Vi som väntar syskon till våra änglar del 10

Jag gör som toka2.

Varendra gång, hur trött eller less jag än är.
Bara för att..samma anledning. vaför ska JAG spara andras känslor när det är jag som lidit? Om de får lida i fem minuter och sen glömt mig? Deras känslor vare sig vill eller kan jag inet skona.

Vidare -hur ska förståelsen finnas där för de/oss som händer om ingen pratar om det?
om inet nätet och änglarummet fanns så skulle ju ingen i så fall ha ngn att prata med?
För omgivningens känslor vill man spara?

Är det därför vi sitter här och ugglar?
*kliar mig i den blonda manen*

Om det hjälper för tryggheten att allt är bra.

Min mans mantra är : " Så länge du mår illa så länge är allt bra".

Är det något du kan använda? För att hitta ett lugn om att allt är bra?

Det är så inkört nu att så fort det slutar istället så kan jag inte vara glad åt det heller. Då oroar jag mig istället. :)

Jag håller inte med om det alls. Att de inte förtjänar att inte veta.

Det är bara ett snyggt sätt att inet stå upp för ditt barn du fött utan att förneka det för dig själv och andra. Det tycker jag är fruktansvärt. Om man ljuger för andra om att det inte hänt-vad händer i ens eget hjärta till slut? Att förneka att det hänt?

Snygg undanmanöver kallar jag det. ett smart sätt att slippa möta och stå för sitt förlorade barn..

Flåt inte meningen att låta hård men jag blir så så ledsen..varje gång jag hör det.

Wusch, alltså. Nu är jag irriterad och skriver kanske litet hårt men..jag använder en snäll och mjuk och resonlig och låg ton. Ok?

Jo, det är väl oki att man tycker olika. Självklart. Mne jag hör det här överallt som ett jävla mantra. Och jag börjar bli riktigt less..Vi för inte vår situation framåt och alla som kämpar för oss för att vi ska få det bättre osv..dom förstör vi för -för att vi strävar bakåt och förstör det andra byggt upp före oss. vad vill vi ha för bemötande om det händer igen om tio år? Inget alls? Krytsa ut våra barn i en petriskål och få det som förr? För att ingen orkar berätta så att vi får en mer förstående omgivning.
Hur ska omgivning kunna lära sig att bemöta oss om de aldrig får chansen?

Första året var det viktigt men sen blablabla... jag har hört alla tio jag känner säga EXAKT samma sak-- de som är äldre i sin sorg. (Får ni hem flygblad?) Sen kommer det där.. alla förtjänar inet att få veta, det blir förstört då (Förstört- det är det tredje jag ofta hör).. hur kan någon någon alls förstöra kärleken till er barn? Är den så liten och skör att den inet håller att prata om?

Om man stoppar huvudet i sanden vartenda gång det blir litet jobbigt..Ni har alla här redan varit med om något fruktansvärt. Ska ni då sen inte orka stå för det? Hur trötta och hur ledsna man än är. Anledningen till att det överhuvudtaget finns grupper som spädbarnsfonden osv..är för att ngn vid något tilfälle bestämde sig för att stå för dte och prata om det. Vi klagar över att vi inte får stöd från FK när vi är nya i vår sorg, att läkare inte fattar osv. Hur ska vi kunna förbättra det här för oss själva och för andra efter oss om vi ständigt kär med "jag vill faktiskt inte berätta för alla eftersom alla inte förtjänar det" det blir som en enda cirkel -vi vill inet berätta för att andra inte fattar. Hur ska de någonsin fatta om ingen orkar/vill/törs? hur ska vi få igenom mer hjälp till fler som går igenom det här om alla bara sitter hemma i änglarummet och vågar prata bara här?

Vad får dte för konsekvenser? Jo, det blir som förr, när dte var fult och skamfyllt.
Är det bra? Vill vi verkligen inte förändra för våra barn som kanske en dag måste igenom det här? Vill vi inet att våra barn ska få det bättre än oss och bli bemötta på ett bättre sätt? Hur ska omgivningen förtjäna att bli berättade för? Om de aldrig får höra om det? hur ska de då lära sig att hantera det? Om vi inte berättar för omgivningen -hur kan vi då förändra att omgivningen blir bättre på att hantera det här?  Hur?

jag bara undrar hur? Jag fick 4 veckors sjukskrivning, minman med.
Andra fick två veckor och sen rakt till jobbet.
Hur ska de människor som hanterar det här begripa hur det känns när vi inte klarar av att prata om det för att det känns obekvämt?

ps.. en sak till.

