Vi som väntar syskon till våra änglar del 10

Hej hej! Vinkar till nya tråden och välkomnar Familjen Tinglum! Toka du har blivit citerad här idag: jennirydberg.blogspot.com/. En blomma som tack för att jag fick låna dina ord

jag fick komma in på vul idag efter allt krångel jag haft, vilket kan antagit varit ett missfall.. men så slog ett liiiitet liiiitet hjärta! ett superfint litet pickande fick vi se! är dock bara i v.6+1, så mer kunde hon inte se, men vi är fortf gravida, och det är mer än allt annat just nu! vill verkligen göra mina döttrar, varav den ena i himlen, till storasystrar!! <3

Hej alla! *välkomstkram* till er nya Allrakärastesyster bjöd på äventyr igår. Först mongolisk barbecue - det var jag förvarnad om. Del två av kvällen var en överraskning. Hon hade biljetter från ticnet - ledtråd #1. Vi skulle in på teatern - ledtråd #2. Jag lyckades ta mig in till våra platser utan att ha en aning om vad som skulle ske - en av fördelarna med att vara närsynt är att det är lätt att missa plakat på väggarna Efter ett par minuters väntan.. Så kliver JONAS GARDELL in på scenen!!!! Vilken lycka! Vilket uppträdande! Jag skrattade så att jag trodde att Spurt skulle ploppa ut

jennycecilia: När var det din man skulle fara iväg? var det denna helgen? Nu vet jag din känsla, i fredags skulle mathias åka till stockholm han velade länge och väl och ville inte lämna mig men jag sa att det var klart att han skulle åka. så i sista stund följde han med på byggmässan med arbetet, de skulle ju komma hem på kvällen igen och vad händer på mitt bm besök på förmiddagen? för högt blodtryck och ja läcker äggvita blir inlagd på förlossningen (har ju 7mil dit) så mathias mamma fick följa med men så typiskt de skulle hända nåt just när han var borta.. och stackars mathias som befann sig i sthlm och inte kunde komma hem tidigare han hade måttligt dåligt samvete. så typiskt.

JennyCecilia: Det låter som någon slags självbevarelsemekanism. Efter tillräckligt många motgångar är det enklare att inte hoppas, att inte tänka framåt, att bara existera i nuet. Så hade jag när jag väntade Alvin, och då hade jag "bara" ett förlorat barn och ett missfall i bagaget. Att tänka framåt gick inte, det tog stopp, det fanns inget där. Efter v34, tidpunkten på Valdemar föddes, så började det släppa. Men inte förrän efter hemkomsten från BB började jag försöka tro på att vi hade fått ett barn, och först efter flera veckor sjönk det in att "JA, vi får vara lyckliga!"

Jag e inte säker på att vi vågar känna den där överväldigande lyckan med risk att det ska hända igen. Precis hemkommen från barnmorskan med ett tryck på 140/100 hon ringde och rådfrågade förlossningen jag får stanna hemma och vila, men nytt tryck ska tas hos BM om 2 dagar, och ny kontroll på förlossningen i påskhelgen.. alltså ordinerad säng läge.. stön, hur ska jag klara det? jag e lite rädd, verkar som om inget kan hända bebisen när man har lite i det övre trycket, bara tt man skulle hålla koll på urinet me. kram

Haha, tyckte väl att det var lite lugnt i tråden, missade att den gamla hade stängts ;) Måste bara fråga hur har ni andra hanterat början på graviditeten, innan ni började känna barnen? Jag var på ul i v 12+3 och då kändes det bra, bebisen lever. Men den känslan försvann ju rätt fort. Är nu i v 14+0 och livrädd att något har hänt. Kan verkligen inte slappna av. Ska till min bm nästa vecka och då ska hon lyssna efter hjärtljuden. Har hunnit vara på 4 ul allt som allt än så länge och varje gång har det sett bra ut men det tar inte mer än 1-2 dagar innan jag är lika orolig igen.

Angående känslor och hur man ska hantera oron och avsaknaden av det där pirrandet som man hade förra gången... Jag kom idag (v 32+0) på att vi faktiskt snart ska få ett litet syskon och det pirrade till i magen. Blev helt överrumplad, har kunnat känna förhoppning och glädje över att vara gravid tidigare, men nu blev jag nästan (bara nästan) så där naivt förväntansfull och glad som jag var med första barnet (som fortfarande lever) över att vi faktiskt ska få barn, inte bara vara gravida. Kände aldrig så förra graviditeten, som slutade i katastrof och ändå älskade jag min lilla fina ängel från det ögonblick han kom i min famn. Oron den här graviditeten tyckte jag var värst innan jag började känna bebisen varje dag. Och det var bara att genomlida. Och försöka tänka att allt var bra, fast man egentligen var övertygad om att det inte var det. En dag i taget. Idag är oron fortfarande med mig, men det är mycket lättare att stuva undan den när bebis sprattlar och tumlar runt. Och jag tror att man måste få låta sig själv att känna som man gör. Det går inte att tvinga fram känslorna, glädjen, förväntan och förhoppningarna. De kommer när de kommer och förhoppningsvis är det senast när man håller sitt levande barn i famnen. Sen kommer säkert oron att finnas kvar även efter förlossning och hemkomst. Men jag hoppas, och tror, att det inte går att låta bli att känna något för det levande lilla barnet i famnen. Jag minns att jag var rädd för att inte känna någon glädje eller kärlek till vår ängel när han kom ut, men det var faktiskt precis samma känslor som för mitt första, levande barn, om än beblandade med mycket sorg och smärta. Och kan man känna så för ett barn som redan lämnat en, då kan man bara inte låta bli att känna något för ett levande barn. Modersinstinkten och moderskärleken kommer att komma. Tills dess - ha inte panik för att ni inte känner något. Låt allting få vara som det är och låt känslorna komma eller låta bli att komma. Det är som min kloka bm säger - det blir inte sämre barn för att mamman är orolig och har svårt att ta till sig graviditeten.