Mola/Druvbörd

Hej Jennifa,

mitt senaste värde (i onsdags förra veckan) låg på under 2. Jag har nu haft två "negativa" värden och jag kommer inte att ta prov igen förrän om en månad. Det känns som att jag äntligen börjar slappna av lite och tro på att molan inte ska komma tillbaka.

Hur går det för dig? Hur mår du? När ska du ta prov igen?

Är det förresten någon som kan reda ut det här med graviditetsförbud i 6 månader?

Jag har inte funderat särskilt mycket på en framtida graviditet, allt har varit så omtumlande att det har glömts bort och det har känts oviktigt. Nu när jag mår bättre och jag börjar fundera på framtiden så undrar jag om det är 6 månader från skrapningen eller 6 månader från det att värdet är negativt som gäller för att försöka bli gravid igen.

Jag tycker att jag läder olika överallt och jag tror att de läkare jag har träffat bara har sagt "man rekommenderar att man väntar 6 månder med att bli gravid igen..." men 6 månader från när?

Någon som vet?

Jennifa, hur går det för dig? Har värdena fortsatt att sjunka? Hur mår du?

Och givetvis, hur mår ni andra?

Jag är inne på min andra mens sedan molan. Innan molan var min mens alltid regelbunden, på dagen. Den här gången var mensen 4 dagar "sen", alltså min cykel var längre än vad den var innan molan.

Har ni andra upplevt en förändring i er menscykel sedan efter molan? Det är ju inte särskilt konstigt att kroppen inte riktigt vet hur den ska bete sig. Jag är mest bara glad att mensen kommer!  

Tack för ditt svar!

Godtagbara "minus" här i Uppsala är allt som är under 5. Mitt senaste prov var under 2, vilket de tycker är jättebra. Provet jag tog en månad tidigare var också under 2 och två veckor innan det var det 4,1. Vad jag förstår så är det helt normalt att ha värde 2...? Sköterskan som jag pratade med sa att det är helt normalt och bra. Men då förstår jag inte att vissa vill att man ska ner till 0,1. Är det ens möjligt för alla då?

Usch, varje gång jag börjar tänka på värden och graviditetsförbud blir jag alldeles snurrig. Jag har fortfarande några månader var tills jag når 6 månader från skrapning så jag försöker ta det med ro och inte tänka så mycket på det. Jag känner inte att jag skulle vilja bli gravid än, även om förbudet inte fanns. 

Hej på er,

det var längesedan jag var inne här men jag ser nu att det har tillkommit ett par personer som har drabbats av mola. Jag är så ledsen för er skull och jag hoppas att er väg tillbaka till det normala blir så kort och rak som den kan bli. 

Anledningen till att jag sitter här idag är att jag har börjat fundera kring en graviditet efter att ha haft en mola. Vi började ha sex utan skydd i december kring de dagar som jag borde ha haft ägglossning, dock visste vi inte med säkerhet om jag hade ägglossning då eller inte. I januari testade jag ägglossningstest som gav utslag och vi hade sex några dagar innan, på dagen för ägglossning och dagen efter. I februari tog jag inget test för att kolla ägglossningen men jag kände av det (eller vad jag tror var det) väldigt tydligt. Även då hade vi sex dagarna innan och på dagen.

Jag har såklart gått och hoppats på att mensen inte skulle komma den här månaden men den kom idag, tyvärr.

När jag blev gravid med min mola så var det på vårt första försök och jag hade såklart hoppats att det skulle gå lika lätt den här gången men det har det alltså inte gjort. Molan var min första graviditet och det är bara det jag har att jämföra med.

Jag vet att det inte är långt att ha försökt i tre månader men det har ändå fått mig att fundera på hur det är att bli gravid efter en mola eller efter ett missfall.

Ni är flera här inne som har blivit gravida efter er mola. Hur lång tid tog det för er? Hur lång tid tog det för er att bli gravida innan ni fick er mola?

Finns det något speciellt som man bör tänka på när man vill bli gravid efter mola/missfall?

Känner ni någon skillnad i kroppen efter att ni haft molan? Jag känner av mina äggstockar mycket mer och jag tycker att jag känner varje gång jag har ägglossning. Jag kan även tycka att det drar, stickar och gör ont i äggstockarna då och då. Är det normalt? På sjukhuset säger de bara att jag ska "avvakta", det har de sagt sedan i oktober.