Vem är det som inte förtjänar det? Och varför? Vad grundar man det på?
Nu utgår vi ifrån de som frågar om man har barn.
Varför förtjänar de att inet få veta det? För att de ställde en privat fråga?
Som förtjänar ett privat svar? Det handlar inte om att berätta det för alla man möter i sin väg. Men om någon frågar om man har barn eller hur många man har?
Då kan väl berätta. Säga ärligt.
De som frågar är bekanta eller på väg att bli. Varför skulle de då inte förtjäna ett ärligt svar? Det innebär ju i så fall att den som frågar inte heller har rätt att veta om man är gift eller bor i hus heller. Men dte är ingen som säger "Jag berättar det bara för de som förtjänar" när de frågar om sånt.
Klart det finns enstaka undantag när det kanske inte passar, men det är sällsynt.

Fråga er själva om det är fult idag? Fråga er om det fortfarande är skamfyllt.
Att inte förtjäna det är bara en omskrivning. Det är bara kvalicifierat skitprat.

Vem har sett till att spädbarnsfonden finns? Vilka har förändrat det så att det är idag?
Vem har sett till att lagen gäller tex från v.28 till v.22?
Vem har sett till att det finns bra stöd idag? Vem har sett till att vi blir bra bemöta när olyckan är framma?

Inte är det dom som stoppat huvudet i sanden och sagt:
"Alla förtjänar inte att veta". De som har förändrat och förbättrat för oss. Det är dom som står för det och inet förnekar sina barn.

När min farmor gick igenom det här..Gud, vilken historia.

Jag fick stöd och snälla gulliga barnmorskor och läkare.
Tack de som stått på sig och berättat och stått upp för att de förlorat sina barn.
Så att omgivningen kan förändras.

Om mottagaren är osäker och diskuterar rabbater kan det bero på en osäkerhet att bemöta. Det är samma sak. Personen tittar symboliskt bort om den kanske vet. Men jag tittar inet bort utan då ser jag personen i ögonen.

Jag står för det jag skrev och du skrev i princip samma som ica fast med samma ord och samma ursäkt.

Visst finns det undantag. När man inte vill säga. Men det är samhället som skapat det och ni/vi består av samhället. Man får själv skapa bättre föruutsättningar för det samhälle man vill leva i. Vill ni leva i ett samhälla som tittar b ort och skiter i er sorg-eera känslor så fine. Lev det.

Men jag vill inte och jag vägrar bli ignorerad och feg.
Om någon berättar om sin rabatt (en bekant-inet en främling ute) som vet eller inet vet så säger jag mm påminner om min lilla dotters begravning. SEn lämnar jag över dte till den andra. Jag tar inet heller ansvar för vad min omgivning känner.

Klart det finns rätt och fel!
Det finns alltid rätt eller fel.
Också en klychsa som är helt uppåt väggarna.
Stoppa huvudet i sanden kallas det. Jag tycker det är fel.
Men om du eller ni eller någon vill kalla det rätt. Fine. Jag kan respektera att ni väljer att tycka annorlunda. Mne dte är ändå fel.

Som bjästa-mamman till pojken tycker ju att det är fel att hennes som sitter inne.
Jag tycker han ska sitta inne. Så jo, det finns rätt och fel för allt, men det gäller ju att se det i ett större sammanhang och tänka på någon annan än sig sitt sårade ego.

Om man ser det i ett samhällsperspektiv tex. Om alla medvetet väljer att inet prata om det här-vad tror du då inträffar på sikt? Kommer vi få sjukskrivningar då? Näe. Förståelse från FK och läkare? Näe. Förstående från anhöriga? Nopp, inget alls.
Så ja, stoppa huvudet i sanden men kom inte och gmnäll sen när och om det stöd vi lyckats fått försvinner. Kanske inte ska gnälla nu heller om dåligt bemött och dåligt stöd när en olycka inträffar och det blir pannkaka av allting.
Gnäll inte då-för då är det ju anledningen till det-er egen.

Tack, skönt att du med kunde se det klart. Det är inet så många som kan eller vill det.

Givetvis så behöve man inet ta upp det jämt, jag uttryckte också att det fanns tillfällen precis som du skriver. Man måste inte prata om det jämt.

