om att inget har hänt, det är deras problem men jag hyser inget agg idag det vinner ingen på.
-
det stämde för mig iaf, som sagt jag vart misshandlad nästan till döds med stryptag och våldtäktsförsök samt vanligt misshandlad och fick höra glåpord osv, men mamma stöttade mig och gjorde så jag orkade gå till skolan för jag visste att när dagen var slut så fick jag komma hem och krama mamma. tyvärr är mamma död idag så jag känner mig ganska vilsen nu, men är otroligt glad över den stöttningen jag fick av henne.Kya skrev 2010-04-03 10:46:12 följande:jag hoppas att stämmer, det du säger. att man som förälder kan göra litegrann iaf! Det tar bort en del av maktlösheten. allt man vill göra är att hjälpa sitt barn.