Ni med deprimerade partners - prata av er?

Hej Oram! Kul att du har hittat och väckt liv i den här gamla tråden! Fast synd att du behöver skriva i en så här sorglig tråd överhuvudtaget.

Har du frågat din killes föräldrar eller kompisar om han brukar ha svackor och dra sig undan i perioder? Jag tror det finns risk att han har haft psykiska problem tidigare, även om han själv säger och tror att det här är första gången.

Om jag vore du skulle jag försöka skaffa mig en tydligare bild över hur hans relationer, jobb, ekonomi och sånt har sett ut tidigare. Om det är stabilt där kanske det stämmer att detta är första gången han blir sån här.

Att ställa krav på att det aldrig får hända igen skulle vara meningslöst. Det kommer ju att hända igen. Men du kan ju t ex kräva att hon söker mer vård för sina problem. Har hon t ex berättat för sin psykologkontakt att hon tar till våld i nära relationer?

Om du väljer att fortsätta ha en relation med henne kanske du skulle försöka bli mer delaktig i hennes vårdkontakter. För mig har det hjälpt mycket att ibland vara med när min man träffar läkare, terapeuter, utredare och liknande. Jag får chans att ställa mina frågor, och kan även försäkra mig om att min man verkligen berättar om sina självmordsförsök och liknande. Om han ska sköta vårdkontakterna helt själv blir bara hälften sagt, han vill inte ta upp tid och vara till besvär?sen kommer skiten ut hemma istället.

Hej Anhörig till deprimerad!

Jag tycker att du ska fråga dig själv: Vad händer om du fortsätter försöker kombinera "terapeut-rollen" och ta hand om hushållet i samma omfattning som nu? Vad händer om t ex ett år, två år? Skulle kärleken ta slut? Finns det risk att även du blir deprimerad? Finns det risk att din trötthet går ut över barnen?

När man är den som både partner och barn lutar sig mot, är det superviktigt att man värnar om sina egna begränsningar, INNAN det är för sent. Om man låter det gå för långt och själv rasar, då blir det snabbt kaos för hela familjen.

Att fundera på om man är egoistisk, kall eller något annat negativt är inte konstruktivt. Man är den man är, och INGEN klarar hur mycket som helst. Ett av de bästa stöden man som anhörig kan erbjuda är faktiskt att ha god självkännedom och vidta förändringar för att bevara kärleken och stabiliteten i familjen. 

Din partner blir förmodligen "sur" om du sätter en gräns för hur mycket (eller när) hon får använda dig för att prata av sig, men det är förmodligen en väldigt viktig åtgärd för att ni inte ska separera i framtiden. Det kommer hon att förstå längre fram. 

När man lever med en deprimerad eller på annat sätt psykisk sjuk livskamrat måste man ganska ofta fatta beslut på egen hand. Alltså, jag tycker att man ska förklara beslutet så gott det går, men ofta får man bara kritik tillbaka. Först månader, eller år senare, när man kan se resultatet av förändringen, kan man få partners gillande. Jag vet att man då ibland kan känna sig kall, elak eller tvivla på om man verkligen fattar rätt beslut, men försök istället se dig som ansvarsfull, och att du har framförhållning. När den ena är ett känslomässigt kaos är det ju faktiskt en himla tur om den andra kan använda förnuft, planerande och logik! Jag kan förstå att den känslostyrda partnern upplever det som kallt och beräknande - det är ju den totala motpolen just då. Men det får man bara tugga i sig...