Ville bara säga att jag läst hela missCharlottes inlägg. Gud, vad hemskt. Och vilken tur ändå att det gick bra. Snö kan vara förädisk, men så länge man vet det så kan man också överdriva i sitt sinne hur halt det är och köra än mer långsamt.

Jag vill med i efterhand välkomna Ma Lu och vinka tillbaka till gloria.

starklängtan: vilken hårfärg? hur var trycket och värdet?

Det här är min sjunde graviditet. Jag har gått mer sönder av en tidigare än den här.
Jag är inte direkt ny heller. Jag har trauma efter trauma efter trauma.
Jag har varit utsatt för övergrepp, våldtäkter, misshandel. Och inet haft NÅGOn där och då och det har pågått i flera år.
Sådär ja, nu har jag outat mig rejält och på fl dessutom. Great.

Jag har också lärt mig en massa på vägen.
Om bearbetning. Det du skriver är sant. Saker förändras. Det blir lättare.

MEN när man börjar fega ur för att man är rädd för andras beömötande när man tar ansvar för andras känslor.

När man stoppar huvudet i sanden och använder uttrycket "alla förtjänar inte att veta" då ljuger man för sig själv så det dånar om det.
Det är att göra det väldigt lätt för sig själv.
Vi hade haft det som för 50 år sen om det inte varit så att ett litet fåtal PRATAT ÖPPET OM DET eller bearbetar -det finns det inga rätt eller fel i.

Men det finns fel och rätt i hur man tänker kring det.
Om jag tänker-jag vill dö-jag fötjänar inte att leva efter det här.
Då är det inet rätt eller fel längre, vi pratar om eller hur?
Då är det fel.
Eller "det var mitt fel". Det är också fel att tänka. Eller hur?
Om jag går ut och slår någon i min bearbetningsprocess -är det rätt då?
För att det inte fnns rätt och fel.

Psykologer idag har en väldigt lång utbildning.
Man kan som psykolog skada och göra illa personer i sin bearbetning för att det är så oerhört viktigt att säga rätt saker i en sådan situation.
Man kan bearbeta fel.
Om en psykolog säger till mig att jag ska trycka ner det här.
Och sen gör det. Eller om min mamma säger til mig att sluta älta.
Det är väl fel eller ur?
Då kanske jag gör som de säger?
Då bearbetar jag inet rätt och så blir det fel.
Har du ngn aning om hur fel och skadad en människa kan bli av att bearbeta på fel sätt?

Jo, det är fel att gömma sorgen efter sitt barn i en byrålåda.
Som bara öppnas när man är ensam. Det är inte sunt och därför är det fel.
Visst , man kan ha perioder när man inet vill prata om det.
M;an att fega ur eller smyga undan. Och använda BS för att slippa.
Då är det fel och skadar individen på sikt. Det kan gå väldigt djupt med.

Om jag är på ett forum som här.

Scenario 1:

Säg att jag inte känner någon som mist. Jga kommr bara i kontakt med folk på ett forum. Så får jag höra av alla:" Det här går aldrig över"

Scenario 2:

Eller tänk om alla här skriver till mig  "Jo, det blir lättare med tiden."

Hur tror du att jag mår i de olika situationerna?
I det första scenariot så kanske inet så bra. Inget hopp, kanske mer deprimerad.
Uppgiven, kanske tom börjar medicinera.
I det andra då?Jo, här finns hopp. Här finns liv och kanskr tillförsikt.
Vem av de här personerna mår bäst i nuet och på sikt?

Jag kanske hör.
"Alla förtjänar inte att veta"
Jag kanske slutar berätta för att alla andra gör ju det. Det låter ju genomtänkt och bra.

Vad händer med mig då till slut?
Jo, jag kanske mår sämre och far illa, kanske to utlöser en psykos.
Fattar du hur farligt det är att lägga över saker som inte är genmomtänkta?
så, jo, det finns massor med rätt och massor med fel.

Du har inet läst allt jag skrev. jag skrev två gpnger att det finns stunder när man inet behöver berätta, när det inet är läge.
Man måste inet heller bara och enbart prata om det.

Jag är inte arg på ica, jag gillar henne.
Men jag tycker inet om det som fler med ica säger.
Om att alla inet förtjänar..
Jga tycker det är fel.

