Ni med deprimerade partners - prata av er?

Hej! Har läst många inlägg här där den deprimerade partnern inte vill prata, dela av sig med sina tankar, vill ha ensam tid och drar sig undan. Det är nästan tvärtom med min deprimerade partner. Hon har haft en taskig barndom och förlorade sin mamma i cancer nyligen. Vi har två små barn som jag tar hand om när hon lägger sig (hon har inte mycket ork och aptit, bara sent på kvällen när vi har gått och lagt oss). Min partner vill gärna jag ska prata med henne och lyssna på henne där hon berättar om sina känslor, ofta saker hon har berättat om tidigare. Hon tycker det hjälper henne att lufta dessa saker om och om igen.

Grejen är den att jag tycker det är sådant hon ska prata med sin psykolog om, eftersom jag behöver tänka på helt andra saker så jag kan hantera allt annat som ex: städa, handla, laga mat, barnen, jobb. Jag har sagt det och då blir hon väldig arg och ledsen och frågar om det är bättre hon börjar tänka självmordstankar eller aldrig blir frisk. Hon går till psykolog en gång i veckan men hon känner att hon behöver någon varje dag som kan få henne att gå ur sängen, prata om andra saker, gå promenader, ligga i sängen bredvid henne när hon mår dåligt. Det kan jag ju inte eftersom jag ska ta hand om allt annat. Jag tröstar när hon är ledsen, jag lagar mat som jag vet hon gillar, jag försöker få henne ut och promenera varje dag (vad hjälper ganska mycket), jag stannar hemma alltid och har även slutat träna.

Dessutom har jag inte något socialliv längre eftersom vi aldrig kan invitera vänner hem eller åka till vännerna (de få som jag har kvar). Så min partner vill inte vara ensam alls. Är det andra här som känner igen sig? Är det jag som är helt okänslig och egoistisk eftersom jag känner att jag inte orkar alla saker hon vill?

Anhörig till deprimerad