Hej Meinbritt!

Jag hade en mola för drygt ett år sedan. När molan upptäcktes var jag i vecka 11 och mitt hcg var på ca 200.000. Skrapningen gick som den skulle och precis som du blödde jag bara väldigt lite efteråt och bara i ett par dagar. Jag minns inte exakt när det var men drygt en vecka efter skrapningen började jag blöda. Det var ganska sparsamt men jag blödde till och från i flera veckor. Om jag minns rätt var det först 6 veckor efter skrapningen som jag slutade blöda.

Det tog sedan några veckor innan min mens kom igång.

Min blödning efter skrapningen kom alltså inte direkt utan började först efter ett tag. Jag blödde ut en del klumpar som såg ut som vindruvor och jag tror att blödningarna hjälpte mitt hcg att sjunka, det var normalt 7 veckor efter skrapningen.

Jag är ledsen att du behöver gå igenom allt vad en mola innebär. För ett år sedan var jag väldigt nedstämd pga molan och allt kändes skit. Det blir bättre, jag lovar. Ta hand om dig.

En liten uppdatering från mig...

I juni 2013 upptäcktes en komplett mola i graviditetsvecka 11. Jag skrapades direkt och efter 7 veckor var mina värden på under 2.

I januari började vi försöka igen. I början av oktober fick vi äntligen ett plus på graviditetstestet! Nu är jag gravid i vecka 7+3 och i tisdags var jag och gjorde ultraljud. Det var otroligt jobbigt att kliva upp i stolen och vänta på besked om vad som fanns därinne. Läkaren såg ingen antydan till mola. Däremot såg han en liten krabat med hjärtaktivitet.

Jag är väldigt lycklig över att ha gått vidare från molan men jag känner ändå att den här graviditeten är väldigt psykiskt jobbig. Jag har varit så orolig över en ny mola. Nu är jag såklart superlättad samtidigt som jag vet att en partiell mola kan visa sig senare.

Till er som fortfarande kämpar mot molan och allt den för med sig... Var starka och kämpa på! Det är ett helvete och jag att många av er har det betydligt värre än vad jag någonsin hade med min mola.

Jag önskar er alla lycka till!

Hej!

Vad härligt att dina värden håller sig där de ska vara. Det är inte långt till 1 januari :)

Jag hade en komplett mola i juni 2013. Vi började försöka igen i januari 2014. Vi var båda väldigt oroliga och nervösa när vi började försöka igen. Vi ville såklart bli gravida igen men samtidigt låg oron och gnagde i bakhuvudet. Jag tror faktiskt att det var jobbigare för min sambo än vad det var för mig. Han var rädd att jag skulle behöva gå igenom samma helvete en gång till. Jag kände mer att jag ville bli gravid och jag förstod risken med att få en ny mola. Det var liksom inget alternativ att inte försöka.

Ibland var det jobbigt att ha sex då min sambo under några månader hade väldigt svårt för att komma. Det hade aldrig hänt förut så det var frustrerande både för honom och mig.

Månaderna gick och jag började bli frustrerad över att vi inte lyckades bli gravida. När sommaren kom började vi båda att slappna av. Vi hittade tillbaka till vårt sexliv som var roligt och njutbart. Min sambos problem försvann snabbt och allt kändes bra.

Det tog några månader till innan vi äntligen testade positivt i början av oktober. Jag hade längtat så mycket men plusset gjorde mig också lite orolig för hur graviditeten skulle bli.

Den uppföljning som sjukvården har erbjudit mig var ett ultraljud i vecka 8-10. Jag gjorde mitt ultraljud förra veckan då jag var i vecka 9. Allt såg fint ut med ett litet foster med tickande hjärta. Vilken otrolig lättnad!

Jag hoppas innerligt att den här graviditeten går vägen för oss och att vi har vår efterlängtade bebis hos oss i sommar.

För er som ska börja försöka snart igen så tror jag att det är viktigt att prata om den oro som ni känner. Det är också viktigt att komma ihåg att det är jobbigt för din sambo också. Jag vet att det är svårt men försök att slappna av så mycket som möjligt.

Ett stort lycka till!

