vombat, men OJ!!! Ta ett gravtest! Är det negativt behöver du ju inte tänka mer på saken, får du plus är det ju en anna sak. Jag har mycket svårt att tro att man aborterar ett friskt foster, men ska såklart inte uttala mig. Ska höra mig för lite....
Ludvigsmamma tack för kramen, stort grattis till dig! Vad härligt!
Lavinia, jag tror inte du kommer att behöva cellgifter! Din kropp håller på att kämpa mot detta nu, och det går segt i slutet. Det är jätte vanligt att det segare sig så här, och 6 steg på en vecka tycker jag är rätt bra! Jag sjönk 4 steg på 2 veckor ibland vilket ju kände URK, men till slut vara jag ändå nere. Håll ut, gör något för dig under tiden. Jag hängde upp mig på träning och massage för att få mening med tiden som höll på att bli till något man bara skulle igenom. Kämpar fortfarande med det m IVF'n, vill bara till nästa försök och nästa månad. Det blir INTE bra till slut, och jag försöker bryta det hela tiden. Försöker byta fokus, hitta annat med mening, även om det är svårt. Känner verkligen med dig och hoppas på att få läsa goda nyheter här.
Supermajsan, vad underbart! Njut nu, detta är din tid!
Vombat, vad händer?
Stor kram till er alla!
Vanna, vad tråkigt!!! Vad är det för "tillfrisknads tid" om man säger så? kram
Lavinia, det där m cyctan, har ni kollat det? Jag fick en ganska stor cysta på ena äggstocken vid min första stimulering till IVF, (innan molan alltså) och den i sig producerar hormoner. Vet inte om det är just HCG, men ändå! det kan vara en ide att ta bort den, kanke hindrar den att värdet sjunker??? Till dina uträkningar vill jag bara tillägga att det verkar som att själva kurvan inte är fullt så logisk som du önskar 
. Det kan gå mer platåvis, helt plötsligt kan man dyka för att sedan stanna av igen. Ungefär som en 7 åring, man har nyss köpt nya vinterkängor med minst 2 cm tillgodo, en månad senare är de för små! Då köper man nya som är 3 sm för stora, o dessa förblir förstora reten av vintern och pojken får skavsår... Tja du fattar... STOR KRAM!!!
Ludvigsmamma, din smärta är inte mindre för att andra har det värre! I så fall skulle vi alldrig kunna vara ledsna, för nånstans har någon det lite värre!!! Dessutom känner i alla fall jag mig ofta lättad efter en depp period, skriva här har hjälpt mig jätte mycket att bli av med klumparna i magen. STOR KRAM TILL DIG HJÄRTAT!!!
Vanna, skit också, räcker det inte nu!! Du kanske bara ska inställa dig på en "paus" på några månader, så de inte hela tiden blir att vänta o hoppas... Glad att du fått en bra läkare i alla fall. Stor kram.
Anonym skräpmola, ursch vad jobbigt! Jag fick ju missfall efter mitt tredje IVF försök på nyårsdagen, så kan absolut relatera. Tänkt dock på att mer än hälften av alla befruktningar avstannar runt tid för mens, detta pga att ägget inte var "graviditets dugligt". Alltså har din kropp med största säkerhet gjort alldelse rätt, gjort sig av med något som inte var bra. Det betyder inte att något är fel, hade du inte gjort gravtestet så tidigt hade du förmodligen bara trott att mensen var några dar sen. Jag som är inne o läser på IVF forum möter detta nästa dagligen. Att man testar plus först eftersom man vet att det finns ett befruktat ägg därinne, men att det, av naturliga själ i allra flesta fall, sendan slutar att utvecklas. Detta är förmodligen ingen direkt tröst just nu, men dnart är det ÄL igen o ni kan göra nya försök!
Jag väntar på min mens nu för att sedan börja m hormoner igen... Fick ju avbryta förra gången eftersom jag inte fick utslag på ÄL stickorna. Så segt att hela tiden får vänta, en månad till, en månad till. All oro för att det inte ska bli nåt omslag, eller hamna på helg, eller inte klara upptiningen. TIDEN BARA GÅR OCH JAG HAR INTE MASSA TID! Tror detta är den största boven för mig just nu, stressen. Fyller 37 om en månad, jag som inte ville bli gravid efter 35. Har en dålig period nu, men det går alltid över. Stor kram till er alla!
Ludivgsmamma, tack rara....
Jag har så svårt att förlika mig med detta, att jag helt och hållet är i andra händer. Är så van vid att kunna klara mig själv också, att kunna påverka min egen situation. I detta är jag helt och hållet maktlös, och kan bara "åka med" så att säga. Livet blir ju sällan som man tänkt sig, det är ju bara att gilla läget egentligen. Är bara inte så bra på just det!!! Vi har alltså hållit på i 3 år nu, och vi är fortfarande inte närmare mål.
