Ett fint pluss på stickan i början av veckan blev ett missfall idag. SKIT, som ni andra så träffande har sagt i andra sammanhang. Det känns så djävulskt orättvist. Orolig blir man ju också, att ngt är fel...
Verkar som att flera av oss har motgång just nu, hoppas verklign att det vänder snart!
Kram till er alla.
Åhh vad härligt supermajjsan och wass!
Tack fina ni för stöttande ord. Jag har gått från ledsen till grymt förbannad rent ut sagt, på livet i allmänhet och min kropp i synnerhet. Använder energin till att försöka på nytt och hoppas få återkommamed glada besked snart.
Hej tjejer
Vad skönt att det går så bra nu för er, Lavinia och Vombat. Hoppas på glatt uppföljningsbesked för dig Lavinia.
O dig Kasa håller jag tummarna för. Tänk om det blir 2 små hjärtan, vilken glädje!
Min mens har peppar peppar fungerat som vanligt efter molan, enda skillnaden är att cykeln har förkortats ett par dagar.
Jag vågar mig på att säga till er att kroppen signalerar att det har tagit sig igen. 1 v kvar till mens så jag försöker att ta det lugnt, vet ju att det kan avbrytas när som helst och att risken är stor så här tidigt.
Kasa, här inne får man vräka ur sig allt, det är ju det vi är till för här i gruppen! Jag hoppas att din sambo kan förstå hur du påverkas av allt med diagnos + hormoner och att du kan känna att du får det stöd du behöver av honom. Jag känner igen de mörka tankarna du nämner, har själv hävt ur mig diverse elakheter till sambon om att han inte kan/vill förstå, att det är min kropp som drabbas, att allt det här inte påverkar honom alls osv...
Även om det är jättesvårt tror jag att det är viktigt att försöka släppa tankarna om "skuld". Molan är ingens fel förutom naturens. Utan att egentligen veta vad jag pratar om kan jag föreställa mig att förhållandet påverkas negativt om en part känner sig skyldig till det som hänt, så det kanske egentligen inte är vad du vill. Det viktigaste kanske är att han ska vara glad och tacksam för att du låter din kropp genomgå allt detta för att ni tillsammans ska kunna bli föräldrar. Bara lite spekulationer om något som kanske kan vara lättare för honom att ta till sig av.
Gällande din ålder och risk för ds så får många kvinnor runt 40 fullt friska småttingar, trots ökad risk så är den ju totalt sett liten.
Jag hoppas att du snart kan börja må bättre igen vännen o få ditt företag på fötter.
Lindah6, tråkigt att behöva välkomna dig hit! Men bra att du hittat oss. Det låter som att du skulle behöva prata med din gynekolog om din uppföljning så att du vet vad som gäller för dig. Lycka till!
Hej alla kämpande
Kasa, förstår att det känns tufft när sambon inte vill kännas vid problemet. Det du utsätter din kropp för för att ni ska bli föräldrar har han ingen rätt att ta för givet. Jag hoppas ni löser detta. Dum fråga, du har säkert tänkt på det, men har du hört med din vårdcentral om du kan få hjälp via dem? (med psykolog alltså). Just nu låter det som att du är så pass nere att du behöver en psykolog som kan hjälpa dig att reda i hela din livssituation o inte bara en kurator.
Här är det tyvärr negativa besked också. Fick ett + i tisdags på BIM men igår och idag visar testen negativt. Inga tecken alls på att kroppen tänker sätta igång o göra sig av med det som startats dock så nu går jag här med svullen mage, ingen mens o inget startat missfall men med största sannolikhet ingen graviditet heller... Det verkar som att ägg o spermie möts, sätter igång processen men sen stannar det av. Är rädd för att nåt inte är som det ska. Önskar att det bara kunde utredas nu på en gång! Ovissheten tär.
Lindah, jag instämmer med de andra. Stå på dig, var "jobbig", kräv din rätt.
Vanna, gratulerar 
, nu är du på g.
Ludvigsmamma, vi kämpar vidare mot +
Stor kram till er alla
Jag ska till Sös på onsdag (började blöda i söndags), var där efter förra missfallet också o då sa läkaren att det egentligen krävs 3 missfall för att de ska börja utreda men att man ev kunde fundera på tidigare utredning om jag fick missfall igen eftersom jag dessutom har haft molan (tack för det liksom). Så, på onsdag ska jag försöka få dem att åtminstonde överväga att börja utreda. Nån som vill gissa om jag får träffa samma läkare...? Svaret är såklart nej, ytterliggare en ny förmåga som ska rota med ultraljudsstaven...
Om besöket på onsdag inte utmynnar i påbörjad utredning funderar jag på att ta tag i detta själv, t ex via Sophiahemmet eller Octaviakliniken.
Ludvigsmamma, vad skönt att du fått träffa en bra läkare!
