2010-04-02 17:03:55 följande:Vill bara krama om dig när jag läser det här och jag förstår att det du har gått igenom är ett helvete. Jag har också farit riktigt illa av många när jag gick i skolan, tex s blev jag våldtagen som 12 åring och när det kom ut i skolan så gillade killarna att taffsa på mig och säga att de minsan vet att jag gillar det pga det som hade hänt mig. Jag var väldigt mobbad under många år och for väldigt illa. Men jag hade en familj som var/är helt underbar och jag hade trotts allt några vänner och slapp vara själv, även om de byttes ut då och då. Jag har aldrig mått så dåligt att jag inte har velat leva utan har på nått sätt vetat att det är de som mobbar som mår sämst och att det är dem det är fel på...det visste jag pga att jag hade min fina familj som gjorde mig stark. Hade du det tufft hemma och så också som kan ha påverkat att du mår/mådde så otroligt dåligt att du inte ens tog hand om dig själv? Har en dotter som är om inte mobbad så ganska utanför pga vissa omständigheter men även om jag inte kan skydda henne från elkaheter så kan jag se till att hon har ett bra liv och har en massa roliga saker att se fram emot. En som mobbar tror jag är någon som mår väldigt illa och som själv har farit extremt illa och därför kan behandla andra människor så pass illa utan att få dåligt samvete, det är nog svårare att hjälpa ett sånt barn att må bra igen, tror jag. Jag hoppas du förstår att jag inte försöker hoppa på dig utan bara försöker förstå
Jag hade det väldigt jobbigt hemma, ja. Mamma visste allt som hände och slogs med näbbar och klor för att mobbingen skulle sluta, men lyckades inte. Skolan lyssnade inte och den sk "antimobbinggruppen" visade sig inte ens existera.
En pojke försökte hugga mig i halsen med en sax, inför hela klassen. Alla skrattade givetvis. Skolans lösning på det var att låta pojken ta mig i hand om be om ursäkt. När jag vägrade ta honom i hand sa rektorn helt enkelt att jag fick skylla mig själv.
Min mamma gjorde som sagt vad hon kunde, men var också väldigt oförstående mot mig som tonåring. Hon hantera mitt utanförskap och att jag blev retad genom att säga åt mig att "det är inget att bry sig om". Inte förän mobbingen gick över till fysisk tog hon den på allvar. Och då var det ju redan för sent.
Mamma körde nog överlag en skrämsel och skam-uppfostran med mig. Barn ska vara tysta, snälla och foga sig. Gjorde man inte som hon sa, såg hon till att man fick skämmas ordentligt. Jag hade inget självförtroende under min barndom och var otroligt blyg och tillbakadragen. Perfekt att mobba.
Jag bytte skola sedan och då slog allt om. I ren rädsla för att vara med om samma sak igen tuffade jag till mig. Då var jag 14, började ha sex bara för att, jag började röka, drack ordentligt varenda helg. Kom snart i kontakt med drogen. Hårspray fanns hemma för att dämpa ångestattacker som kom mellan varven.
När jag var 16 tog jag min dåvarande pojkväns ångestdämpande, en hel karta, och svalde med ½ liter vodka. Jag vaknade upp på akuten sedan. Då hade jag inte blivit mobbad på 3 år. Och inte sovit en hel natt på 5 år. Efter detta kopplades BUP in och jag fick gå på täta psykolog-besök och började äta Citalopram 30 mg. Jag har även ätit zolpidem för sömnproblemen.
Kanske blev lite off topic nu...
Jag kommer spela på min dotters självförtroende för att undvika att hon blir mobbad. Hon ska bli så jävla trygg och självsäker och veta hur förbannat bra hon är. Då kommer ingen mobbing bita på henne. Jag ska finnas för henne och alltid lyssna på henne, respektera henne. Det tror jag är rätt sätt för att undvika mobbing och utanförskap. Trygghet, självkänsla och respekt.