Du får gärna skicka ett meddelande till mig om du har några funderingar eller om du bara vill ha någon att prata med. Jag vet att det är jobbigt och läskigt att börja försöka igen!

Jag tycker inte att du är det minsta negativ, tvärtom! Vilken helvetesresa du har gått igenom. Jag tycker att du ska se dig själv i spegeln och känna dig stark och stolt över att du har gått igenom allt det där!

Att du känner dig orolig är ju inget konstigt. Det är klart att det känns läskigt och ovisst och du undrar vad som kommer att hända i framtiden.

Jag hade en komplett mola och skrapades i juni 2013. Mina värden sjönk fint och vi började försöka igen i januari 2014. De första månaderna var jättejobbiga. Vi var oroliga att samma sak skulle hända igen. Jag tror att vi båda hade något av en mental blockering under hela våren. Vi ville skapa ett barn men varje gång i sängen var jobbigt och fullt av krav och oro.

Nu är jag gravid i vecka 14. Jag var på KUB-test igår och allt såg fint ut. Först nu känner jag att jag kan börja slappna av och njuta av graviditeten.

Min molahistoria är betydligt kortare, mindre komplicerad och mindre jobbig ändå. Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt detta har varit för dig och hur jobbigt det fortfarande är.

Om man bestämmer sig för att försöka bli gravid igen så tror jag att det bästa man kan göra är att prata med varandra om de rädslor man har. Man behöver stort stöd från varandra och ändå kommer det att vara skitjobbigt. Min förhoppning är att man känner att ALLT var värt det när man har sitt lilla barn hos sig, att man till och med kan se på molan som något som man var tvungen att gå igenom för att få sitt barn.

Ett stort lycka till!

Ett stort grattis till att din molahistoria börjar närma sig sitt slut! Jag minns själv att jag var både glad och livrädd när jag tog mitt sista blodprov innan jag fick klartecken att försöka igen.

Liksom du har jag funderat och grubblat på om det finns någon bakomliggande sjukdom/anlag för detta. Ibland var jag helt övertygad om att alla mina ägg var tomma och att jag skulle få fler kompletta molor. Trots att jag läste överallt allt det är sällsynt att ha två molor kunde jag liksom inte tro på det.

Min moster hade en mola för många år sedan. Därför har jag funderat på om man kan ha anlag för detta och om det kan vara ärftligt. Jag har frågat flera läkare om detta men de vet såklart ingenting. De flesta verkar ju knappt veta vad en mola är.

Jag är gravid i vecka 14 nu och såhär långt är det en helt frisk och normal graviditet. Jag har börja slappna av och njuta av graviditeten nu men det har varit jobbigt och väldigt oroligt.

Just nu är jag så himla glad åt att jag vågade försöka igen. Det känns som att jag har lagt molan bakom mig och jag hoppas slippa den i framtiden.

Jag önskar dig ett stort lycka till!

Min mola upptäcktes i juni 2013. Mina värden sjönk fint efter skrapningen och var nere på "noll" innan 8 veckor hade gått.

Varje gång jag var på sjukhuset fick jag träffa olika läkare och alla gav mig väldigt knapphändig information. Jag lärde mig om mola genom att själv läsa på Internet. Den första läkaren jag träffade sa graviditetsförbud i 6 månader om värdet sjunker till "noll" inom 8 veckor.

Det var aldrig någon annan som pratade med mig om graviditetsförbud. När januari kom hade det gått 6 månader sedan skrapningen. Mina värden hade varit stabila länge, mensen hade hunnit med några cykler och jag mådde bra.

Det var aldrig någon läkare som kontaktade mig eller som sa något men jag bestämde själv att jag var redo att försöka bli gravid igen. Jag fortsatte att gå och ta prover och blev friskförklarad från molan i juni 2014. Det tog ett tag för oss att bli gravida igen men i oktober fick vi äntligen plus på stickan.

Nu är jag i vecka 20. Jag var på Rutinultraljud förra veckan och allt ser fint ut. Jag var väldigt orolig i början av graviditeten men nu känner jag mig lugn. Eller rättare sagt, nu har jag släppt molaoron och oroar mig istället över allt annat som hör graviditeten till :)

När jag ringde till sjukhuset och berättade att jag var gravid fick jag komma och göra ultraljud i vecka 8. Läkaren jag fick träffa då hade inte läst min journal och visste inte vad en mola är. Han tittade och sa att allt såg bra ut. Jag var skeptiskt till honom eftersom han inte visste vad en mola är. Därför gick jag och gjorde ett privat ultraljud för att kolla att allt var som det skulle.

