Ni med deprimerade partners - prata av er?
Aroline, usch denna svacka låter inte rolig (iofs, vilken svacka är det?) både för dig och honom. Jag tolkar sätter du skriver på som att du verkigen bryr dig om honom och har mycket förståelse för honom. Du beskriver att han är osäker på er framtid. Hur ser du på det hela? Kommer du att orka?Kommer du att orka ta allt ansvar då han är depp? Kommer du att orka få barn med honom (som ni diskuterat) och ta hand om dom i hans svackor?
Hej
Jag är helt slut o orkar snart inte mer. Jag sökte på nätet för att hitta personer i liknande sits, och fann denna länk. Hoppas på att kunna få lite stöd o råd, kanske ge lite också.
Jag är gift sedan 7 år tillbaka och har två barn 3 & 6 år. Innan vi gifte oss så åt hon anti depressiv medicin. Allt var frid o fröjd, sedan ville hon sluta o jag har alltid velat stötta henne i sina beslut. Hon har under dessa 7 år gått till o från på medicin, men när hon inte gör det så är hon så nere o deprimerad. ( kunde även ske när hon åt medicin). Ångest attacker m.m. ja ni vet hur det kan vara. Man har många gånger fått brotta ner henne då hon blir alltför våldsam. Ena dagen kan allt vara frid o fröjd, medans nästa är ett rent helvete. Då hon mår dåligt får man göra allt, hämta-lämna barn, ja allt som hör hushållet och med barn att göra. Jag hinner inte med mitt jobb, får ta ledigt för att ta hand om henne. Då hon mår bra så försöker hon att komma till rätta med sin depression, hon har provat allt känns det som hon har ändrat kost, gjort ett par hårmineral analyser, homopath medicin. Röntgenbehandlingar, psykologer m.m. så hon försöker verkligen, men det fungerar ändå inte. Hon vägrar äta medicin igen då hon är insatt i dess innehåll.
Äldsta barnet märker mer o mer o ser mer o mer hur hon mår. Även ibland när hon fått utbrott. Vi försöker dölja det för dem. Trots att kärleken håller på att dö ut så vill jag inte lämna henne, hon skulle aldrig klara att leva själv. Jag har hela tiden hoppet på att hon ska må bra och det kommer att bli bra, men nu börjar jag inse att så kommer det inte att bli, det har varit så här i 7 år och jag orkar inte mer. Då jag läst eran tråd så ser jag att en del försöker att dela lite ert boende, fungerar det bra? Jag är nog lite för snäll många gånger och jag blir lidande av det. Hon fick åka iväg en vecka för att vila upp sig lite, och det var riktigt skönt för mig, även om jag fick ta barnen, och sköta hemmet m.m.
Ibland känns det som du har det Aroline, hon tycker att hon bara förstör och att jag har det bättre utan henne, och så kan jag nog känna ibland, men skulle inte kunna göra det, för det är inte vad hon vill egentligen, o hon skulle inte klara av det.