Kasa, jag tycker Lindahs råd att prata med någon som inte står dig för nära men ändå kan lyssna låter som en jättebra ide. Vi kanske ska göra verklighet av att träffas med vår lilla grupp??
Nyss hemkommen från gyn känner jag mig totalt överkörd men ändå glad (solen kanske gör sitt till för mig också, vem vet).
Fick träffa en burdus, hårdhänt o totalt oempatisk läkare. Jag sa kanske 3 meningar totalt på 1 timme, resten av tiden bara gapade jag. Läkaren markerade tydligt att det var totat ointressant att lyssna på vad jag hade att säga, det var bara ned på britsen för undersökning o sen försvann läkaren för att konferera med överläkarn. Men, till denna läkares försvar så var handlingskraftig ett ord som passar. Läkaren hade redan en egen plan som gick ut på att vi självfallet ska börja utredas, framförallt för att vi nu försökt bli gravida under totalt 1 års tid i april. Så jag gick därifrån med en tid i april hos infertilitetsexperten o känner mig rätt nöjd ändå, det var ju det jag ville o jag behövde inte ens ta upp den frågan själv.
Hemma tidigt för en gångs skull, ville inte tillbaka till jobbet efter, så nu ska jag passa på o ta en promenad i solen o smälta dagens upplevelse.
Kram till er alla
Hej tjejer och kvinnor
Kasa, jag kommer nog ha en massa frågor när utredningen drar igång som jag gärna bollar med dig. Det är skrämmande att påbörja utredning eftersom det ju innebär att man erkänner att allt kanske inte är som det ska på sätt och vis... samtidigt som jag hellre vill veta om det finns något att göra, ibland kan det ju vara en enkel sak som att äta b-vitamintillskott.
Iris, om du går tillbaka i tråden kommer du att se att jag har fått ett par glada besked på stickan sedan mitt förbud släpptes i december men att det har slutat i väldigt tidiga "missfall". Precis som Kasa skrivit så räknas de inte som riktiga missfall av gyn när de skett så tidigt som de gjort för mig. Jag ska påbörja utredning i april eftersom vi då anses ha försökt tillräckligt länge på egen hand (6 mån innan mola och då 6 mån efter). Hur långt gången var du? Förstår att det känns skit men håll i minnet att flera här inne har fått missfall efter mola och sedan lyckade graviditeter så det finns gott hopp att det ska fungera nästa gång.
Jag instämmer i vad du säger Ludvigsmamma, väntan efter att förbudet har släppts är jobbigare! Jag trodde också att jag skulle bli gravid direkt, i rättvisans namn liksom...
Lavinia och Vombat, vad ni kämpar! Läkarna verkar tvista om 0 är samma som 2 eller 5. Mindre än så kan det dock inte bli så visst är du i mål Vombat! Lite hcg har man alltid i blodet.
Lindah, du är absolut inte ensam om dina tankar. Jag kan inte längre räkna antalet gånger jag har gråtit tröstlöst sen molan över vänners graviditetsbesked och bebisprat. Det har känts orättvist och avundsjukan har grävt hål i mitt hjärta, gör det fortfarande ibland. Visst är man glad för deras skull men det hindrar inte att det gör förbaskat ont i hjärtat. det påminner ju om den egna längtan och det man helst av allt vill ha.
Nu ska jag åka på en 3 v lång välbehövlig semester. Återkommer i april!
Tillbaka från välbehövlig semester, urk vad trist det känns när vädret är som det är...
Vombat, blev så ledsen för din skull när jag läste ditt inlägg, vilket skit rent ut sagt. Jag hoppas du har gott stöd omkring dig som kan stötta dig i detta.
Grattis till dig Ludvigsmamma! Även jag plussade för drygt en vecka sedan. har väldigt svårt att tro att det kommer gå vägen denna gång dock, allt som har hänt har tagit ifrån mig den möjligheten att vara glad. Mår alldeles för bra tycker jag så nojar över det och förväntar mig att börja blöda närsomhelst. Drygt 2 veckor till ultraljud, lång väntan...
kram till er alla
Vilken resa Vombat, jag hoppas verkligen att dina värden håller sig nere nu!
Ludvigsmamma, vi verkar ligga i fas med varandra, v 6 + 0 för mig idag så jag är 3 dagar före dig! Ska boka vul på måndag (och avboka utredningstiden som vi har på tisdag). Har fortfarande väldigt svårt att tänka att jag är gravid, får kämpa för att inte tänka "jag kan likväl dricka vin för det blir inget denna gång heller". Har för det mesta inga symptom alls, bara ilningar då och då i brösten och ont i livmodern då och då...
kram till er alla
vilka fantastiska nyheter! Stort grattis kasa och Iris.
Sös har hela tiden sagt till mig att ett tidigt vul är ett måste efter mola, för att kontrollera att allt ser ok ut. Borde väl vara samma för alla, även dig iris.