Jag menar absolut inte att vara hård mot någon utann vill på ett väldigt tydligt sätt belysa vad det får för konsekvenser för oss själva och för de som kommer efter oss, för hur samhället kommervara om alla känner att de villvara tysta.

Änlamamma:

Tror du att du hade fått det här stödet idag om alla stoppat huvudet i sanden?
Hur tror du att det kom sig att du fick ett bra stöd när det gick på tok för dig?
När du miste ditt barn? Varför och hur kom det sig att du fick stöd?
VEM är människan bakom dig? Vad hette personen som hjälpte dig att få stödet?
Vem har sett till att stödet finns?

De som kämpar för att förändra och förbättra för andra idag är de som vågar står upp för sina förlorade barn. De som vågar prata om det-det är dom som förändrar och förbättrar för dig och mig och för alla här.

Varför är det bara ett fåtal som tar ansvar för att förbättra?

Jo, för de flesta är för fega för att ta sitt ansvar att berätta.

Det är dom som använder fraser som" Alla fötjänar inet att få veta".

Det är tråkigt att det är ett fåtal som får bära det själa på sina axlar.
Sådana som fegar ur och inet hjälper till är sådana som inet vill berätta.
Tillsammans är vi starka men eftersom det finns de som är fegaoch rädda för vad andra tycker så tar det långre tid att förbättra.

Diskusioner förändras och utvecklas.. jag är inte ute efter att envist och tjurskalligt bara demonstrera min åsikt. Jag vill dela den och diskutera den.
Om jag har fel så ändrar jag mig, säger det och erkänner det.
Jag tycker att det här är en jätteviktig disskusion som berör oss alla.
Jag tycker det är jätteviktigt att vi som det gäller diskuterar det här tillsammans.

Jag håller med om att man väljer att inet berätta jämt.
Nen det finns bra och dåliga sätt att bearbeta. Förnekelse och gömma. Män är bra att bearbeta på ett annat sätt. En del gömmer det i magen. Så är det och jag tycker att det är fel sätt att bearbeta på. Det finns alltid bra och dåliga sätt. Det finns alltid rätt och fel. Det är aldrig fel att känna det man gör och det respekteras.
Om man känner att man vill stoppa det i magen och det är vad man klarar av. Det är inet rätt men jag förstår att vissa gör det ändå. Och tillika respketerar det.
Men jag tänker ändå att det är fegt och fel.

Självklart är vi olika och hanterar det olika och vi hittar, som du skriver -vårat eget sätt och så är det ju. Men det finns fortfarande rätt och fel , bra och dåligt.
Man kommer inet undan det hur jobbigt det än är att höra. Speciellt för de som trycker ner och förnekar att det hela ens inträffat. Det finns de som ljuger bort alldeles för sig själva och låtsas att det inet hänt.
Kan någon här ärligt säga att det är sunt? Eller rätt?

Allt du skriver är förnuftigt tills jag läser att de inte har med det att göra. Ser du din egen försvarsmekanism här?
Det är samma, exakt samma meningsbetydelse som "alla förtjänar inte att veta."

De inte har med det att göra.
Alla förtjänar inte att veta.

Ser du inte att det är exakt samma förhållningssätt?

Att välja sina situationerkan vara både rätt och fel.
Det är sunt om man använder den meningen på rätt sätt.

Å ena sidan kan det vara att bara prata om det med sin mamma/syster eller bästa vän. Då kan man ha valt ett förhållningsätt att det är den enda man pratar med men kan ändå applicera meningen "Jag väljer mina situatiioner". Då använder man meningen som ett skydd.

Men om man använder den meningen (att välja sina situationer)  som att man pratar och berättar om någon frågar om man har barn eller inte och berättar då...då tycker jag att då är man modig, man står för det, man tar ställning, man bekräftar sin egen identitet och kärleken till sitt barn. Man bekräftar det för sig själv och då är det rätt och sunt. Plus att när vi berättar det så lär vi även omgivningen att hantera det nästa gång de möter ngn i som mist. Plus att om det blir men öppet att man kan förlora barn och vi berättar hur vi vill ha det när vi förlorat så förändrar det stödet vi och våra barn och andra efter oss kan få.

Om det är vad man orkar just nu för att man är trött och ledsen osv.. så är det naturligtvis så.

Men när det gäller ren och skär feghet.
Då är det en helt annan femma.

Jag tycker att du har jättefelfel fel! Det här är en jätteviktig diskussion. FÖR ALLA
Jätteviktig. Just nu är vi också gravida och då kommer saker upp till ytan för somliga.