Nu njuter jag av att känna fladder och buffar i magen. Jag minns molan som ett helvete men såhär i efterhand var det värt att gå igenom det för att sitta här med en liten rackare i magen.

Många kramar och kämpa på!

Grattis till graviditeten!

När jag blev gravid efter molan ringde jag till gynmottagningen på sjukhuset som bokade in ett tidigt ultraljud i vecka 8.

Din bm kan säkert skicka remiss men jag tror inte att du ska behöva vänta tills dess.

På Akademiska i Uppsala där jag går ville de göra ett ultraljud i vecka 8-10 för att utesluta en ny mola.

Om du känner dig orolig tycker jag att du ska försöka få komma på ultraljud så snart som möjligt!

Läkarna sa redan från början att jag skulle ta prover i 1 år, oavsett hur snabbt värdet sjönk.

När jag hade lämnat prov i juni 2014 fick jag ett brev hem där det stod att jag inte skulle lämna fler prover men att jag skulle kontakta dem om jag blev gravid på nytt.

Det är så svårt för mig, eller någon annan här, att ge dig råd om att försöka bli gravid igen. Om man läser på om mola ser man att det finns många olika bud. Vissa menar att man alltid ska vänta 1 år, vissa att man ska vänta 6 månader från skrapning (förutsatt att värdena sjunker inom 8 veckor), andra säger att man ska vänta 6 månader från att värdena är på "noll".

Jag har läst om flera som blivit gravida ett par eller tre månader efter att värdena sjunkit. Jag har läst om många som tycker att restriktionerna är överdrivna och att de anser att de är så långa för att det finns begränsad forskning om molor.

Självklart finns restriktionerna för att man inte vill riskera att molan kommer tillbaka och att det är svårt att kontrollera att molan är borta om man blir gravid och kroppen producerar hcg.

PERSONLIGEN kände jag mig helt redo att börja försöka igen 6 månader efter skrapningen. Jag tror att du måste känna efter själv vad som är rätt för dig. Även läkarens ord och restriktioner är ingen sanning och ger dig inga garantier. De ger dig riktlinjer för att minimera risken samt för att underlätta kontrollerna.

Gör det som känns rätt för dig. Om du vill ha utlåtande från en läkare innan ni sätter igång borde du kunna ringa gynmottagningen och be att få prata med din (eller annan) läkare som kan ge dig besked.

Jag förstår verkligen din frustration. Jag har varit väldigt besviken och frustrerad över sjukvårdens inkompetens om molor. Jag har upplevt att ingen riktigt bryr sig och att ingen tagit sig till att berätta eller förklara, varken när molan upptäcktes eller vid uppföljningen. Om kunskapen inte finns så är det ok, men man kan tycka att de skulle göra sig besväret att bemöta mig som patient med respekt. Jag har skickats runt till olika läkare där den ena visste mindre än den andra. Enligt sköterskorna var det en läkare som var ansvarig för mig. Den läkaren har jag aldrig träffat.

Jag har gått på Akademiska sjukhuset i Uppsala och jag måste säga att jag är både chockad och bedrövad över hur illa jag har blivit behandlad där. Vid ett tillfälle blev jag uppringd av en sköterska som sa att jag skulle äta abortpiller. Jag fattade ingenting. Hon skulle kolla upp det och återkomma vilket hon inte gjorde. När jag ringde upp hade hon slutat för dagen och ingen visste någonting. När jag tillslut fick prata med henne dagen därpå visade det sig att hon ringt fel person.

I allt detta bestämde jag mig för att skita i dem, jag litade inte på deras kunskap och inte heller på att de hade koll på läget. Sorgligt men sant.

Därför bestämde jag mig för att utifrån min egen kunskap och hur jag mådde börja försöka igen.

Jag har äntligen börjat känna mig fri från molan, sjukhusbesök och frustration.

