IVFmamma skrev 2011-03-25 12:37:43 följande:
Idag fick jag en sånn där barnlöshets-flashback. En kompis ringde som jag har känt i sisådär 5 år, hon har en pojke född nov-09 som kom till på 2:a försöket, försök nr 1 blev MA. Vi pratades vid förra året när pojken fyllde 1 år och vi pratade bla. om graviditeter osv. och hon sa att hon kände sig stressad och ville bli mamma igen då hon inte ville vara så gammal. Och hon nämde oxå att hon misstänkte att hon var gravid igen men att det skulle vara FÖR omöjligt och FÖR löjligt om det vore så iom att hennes man hade varit hemma 1 natt typ 3-5 dagar innan ÄL. Minns t.o.m att hon sa: "Inte en chans att spermierna kan hänga sig kvar så länge"
Så ringde hon idag och frågade hur jag mådde osv. och hon frågade om jag var gravid igen vilket jag inte är och då förstod jag och frågade henne och självklart var hon det. Hon hade blivit gravid på det dära omöjliga försöket och var nu i snart v.19. Och för att försöka muntra upp mig så sa hon: "Åhh vad jag önskar att jag kunde ge dig lite av min fertilitet", hon är absolut världens finaste och goaste människa men ibland kommer det lite "plumpa" saker. Som tex. nån gång diskuterade vi preventivmedel och jag sa att det där behöver vi inte fundera över och hennes reaktion blev då: "Åhh jag är så avundsjuk på dig, jag skulle oxå vilja ha det så" Sen insåg hon vad hon hade sagt och bad om ursäkt då hon insåg hur fel det blev.
Jag kunde inte hålla tårarna borta när vi hade lagt på luren, usch vad jag hatar hatar hatar(jag vet atta hatar är ette starkt ord men jag använder det iallafall) att det fortfarande river i bröstet när jag hör om andra gravida...
Där är vi helt olika. Jag blir grymt glad för alla som lyckas bli gravida, blir dem de naturligt så tycker jag att det är extra roligt. Att vi nu fått två små mirakel känns så fantastiskt o jag bara njuter för fullt. Nu bryr jag mig inte längre att vi inte kan få barn på naturlig väg, allt har ju ordnat sig
