Vad tyst det är i tråden... Hur har ni det? Vi har det nästan alltid värre på helgerna. 
Då är vi båda lediga och barnen är hemma. Det blir för mycket tid tillsammans. Min mans apati och butterhet smittar. Barnen reagerar nästan direkt. Jag brukar lyckas att hålla humöret uppe i några timmar, men sen smittar en del över även till mig. Saker som jag brukar gilla att göra känns inte längre lika roliga i närvaron av en människa som ser på allt i svart.
Det här med att vänta ut honom...lägga över bollen hos honom och försöka vara tyst och gå och vänta...jag tror inte det är bra faktiskt. Den som är deprimerad kan inte hantera det. Min man har förklarat (när jag DRAGIT det ur honom 
) att då ökar pressen på honom. Han letar i tankarna efter konstruktiva saker att säga eller göra, men allt bara flimrar förbi. Han kan liksom inte hålla kvar en och samma tanke mer än två, tre sekunder. Till slut blir han för trött och less och skjuter upp det till nästa dag. Och sen nästa och nästa och nästa dag...
Vi hade en period för ett år sedan då jag bestämde mig för att vänta ut honom vad gäller initiativ till sex. Ni vet, typ käcka veckotidningsförslag: Klä dig lite sexigt, piffa upp dig, sluta tjata och låt partnern ta initiativet istället.
Hur knäckande är det inte att gå runt i en månad, uppiffad och sexig och bara vänta!? Varje timme, varje minut blir ju som tortyr, för då lägger man verkligen märke till vad han INTE gör och INTE ser eller reagerar på.
Vårt närhet är fortfarande skadad av den där idiotiska idén jag fick att vänta ut honom. Tidigare har vi varit överens om att det tyvärr måste vara främst mitt ansvar att se till att vi har närhet och sex, eftersom han har många spärrar på det området. Jag hade accepterat det. Och det funkade bra förr. Vi har det jättefint när vi älskar, men jag måste se till att det blir av. Men sedan jag bestämde mig för att "testa" honom, har mitt självförtroende på det området fått sig en rejäl knäck. Jag kände mig avvisad under för lång tid.
Oviss: Vilken fruktansvärd berg-och-dal-bana din man utsätter dig för! Ena dagen är han deprimerad, andra dagen glad och kär i dig igen, tredje dagen berättar han att han är kär i en annan!
Kanske mest skönt att bli av med honom? Men samtidigt är det ju en jättejobbig tidpunkt. Jag hoppas att du inte kommer känna dig ensam och övergiven med dina barn. Jag hoppas att du istället glider in i den där mamma-bebis-bubblan som man kan göra när man är nyförlöst, och att det gör så allt annat än DU och DINA BARN framstår som ganska oviktigt.
ensam: Jag får inte riktigt ihop det... Din man är alltså sjukskriven, och har varit i snart ett år. Vad är han sjukskriven för? Jag antar att det är pga jobbstressen, och i så fall borde det väl på hans sjukintyg stå utbrändhet, depression eller någon liknande diagnos som har med det psykiska att göra? Hur kan han i så fall säga att han inte är deprimerad?
Och hur kan han vara så trött om han inte jobbar? Om han blir så trött och stressad av enbart TANKEN på jobbet, då måste han väl ändå hålla med om att han behöver terapi? Även om det faktiskt är så att hans arbetsplats är ett fruktansvärt ställe, som han har all anledning att må dåligt över, så är det ju ändå ett faktum att han inte klarar att bearbeta de spår som arbetsplatsen har satt i honom. Eller hur lång tid tycker han att det är rimligt att det ska ta innan man blir sig själv efter att ha jobbat på en sådan arbetsplats? Borde man kanske inte till och med anmäla det som arbetsskada?
Har du nån gång ställt honom riktigt mot väggen? Pekat på alla orimligheter och motsägelser i hans argument? Skulle du våga göra det (en gång till), även om det kanske innebär att han faller ännu djupare? Ibland måste man ända ner till botten för att inse att man behöver hjälp. "Jobbförklaringen" verkar vara den livlina han klamrar sig fast vid, för att slippa erkänna för sig själv att han faktiskt inte fungerar, oavsett om han är på jobbet eller inte. Så länge han håller sig i den, kommer han förmodligen inte våga/vilja prova någon annan strategi eller annat tankesätt. Kanske måste du, hårt och brutalt, klippa av den där sista livlinan?
Jag menar inte att du ska ta ifrån honom känslan av att jobbet har varit hemskt och stressande. Det finns många ohälsosamma arbetsplatser och anställningsformer idag. Men han kanske måste våga säga att han har blivit KNÄCKT av jobbet. Och att det tydligen satte så djupa spår att det inte gör över av sig själv bara för att man är hemma några månader.