Har i alla fall börjat m hormoner igen, räknar med att jag får ett ägg i slutet på nästa vecka, alt början på veckan efter. Om det överlever upptiningen vill säga.
Kram alla mina medsystrar!
Lavinia, vad glad jag blir att läsa detta!!!!
Vet att jag skrivit detta förut, men har du frågat om cystan? De producerar hormoner, så det kan vara en idé att ta bort den! Det är super enkelt, de år in m en lång nål och suger ut vätskan, på liknande sätt som man plockar ut ägg vid IVF. Kanske är det inte just hcg den producerar, men det kan påverka att mensen inte kommer. Nu har du ju fått mensen tillbaka (hejja!) men ändå.
Skräpmola, jag vet hur det känns... Själv har jag haft superjobbigt att hantera allt det här, ska till en kurator nästa vecka igen. Det jag hade efter molan var inget vidare, men detta är som är specialiserad på IVF och hur den sorgen påverkar vardag, realtion o allt det där. Hon verkar bra, tänker ge det ett försök i alla fall. Jag håller med om att det blir bättre av att uttrycka sorgen, gårt, skrik, sping eller vad som nu kan lätta på trycket! Det enda jag INTE tror på är att hålla det inne, finns inget gott som kommer av det.
Själv sitter jag SUPER nervös o väntar på att de ska ringa (eller snarare inte ringa) från Huddinge. Tanken är att vi ska göra ett nyt fruset återförande idag, kl 13.30 närmare bestämt. De ringer mig om äggen inte överlever upptiningen, så jag vet inte vilket ben jag ska stå på just nu 
. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ min puckade sambo ringde just, jag tror jag spyr! skit vad nervig jag är, han kan ju inte ringa nu när jag håller på o dör.
Stor kram allihop!
Ludvigmamma, bra att dom kollar slemhinnan. det finns gott om hjälp om det skulle vara problem där, en av hormonerna jag äter nu är just för att bygga upp livmoderslemhinnan. Hoppas det kan hjälpa dig.
Deppig här idag, alla hormonder jag tar gör mig ostabil. Många biverkningar på preparaten jag tar, tyvärr verkar jag få de värsta! Mår så illa hela tiden, och känner mig hel nere, är svullen och torr i ögon o mun. Vissa tok dyker av prognynet, men det känns inte så mycket bättre för det. Vet inte om sambon o jag kommer att klara oss igenom detta, först problemen att bli gravida, sen diagnos, Ivf, MOLA!!! och nu tillbaka m 4'e ivf försöket... Mår som en trasa, och känner inte att jag får stöd. Han är tillfälligt utslängd, vill inte att han ska bidra till att jag mår ännu sämre! Måste ju försöka må bra nu, vet ju att det är så viktigt för att äggen ska stanna. Känner mig bara så misslyckad, varför blev det så här? Mitt liv skulle inte bli så här.... 3 år har vi kämpat m detta, bara vårt första år tillsammans har varit fritt från sorg. Jag får inte ihop det på jobbet helller, har vekligen kämpat men det blir inte bra. Driver eget, och det går sakta men säkert åt pipan. Fick en ganska tråkig smäll för ett par veckro sen, o i fredags kom nästa. Sambon klagar o våndas över att han inte kan välja mellan två fantastiska jobb just nu, kan inte riktigt rellatera! Hur kan har inte förstå att det jag kämpat med i 4 år håller på att glida mig ur fingrarna, pga av detta. I mina mörka stunder blir det till o med pga HONOM, eftersom det är hans spermier det är fel på, IVF behandlingen som orsakade molan (är jag i alla fall säker på, även om vi aldrig frå bevis), vilket gör att all plåga i mitt liv beror på att jag träffat just honom. Givetvis är det inte så, men han totala oförmåga att bearbeta eller ens benämna hans egen skuld i detta gör mig frustrerad så in i h-vete.
På torsdag fyller jag år. Förra året var lyckligt gravid på min födelsedag, så lycklig över att vi ändå lyckats bli det medans jag fortfarande va 35 och riskerna för DS o annat fortfarande var låga. Efter så lång tid lyckades vi äntligen, bara för att ett par månader sendare akut opereras och få ett års förbud att fortsätta försöka, cancerrisk o ja, ni vet ju.. blodprover, smärta, rädsla, mörker.
Ledsen att jag förpestar m alla dessa sorgsna ord.
Tack alla rara för stöttande ord. Var hos kurator igår, men tycker inte att jag hör hemma någonstans alla vill bolla mig vidare, känns som att man bara är en belastning. Man måsta vara frisk för att orka få hjälp känns det som.