Om jag var i din sits skulle jag inte vara rädd för att börja försöka igen men du måste själv känna efter vad som är rätt. Jag tycker att det är helt sjukt att du har försökt få tag på en läkare utan framgång. Man blir förbannad. Samtidigt finns det de som nästan fått skäll när de blivit gravida "för tidigt" efter molan. Det är inte lätt att veta hur man ska göra när man inte får några raka svar eller besked.

Usch, känner att jag börjar bli arg på sjukvården i all molaskit igen.

Jag hoppas verkligen att du får tag på någon som kan svara på dina frågor om du känner att du behöver få klartecken från läkare.

Annars önskar jag dig all lycka till när ni bestämmer er för att börja försöka igen!

Skriv gärna igen om du har funderingar eller bara vill ventilera.

kram

Tack!

Jag vet precis vad du menar. Jag kände mig inte alls särskilt lugn efter ultraljudet i v8. Läkaren visste inte vad en mola var men sa att det han såg skulle betraktas som en normal graviditet.

Jag nöjde mig inte utan bokade in ett privat ul.

Sedan gjorde jag ultraljud för KUB-test i vecka 14. Efter det kände jag mig mycket lugnare.

Ska du göra KUB-test?

9

Åh vad härligt att allt såg fint ut! Jag förstår verkligen din frustration över att de inte ville ge dig extra kontroll, man är ju så himla orolig att något ska vara fel. Skönt att din barnmorska kunde göra ultraljud så att du fick se att allt såg bra ut!

När jag gjorde KUB-testet och allt såg fint ut började jag slappna av. Sedan rutinultraljudet i vecka 20 tänker jag inte alls på molan längre. Nu är jag i vecka 25 och jag njuter av den lilla bebisen som sparkar därinne.

Stort grattis igen!

Det är så ledsamt att läsa om alla som drabbas av mola. Min kompletta mola upptäcktes i juni 2013. Återhämtningen gick bra, mina värden sjönk som de skulle och 6 månader efter det började vi försöka bli gravida igen. Molatiden var förjävligt jobbig men jag inser ju att ni är många som har det otroligt mycket värre. För mig gick det ju egentligen så bra det bara kunde gå efter att diagnosen fastställts.

Det jag känner igen från era berättelser är läkarnas okunskap. Jag slussades runt till många olika läkare, den ena kunde mindre än den andra och jag kände att jag inte fick någon information, inga svar och att ingen egentligen brydde sig. Det är hemskt att det får vara så med tanke på hur illa det faktiskt kan gå när man har haft en mola.

Ni alla som kämpar med molan är starka. Jag önskar er allt gott och hoppas att ni blir friska och att ni har lyckade graviditeter framför er. När jag fick molan bekräftad försvann hoppet om att kunna bli gravid igen, allt kändes hopplöst. Idag är jag gravid i vecka 36 och börjar bli nervös inför förlossningen.

Stor kram till er alla.

Jag är ledsen att ni har drabbats av en mola. Jag förstår att allt känns hopplöst och förvirrat just nu, det gjorde det i alla fall för oss när vi var i er sits.

Läkare på olika platser i landet verkar gå efter lite olika riktlinjer men för mig gällde det att komma ner på ett negativt värde (under 2) efter 8 veckor. Då gällde graviditetsförbud i 6 månader. Om det tog längre tid än 8 veckor gällde istället förbud på 1 år.

Det allra viktigaste är att värdena sjunker och att det inte planar ut, då finns risken att de börjar stiga igen

Jag minns inte mina värden exakt men jag tror att jag också låg på ca 30 (kanske lite högre) efter 5 veckor.

Jag hoppas att värdena sjunker som de ska för er del och att de fortsätter att vara negativa tills ni blir gravida på nytt (om ni vill det såklart).

Lycka till!

Tack! Det är spännande men även lite läskigt. Det är första barnet.

Vi började försöka bli gravida igen i januari 2014. De första månaderna var väldigt jobbiga. De var tungt mentalt, speciellt för min sambo. Han var rädd att samma sak skulle hända igen och jag tror att han låste sig lite mentalt. Att älska med varandra var inte ett dug roligt om jag ska vara ärligt, det kändes som att vi bara gjorde det för att försöka bli gravida och med en massa hjärnspöken på det så blev det jobbigt. Som tur var har vi hela tiden haft det bra i vår relation även om just livet i sängen var tungt.