Ska vi stoppa skiten under mattan opch låtsas att vi inet bryr oss om varandra?

Vem ska annars diskutera den?

De som inet har förlorat??

Det är precis den inställningen som försämrar läget för alla.
Det var så man resonerade när min farmor miste sitt barn.

Och hur många år sen var det? MÅNGA. Vill du  ha det så igen?

Vill du inte ha stöd?

Ska abslout lägga till att jag respekterar alla här och deras åsikter!

Men vi måste ju kunna få diskutera utan att för den skulls sluta respeketra varandra.

Det är en förutsättning och dessutom självklart!

Vidare så tycker jag att man inet ska censura forum eller trådar för att slippa diskutera det som känns aktuellt för vissa bara för att en del tycker det känns jobbigt.

Att använda sitt förlorade barn som en ursäkt för att slippa diskutera tycker jag känns helt fel.

Jag är säker på att du har hittat ett bra sätt. Så länge man fundrar på vad som är bra eller dåligt för en själv..så länge tror jag att man är på rätt väg. Det finns inga facit.
Man får hitta sitt eget sätt och du har rärt i det jag menar - att det finns bra och dåliga sätt. Men att skriva över med orden rätt och fel ursäktar den typen av lösning på varje diskusion. Vidare så kan det vara en mindra bra ide att använda tex.. uttryck som "jag är sån". När man använder det tar man inet ansvar för hur man beter sig. Och inet kan man förändras eftersom du just talat om för dig sjjälv att det är hugget i sten -indirekt.

Jga tycker att du har ett väldigt sunt förhållningsätt och jag tror att du är på rätt väg.

Det är nog när man är säker på att man är på rätt väg som man kanske är på fel väg.

Lika som en person som är galen inet vet om att den är galen.

När det känns som att man håller på att bli galen så blir man det inte.
En person som håller på att bli galen vet inet om det.

Det resonemanget gillar jag.

Tack...det var det jag ville ha sagt. Åh, jag är smart och du är smart.

Det var ungefär det jag försökte säga fast jag la till den större bilden av konsekvens med.

Tack! *pustar ut*

Jättebra skrivet. Håller med dig om nästan allt :)
Jo, välja sina strider. Men du är ärlig liksom jag och har man ingen ork så har man inte. Jag förstår hon som kämpade med sin omgining och inet hade kraft till resetn.

Men jag tycker ändå det är ledsamt att det finns de som tar det aktiva valet och väljer bort att berätta dels för att man tar ansvar för andras känslor och dels för att man fegar ur. Och motiverar det BS.

Jag vill att det stöd som vi fått ska växa och bli ännu bättre.
Vägen dit är lång och desto fler vi är som är öppna desto bättre är det.

När min man berättade för sina kollegor visade sig att de hade haft anhöriga/vänner som mist med. Nu var de, kollegorna förstående för de hade redan mött föräldrar som mist och varit öppna-och pratat om det, det underlättade för min man på hans arbetsplats.
Jag är glad för och tackar de som vågar berätta.

Stanna upp i dig själv litet. Andas. Det kan gå bra.

Vi vet ju hur det är och hur det kan gå. Men det är bättre om man föröker hålla sig litet lugn och göra annat fast det är jättesvårt. Finns det du kan göra för att tänka p ånågot annat? Vadsom helst? Så du får vila en gnutta från dina funderingar?

Jag brukar uppleva att när jag börjar fundera så blir det som en cirkel som kan vara svårt att hoppa ur. Och jag mår oftast mycket sämre när jag väl hamnar i det där med funderingar och oro. jag mår ju så mycket sämre då.

Jga oroade sönder mig med Leia. in på besök til Falun 2 ggr i veckan och därimellan var jag bara orolig.

Den här gången orkar jag inet oroa mig. Det frår gå som det vill. Men nu ska jag må bra. Jag väljer aktivt att försöka distrahera mig. Göra sånt jag hittar ro och lugn i.

Finns det ngt du kan göra alls? Som får dig att fundra på något annat en stund?

Tänkr på dig och önskar att det går bra!

Jag håller med om mycket av det du skriver. Men faktum är att det är väldigt många som väljer att inte berätta. Speciellt när det gått ett tag. Man är less och trött på att bli bemött på ett speciellt sätt.