Jag har fått tid den 20:e...
jobbigt med blödningar men det verkar ändå vara väldigt vanligt i början av graviditeter, en vän till mig störtblödde i ett dygn i början av graviditeten och hade jätteont, var helt säker på att det var missfall men den lille höll sig kvar o är idag en frisk liten kille, så man vet aldrig...
jag mår jättebra vissa dagar och mindre bra med lurande illamående och trötthet andra. Oroar mig såklart för att symptomen kommer o går men försöker tänka på annat o avvaktar vul nästa v. Inga blödningar för min del.
skönt att du kan slappna av nu supermajsan, snart är ju bebben så pass stor att den faktiskt klarar att komma ut!
Härligt Vanna! Men vilken barnmorska, vad ska man säga...
Jag har alldeles precis sett ett litet hjärta slå i min livmoder. Det var den häftigaste känslan av alla. Är i v 7+4 - 6 någon gång. Läkaren såg inga molatendenser på moderkakan och menade att missfallsrisken har minskat drastiskt nu när hjärtat slår som det ska. Jag är lycklig!!!
Min uppföljning via gyn kommer bara vara det vul som gjordes för 2 v sedan i v 8 och sen prov på moderkakan efter förlossningen. Den läkare som gjorde mitt vul sa att det inte finns någon risk att den nuvarande graviditeten ska visa sig vara en mola. Hon menade att hon isådant fall hade sett blåsor redan nu. Ska på inskrivning hos barnmorska nästa v o hoppas ändå på att få göra ett till ultraljud i v 13 för att stilla oron. Är ändå skeptisk till den info jag får eftersom den visat sig vara fel flera gånger tidigare.
Jag har aldrig läst om kvinnor som bara kan vänta molor, däremot har jag läst att risken för ytterliggare mola ökar drastiskt om man haft 2 kompletta molor. Jag antar att det har o göra med att alla slumpmässigt kan ha oturen att få ett tomt ägg befruktat men har det hänt fler gånger så ökar risken att man har fler tomma ägg än normalt.
Alla ni nya, ta er tid att läsa tråden från början, där finns massor av info som hjälpe mig jättemkt när jag fått mitt besked.
Stort grattis kasa, vad skönt att få se hjärtat ticka! Förhoppningsvis blir vi ett stort gäng fd molor med bebis i slutet av året!
Kram
Jag vet inte vad jag ska säga Lavinia, allt känns bara som tomma ord när du kämpar så. Jag hoppas att du och din man orkar stå på er och att du får byta sjukhus. Det verkar ju som att det som finns kvar i dig, vad det än är, inte producerar hcg. Alla här inne har ju fått höra att allt under 2 eller under 5 är 0, märkligt att de nu kräver ett värde som man i princip inte kan få.
Morrhoppan, jag tycker det låter märkligt att du ska behöva blöda så länge utan att man gör ett nytt vul, eventuellt behöver skrapningen göras om. Jag blödde bara ett par dagar efter skrapning, fick höra att upp till en v var normalt av den läkare jag träffade utomlands när min mola upptäcktes och jag skrapades. Väl hemma har jag gått på sös men hade jag vetat hur struligt det skulle bli med olika läkare varje gång, läkare som inget vet om mola osv under uppföljningen hade jag redan från början bytt till Karolinska.
Jag kommer att titta till er här inne då o då men byter nu tråd. Den här tråden är till för er som är mitt uppe i molaskiten. Den är för dig bl a Lavinia.
Stor kram till er alla
Hej tjejer
Lavinia, jag håller helt med kasa o supermajsan! Det är din kropp och det är bara du som kan bestämma när du vill försöka bli gravid igen (eftersom du har turen att inte vara beroende av ivf såvitt jag har förstått). Prata med olika läkare o hör vad de säger, uppföljningstiden är ju för att de ska kunna se att molan inte kommer tillbaka o nu bör de väl ändå kunna vara rätt säkra på att allt är borta!
Jag tror tyvärr ni har rätt om Epelino... vi kommer nog aldrig få veta vad som hände men har jättesvårt att tro att hon finns kvar ibland oss o bara har stängt sin blogg mm utan att meddela varför.
Till dig vraket vill jag bara säga att jag förstår precis hur du känner. Jag var också fruktansvärt arg på att molan drabbat mig och hade i början jättesvårt att vara glad över att mitt hcg sjönk snabbt. Det är först nu som jag kan vara glad och tacksam över det, när resan är över för min del. Kom ihåg att du inte är skyldig din omgivning att hålla någon sorts sken uppe, om du orkar, försök förklara för dem hur du känner. Om du inte orkar, strunt i det, var arg och be dem som inte kan acceptera det att dra åt skogen. + molan så har vi ju alla dessutom förlorat det barn vi trodde att vi bar på, det försvinner inte bara för att provsvaren ser bra ut.
kram