Dessutom barnlöshet under lång tid. Det är ju inte alls konstigt att han (och du) mår dåligt! Tycker din man att man ska kunna skaka av sig sånt här på egen hand? Tror han att hans problem är för små för att prioriteras av vården? Han har en läkarkontakt - varför ringer han inte läkaren och säger att han inte blir bättre? Tror han att vården inte kommer att kunna hjälpa honom? Eller vad exakt är det som gör att han tycker att just er familj ska leva i stand-by-läge år efter år? Massor av andra människor får ju (ibland efter mycket tjat) del av sjukvårdens resurser. Varför ska just din man avstå från rätten och möjligheten till att leva ett lyckligt liv?
Åh, vad svårt det är! 
Svårt att inte börja bygga upp förväntningar... För det mesta syns det tydligt på min man att han mår skit. Men ibland händer det att han ler, eller att vi har ett bra samtal om något trevligt, och då känns han som förr. Då är det som att jag liksom glömmer bort hur dåligt han egentligen mår och fungerar. Då kan jag börja förvänta mig att han själv ska ta initiativet till en kram eller liknande, och så blir jag besviken när det inte händer. Och sånt känner min man direkt, och faller som en sten, för att han tycker att han är dålig som inte kan leva upp till mina förväntningar.
Som ikväll... Vi fick reda på att barnen kan vara hos mormor och morfar imorgon och sova över. Äntligen får vi lite egentid. "Bra" sa min man, och sen fortsatte han glo på tv. Då frågade jag om han hade några planer för att vi ska hitta på något mysigt. Tidigare i veckan föreslog jag att vi kanske kunde gå på bio, men om det ska bli av måste vi kolla vilka filmer som går, och köpa biljetter. "Om vi ska ta tillvara på det här tillfället måste vi planera lite. Eller hur tänker du?" sa jag, och lät antagligen lite besviken.
En sån sak räcker för att min man ska trilla ner på botten igen. Då blir han sur och besviken på sig själv, för att han inte gör "rätt". Och nu är det ju helt kört för att vi ska kunna göra något mysigt imorgon kväll. Nu kommer han bara gå runt och tänka saker som att han är tråkigt och värdelös, och att det vore enklare för alla ifall han dog.
Om jag hade istället hade varit positiv och själv ordnat allt som krävs för en myskväll, då hade vi kunnat ha det riktigt bra. Men när jag börjar längta efter (och förvänta mig) att han ska visa engagemang för att vi ska få egen-tid, då förstörs allt. Jag VET ju att det är så här, men ändå gör jag ofta sådana här misstag.
TS: Fast han kanske är tystare för att du sa att du ska fokusera på DITT?
Jag tycker absolut att ni ska bestämma ett datum, och konkreta mål som ska vara uppnådda då.
Här hemma är det faktiskt ganska bra just nu. I helgen var det katastrof. Jag var så trött, utsliten och sorgsen. Orkade knappt ta mig upp ur sängen på morgonen. Det som bryter ner mig mest är nog frånvaron av närhet. Min man mår oxå sämre av att vi inte har sex och närhet, och det VET han, men ändå kan han inte ta minsta lilla steg till mys när han är nedstämd. Han säger att det är för att han äcklas av sig själv. Men det som brukar bryta det där självhatet är just att vi älskar.
Eftersom jag mådde så dåligt i helgen, blev jag nog lite extra arg och hård. Jag tyckte helt enkelt att han skulle sluta ömka och börja GE lite, oavsett vad han tycker om sig själv.
Jag har sagt ungefär samma saker de senaste tre månaderna, men plötsligt gick det in. Vi älskade, och sedan dess (snart fem dagar) har han mått bra, varit positiv och haft energi till att göra saker.
Nu säger han att han ska anstränga sig för att bevara vår närhet och kommunikation, att han inte vill trilla ner i sitt svarta hål igen. Den där nyupptäckten av livet har han gjort minst 20 gånger förut. Varje gång säger han samma sak. Men efter ett tag glider han ifrån mig igen, och varken han eller jag upptäcker det förrän han är nere på botten igen.
Hur går det för er andra nu?
Min man är på väg upp. Det går förstås långsamt, men i alla fall åt rätt håll.
Han jobbar 75% sedan några veckor. Jag trodde det skulle bli jobbigare när han gick upp i arbetstid, men det har gått bra.
TS, hur går det med "icke-kommuniktationen"? Har ni enats om något som ska bli bättre till ett visst datum?
Vi har bestämt oss för att bo kvar. Jag tror min man har rätt när han säger att det vore synd att ge upp vårt boende här, som vi egentligen trivs med (men som är tungt de perioder han inte kan hjälpa till), nu när han äntligen börjar må bättre. Han tror att han kommer att bli frisk innan året är slut. Jag hoppas verkligen att han tror rätt.