Ok, det kanske int eexakt finns rätt och fel utan mer bra och bättre, dåliga och sämre sätt att bearbeta på.

Vissa hittar faktiskt bättre sätt än andra. Det är ju jättebra att vi berättat för varandra hur vi gjort och varför och hur vi tänkt kring det här.

Jag är jätteglad att ni alla som skrivit har delat med er-för jag gillar att ta till mig andras och nya tankar..kanske kan det tom lära mig att hitta ett ännu bättre sätt att hantera det här på då.

Har man tänkt igenom det här aktivt som många nu faktiskt har gjort så kanske man har lärt sig något nytt om sig själv. Utmanat sig själv litet. Vi har väl alla funderat på vad vi tycker och hur vi vill och väljer att hantera det här. Vi som skrivit om det här har delat med oss av olika alternativ att hantera det på. Jag har lärt mig litet nytt och fått en del nytt att begrunda.

MEN saken är fortfarande. Varje gång vi väljer att inte berätta -när det finns ett bra läge eller en möjlighet. Då väljer vi också bort en del av att omgivningen ska förstå nästa gång det händer någon annan. Varje gång vi väljer att inte säga när det går.
Varje den gång försämrar vi indirekt men omgående våra egna möjligheter till att få stöd nästa gång.

Grattis till ulet!

Klart man får välja. Jag tycker fortfarande att det är fel att ljuga.

Om du säger-jag vill ha det såhär. Jga vill hålla det för mig själv. Då kan jag tycka at det är oki. Man tar ju ansvar och lyssnar på sig själv då.

Men om du skulle använda fraser som “ingen förtjänar att veta det” osv..då skulle jag däremot inte tro dig.
Den meningen handlar om att lägga över skulden på att man inte berättar på de andra runtomkring och bredvid.
Här tar man inte ansvar för sin egen känsla och skyller på andra. Man lägger över det på omgivningen och säger att det är deras fel och inte ens eget.
Det blir typ såhär då. Min tolkning: Jag vill berätta men alla andra är så dumma så jag låter bli.
Då har man tydligen att behov av att berätta men håller det inom sig.

Jag tycker det är jätteviktigt att prata om det fortfarande.
Jag kanske lät litet burdus men det var var att förtydliga det jag försökte framföra.
Jga är inet typen som sopar skit under mattan eller stoppar huvudet i sanden.

Vi har delat op hur vi ser på det och jag har i allafall lärt mig något nytt av det här.
Jag har lärt mig att det finns dom som står för det. Fler än vad jag trodde.

Du har missuppfattat mig.

Åh herrejessus!

Istället att försöka se hela bilden jag vill förmedla-det var nog bara lillagry som kunde se den-så tar ni åt er som jag vet inte vad-tydligen är dte här ett alltför känsligt ämne bland oss som är drabbade. Om vi inet ens kan prata om det här med varandra-hur ska ni kunna prata med omgivning om det här??

Varför är vi i änglarummet och vi inte får prata och diskutera hur vi hanterar det här?

Jga är hemskt ledsen att jag har missat några osynliga regler. Jag visste inet att vi inet fick prata om jobbiga tunga saker här. Men nu vet jag.

Det passar inet att diskutera och få nya infallsvinklar, tydligen.

Jag är ledsen att jag orsaker så upprörda och tydligen starka känslor, vilket bara bevisar att de flesta inet kan eller vill eller är obekväma att prata om det här.

Vad säger det?

Det säger iallafall mer om er än om mig.

Jag hade funderingar och tankar kring det här. Jag har bollat med er och insett nya saker lärt mig nya saker.

Jag trodde att det kunde ge någon något, tillföra någon något, det var ytterst dumdristigt att ens försöka få ngn annan att se att det finns andra sätt och andra perspektiv och andra valmöjligheter.

Jag lämnar den här tråden då jag kan diskutera gulleigullgrejjer med vemsomhelst.

Jag trodde att jag hade något gemensamt mer er-men nu inser jag hur fel jag hade.

Jag har inet det. Jo, vi är gravida men jag kan lika gärna vara i vilken gravidtråd som helst istället för här är det för obekvmt att prata om jobbiga saker som hur man bearbetar.

En del av er säger att man ska respektera att man är olika och annorlunda.
Men dte gällde trydligen inte mig eftersom jag inte är som ni eller tänker som ni.

Jag blir inte respekterad i det här sammanhanget utan bara anklagad och misstolkad.