I juni 2014 (ett år efter molan) reste vi runt i USA i några veckor och det var först då som vi började slappna av och tillät oss att njuta av varandra och att helt enkelt inte stressa över det. I oktober fick vi äntligen ett positivt graviditetstest och allt har gått bra sedan dess.

Att bli gravid igen kom med en massa olika känslor. Vi var såklart jätteoroliga att det skulle vara en ny mola. Vi erbjöds ett tidigt ultraljud i vecka 8. Jag fick träffa en läkare som inte hade läst min journal och som inte visste vad en mola var. Han frågade upprepade gånger om mitt missfall och ville inte förstå att det rörde sig om en mola, han visste ju inte ens vad det är. Han konstaterade att graviditet var normal för vecka 8 och där ansåg sig sjukvården vara klara med mig. Jag kände mig fortsatt orolig, inte minst på grund av läkarens okunskap. Tankarna snurrade och jag undrade om han ens skulle ha upptäckt mola i vecka 8 när han inte ens visste vad det är. Jag vände mig till sjukhuset ett par gånger i början av graviditeten och var orolig. Jag förklarade situationen och bad om ett nytt ultraljud men jag fick aldrig något. De sa bara till mig att sluta oroa mig. Det slutade med att jag betalade för ett privat ultraljud. Jag fick träffa en läkare som förstod min oro och som noggrannt visade mig vad som fanns i livmodern och ett litet tickande hjärta.

Mina erfarenheter av sjukvården vid molan, under uppföljningen och vid min nya graviditet är tyvärr väldigt dåliga. Jag hoppas att det är bättre på andra sjukhus runt om i landet. Eller så kanske jag bara har haft otur. Jag hoppas det. Jag har gått på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Jag hoppas att min historia kan hjälpa er på ett eller annat sätt. Jag vet att det är lätt att säga, men försök att slappna av och njut av varandra i sovrummet istället för att det blir kravfyllt och jobbigt. Jag hoppas att ni lyckas bli gravida snart och att ni får ha en lyckad graviditet. Jag vet vad ni går igenom och vet att det inte är lätt. Du får gärna skriva till mig igen eller skicka privat meddelande om du vill. Stort lycka till! ????

Ja precis, man vill att det ska gå fort fort så att man kan gå vidare i livet. Var molan er första graviditet? Molan var vår första grviditet och jag kände att jag så himla gärna ville bli gravid igen för att se att jag faktiskt kunde ha en normal graviditet. Jag hann börja tänka att alla mina ägg kanske var tomma och att det skulle bli mola efter mola. Jag vet inte ens lm det är möjligt att det kan vara så men jag fick för mig det.

Min uppfattning var också att man inte kan se med säkerhet i vecka 8 om det är en mola. Eftersom det fanns hjärtaktivitet så var ju komplett mola uteslutet men jag har uppfattat det som att en partiell mola inte allid syns riktigt så tidigt.

Jag betalade för att göra KUB-testet i vecka 13 och sedan fick jag såklart rutinultraljudet som gjordes i vecka 20. Jag tror inte att jag släppte molatankarna helt förrän i vecka 13 när allt såg bra ut på KUB-testet. Då slappnade jag av och började njuta av graviditeten.

När vi försökte bli gravida igen efter molan och det inte gick som vi ville köpte jag en ägglossningsmonitor för att försäkra mig om att vi prickade in ägglossningen rätt. Jag köpte även gravidvänligt glidmedel. Man blir så himla ivrig att det ska gå och så frustrerad när det inte går. Den månad vi blev gravida hade jag inte ens ägglossning enligt Clearblues ägglossningmonitor. Såhär i efterhand så gjorde den nog mer skada än nytta eftersom jag flera gånger innan oroat mig över att jag kanske inte hade ägglossning eftersom den sa att jag inte hade det. Jag har ingen aning om glidmedlet gjorde någon skillnad men vi tyckte båda om att använda det och det fick oss båda att slappna av och kunna njuta. Så det kan jag rekommendera om ni inte har testat det.

Annars tror jag, som du skriver, att det bästa är att försöka släppa lite på det. Strunta i det för en stund och försök att njuta istället. Det är lätt för mig att säga detta nu, det var skitsvårt att slappa av när vi var mitt uppe i det. I slutändan är det nog ändå det som behövs, två avslappnade individer som njuter av varandra.