Lindah6, förstår din frustration! Varför ska du göra IVF? Tror att jag kan hjälpa dig m info, om du kan berätta lite mer om din situation. Jag fick en komplett mola för lite drygt ett år sen, men mina värden sjönk rätt långsamt. De ville att jag skulle vänta 1 år innan jag fick fortsätta m IVF (hade bara hunnit med en omgång innan molan satte stopp). Hade dock tur med en läkare som tog ansvar för mig och beslutade att jag skulle vänta 4 månader efter jag var nollad innan nästa stimulering. Tyvärr är det olika bud från olika sjukhus, och de är super dåliga på att samarbeta. Jag opererades akut på sös, men gör IVF på huddinge. De hade väldigt dålig koll på mig, och vad som tilläts o inte. Är det så att du står i landstingets kö och är kallad till september? I så fall tror jag att det är helt lugnt. Eftersom du sjunkigt så snabt ska det räcka m 6 månaders förbud. Dessutom lider du inte risk för ny mola, vilket är en av annledningarna till att man ska vänta. Om du får en hcg stering för snabbt efter molan är det ju svårt att veta om det är pga att molan metastaserat och du behöver cellgifter, eller om du bara är gravid. Dessutom kan en hcg stegring för snart inpå molan trigga att cancerceller växer, så man vill gärna att man avvaktar en tid. Här är det fler som blivigt gravida efter sin mola, det är bara att backa lite i tråden så får du läsa flera fina historier. Jag har hittils gjort 4 återföringar (IVF försök, olika typer) och delar gärna med mig av mina erfarenheter om du undrar något. Lycka till!
Vanna, gud vad glad jag blir för din skull! Äntligen!
Supermajsan, tack rara för stöd. det är så skönt att detta forum finns, men ibland känner jag mig dum som skriver om allt elände...
Skräpmola, jag förstår vad du menar, men problemet är att jag är väldigt ensam i att berarbeta det som hänt oss. Min sambo vägrar att se sin sin del i det som hänt mig, och det skulle bara vara så skönt om vi kunde bära det tillsammans. Eftersom han inte vill låtsas om sin del i det blir det svårt att mötas. Vår situation är lite annorlunda också, eftersom hans spermier saknar akrosomer ska de inte kunna ta sig in äggen själva. förmodligen släppte min kropp ett dåligt ägg efter första IVF stimuleringe (de tok bombade mig m mediciner lång historia, borde avbrutit...) vilket gjorde att 2 spermier kunde ta sig in i ägget, som dessutom måsta varit kärnlöst (endas så man får komplett) . Hur som helst, vi har det tufft vilket jag kan leva med, men jag har svårt att acceptera att man inte vill kännas vid sina egna brister/problem. Att sticka huvudet i sanden funkar kanske ibland, men inte när det gäller sådana här saker. Jag är ju den som måste spruta mig i magen m massa hormoner, antalet vaginala ultraljud jag gjort de senaste två åren kan jag inte ens räkna. Det är något jag absolut vill göra för oss, men då kan det vara skönt att i alla fall dela det m någon som vill kännas vid det hela, och inte bara ta det för givet.
Ludvigmamma, tack för stöd. Vet att det är svårt, men försök släpp att blir gravid ett tag. Det största hindret är den egna stressen, vill man för mycket sätter det ofta käppar i hjulet. Sätt ett mål att i sommar försöker vi igen. Då är du full m D vitamin som är jätte viktigt, och kanske är ni mer avslappnade? Vet att det inte är vad du vill höra, men efter några års IVF är det vad man med säkerhet kan säga påverkar mest om man lyckas eller ej (förutom själva annledningen till att mangör IVF då). Stor kram!
Lindah, jo jag har fått lite väl mycket på mitt bord. Intressant att du också fått en komplett som inte ska kunna bli gravid. Detta tyder nästa på att det finns ytterligare ett sätt att utveckla mola på, förutom de tre som är kartlagda. Om båda dina äggledare är blockerade ska ju ingen befruktning kunna ske! hmmm....
Tyvärr finns det ingen som kommer att servera dig med några svar eller lösning på det du går igenom. Man måste slå sig fram (i alla fall min erfarenhet), så sluta känna att du är i vägen. Du har rätt att få svar på dina frågor, och det ända sättet att få det är att vara lite besvärlig. Mitt råd till dig är att inleda enligt era planer, dvs IVF i September. Hur ofta tar du blodproven nu? Stannar värdet nere finns ingen annledning att vänta längre än så.
Mitt mående går upp o ner, just nu känns det inget vidare... fick 2 befruktade embryon förra måndagen, men jag tror dessvärre att det inte fungerat denna gången heller.... Det är en överjävlig process, det värsta är nog att det dra ut så mycket på tiden. kommer inte att kunna gjöra något försök nästa cykel för då är det stängt på avdelningen (de flyttar), sen cykeln efter det komme vi hamna i påskveckan... så det blir först i Maj jag kan gära nästa, o då har jag bara 1 ägg kvar i frysen, stor riska att det inte ens klarar upptiningen, o då är det bara att börja om igen.. Sen blir det sommaruppehåll, har jag otur blir det inte förrän till hösten jag kan göra nästa försök. Hatar detta så otroligt mycket.