"Rädd" att inte bli bra pappa

Hej,

Jag och min tjej har pratat om framtiden och barn. Hon vill verkligen ha barn inom en snar framtid, och jag vill bli pappa en dag.
Men vi skiljer oss åt på när vi vill ha barn.

Anledningen att jag velar är att jag är tveksam eller rädd för att bli en bra pappa åt vårt/våra barn. Kan ha att göra med att jag inte känner mig "vuxen" nog... Jag studerar på högskolan (är 24) och är ganska lat övrig tid. Har inte jobbat mycket alls i livet och har saknat riktig ansvarskänsla på länge. Och just ansvar och vuxenhet är ju det som krävs av en pappa...

Jag vet inte, ville bara skriva ut och jag undrar om det finns någon mer där ute som är inne på samma problem just nu ELLER om någon har känt samma sak, men ändå blivit förälder? Hur förändrades ni isåfall?

Tacksam för lite feedback :)

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-03-29 23:43

Ni får gärna berätta hur ni kände innan ni blev pappor. Vore väldigt hjälpsamt att höra om.

clueless

Äldre 30 Mar 17:26

#3

EnTiger skrev 2010-03-30 11:22:53 följande:

Hej, Jag känner mig väl lite grann som du gör.. Jag har mest glidit runt på en räkmacka genom livet, jobbat på något slappt jobb, varit ledig i 4-5månader, jobbat nåt halvår, varit ledig ett halvår, etc etc. Jag är också otroligt lat, eller iaf, behaglig av mig. Men jag tror att, eller vill tro, att det förändras när barnet väl är här. (jag och min sambo väntar barn nu, är i vecka 14). Förhoppningsvis så kommer ansvaret och vuxenkänslorna, när man har ett barn som är sitt eget. Jag tror iaf inte att det kommer att bli något problem för mig, men man vet ju aldrig. Sen har jag en sambo som kommer bli världens bästa mamma så jag har ju råd att vara lite halv-kass på det i början... :) Men kort och gott, jag förstår hur du känner och det är absolut ingenting du är ensam om. Det viktiga är hur du känner själv inför barnfrågan.

Lugnande att höra att man inte är ensam om såna här tankar :)

Jo jag känner också att min tjej kommer bli superbra mamma, så som du säger "kan man ha råd att vara lite halv-kass i början" hehe, men jag hoppas jag är bra från början. Men de tankar jag har nu riktar ju åt "jag kommer kanske vara kass, trots allt".. :)

Jag håller med om att man nog "växer till sig" när det börjar närma sig, och därmed blir mer optimistisk. Tack för inlägget :)

clueless

Äldre 30 Mar 17:34

#4

VVVeni skrev 2010-03-30 14:40:51 följande:

Tror alla blir rädda av ansvarskänslan. Det är naturligt. Men alla har vi farsor, och dom klarade det, och våra farsor har farsoroch dom klarade det, osv osv osv osv osv. Tror du klarar dig fin fint du med. Lycka till.

Det är sant, dem klarade ju av det =)

När jag och min tjej diskuterar barnfrågan så känner jag mig skrämd av ansvarsbomben som kommer med ett barn, men bara rädslan för ansvar bör nog inte kopplas med "vill inte ha barn". För jag gillar tanken på att bli pappa och vara bra på det, den bilden som är ideal :)

Och jag vill ju inte att denna rädsla för ansvar ska övergå till ovilja att ha barn, för det vill jag. När vi t.ex. nämner ett år som vi ska försöka på att bli föräldrar så tänker jag "kommer jag vara REDO då?", "kommer jag inte att vara rädd för det ansvar som kommer då?"

Och med de inlägg som ni kommit med så tror jag så här, och som min sambo också sagt: Man kanske aldrig känner sig 100% REDO, men "alla har vi farsor, och dem klarade det" och.. vuxenkänslan och ansvarskänslan växer med uppgiften :)

clueless

Äldre 2 Apr 19:55

#8

Spanjoren skrev 2010-03-31 22:10:26 följande:

LOL! Välommen till pappaklubben! Känner igen mig så mycket att det inte är sant... Har alltid varit en flummig slacker med ostädad lägenhet, ständigt pank och helt ouppstyrd. Var livrädd inför att bli pappa trots att jag i nyktert tillstånd gått med på att skaffa barn. Men något hände. Inte så att jag förändrades men i mitt föräldraskap är jag väldigt mycket mer organiserad och framgångsrik än i mitt övriga liv. Faktum är att jag växt med uppgiften och är en riktigt, riktigt bra pappa osm tillbringar mycket tid med jr och tillsammans med exet (tyvärr gick det den vägen...) har jag lyckats uppfostra en fin, stark och snäll treochetthalvtåring. Ta ett djupt andetag. Allt kommer att gå bra.

Hehe, jo tackar för välkomnandet i pappaklubben :)

Känns väldigt lugnande att veta att du liksom tidigare svaranden också känner igen sig i min situation (eller har VARIT i den situationen). Jag trodde först att jag var konstig/annorlunda som tänkte såna tankar och var pessimistisk inför att vara en framtida bra pappa, men som sagt, känns SJUKT mycket bättre nu tack vare era svar :)
Intrressant det du skriver om att du faktiskt växte in i uppgften och är mer framgångsrik där än utanför :)

clueless

Äldre 2 Apr 20:37

#9

happiestdad skrev 2010-04-01 14:12:51 följande:

Tjenare. Jag har länge sagt att jag ej ska ha barn. Mest för att jag inte är vuxen nog o borde kunna ta hand om mig sj först. Sträckte mig till att jag vill ha barn, speciellt med denna underbara tjej, men ville vänta. Men tjejen längtade sjukt mkt efter att skaffa barn. Jag började fundera på det hela och tyckte fortfarande att det var för mkt ansvar att skaffa ett barn. Missuppfitta mig inte. jag ÄR en ansvarsfull person. Jag älskar allt som har med att styra o ställa och organisera osv. Men ändå var tanken att jag ej är redo för ett sådant ansvar. Tror istortsätt alla hamnar i dom tankarna och dom är inte lätta att bara överge. Tjejen frågade mig rakt ut VAD vi INTE skulle klara. ..Jag hade inget svar. Ganska snabbt efter jag insett detta började jag längta efter att ta nästa steg. Idag är vi "bara" i 7e veckan , men längtar. Givetvis e jag skeeetanervös men lugn (änsålänge haha) Men det jag vill ha sagt är att jag tror mååånga har den känslan. Och jag tror det är fler än mig som har en känsla av att det är overkligt i detta tidiga skede. Du ville höra lite tankar från någon som ska bli pappa och du fick en bråkdel av de som går genom mitt huvud just nu rock on!

Tack för att du delar med dig av de tankar som du hade och har, det hjälper mig! =)
Om jag tänker på vad vi INTE skulle klara av,förutsatt att vi är klara med stuiderna och har fast bostad (ej hemlösa hehe..) så är det nog mest saker som JAG kanske är nervös över; t.ex. vara bra inflytande på vårt barn, vara nervös över att tappa barnet någon gång (jag har 0 erfarenhet av att t.ex. bära småbarn men, det får jag öva på helt enkelt :) Men mest tänker jag på inflytande och sådant socialt.

Beundransvärt att du trots din skeeetanervositet är lugn, starkt! Jag skulle nog vara lite orolig OCH nervös emellanåt, men det vet jag ju inte än hehe. Kul isåfall att läsa att man kan vara lugn trots nervositet, gör mig lugnare :)

Lycka till med ert framtida barn och tack för inlägget :)

"Rädd" att inte bli bra pappa

INNEHÅLL