Hej! Jag tassar försiktigt in här hos er med glädje, rädsla och oro..
Jag har följt er alla ett bra tag nu men känner nu att jag också behöver dela den här resan med andra som förstår.. Jag är nu i v.15 (14+2). Det har gått nio månader sedan vi fick/förlorade vår fina Martin i v.39+6..
Tack snälla ni
Stark Längtan: Inte konstigt om tröttheten är stor med tanke på allt som finns inom oss.. det är ju en stor psykisk påfrestning att vara gravid igen men vågar nästan föreställa mig glädjen när vi får ett levande barn i famnen. För det hoppet måste vi ju ha inom oss..
Har ni gjort KUB-testet? Martin hade troligtvis ett hjärtfel(vi har aldrig fått det bekräftat) så det gör min rädsla så stor att det ska vara något med hjärtat på det här barnet också. Vet ju att det bara är sannolikheten för downs syndrom som man mäter vid Kub testet men nu känns det som att det finns så mycket att vara orolig för. Samtidigt som man bara vill ha ett levande barn i sin famn, vilket inte heller känns självklart..
Tack
Jennijen: jag var inne och läste din blogg..finaste lille Winston..så fint du skriver.
Så ledsen för alla här inne att vi har ett barn för lite..Kramar till er!
Tack, känns omtumlande att vara gravid igen. Fantastiskt skönt att den här tråden finns.
Angående föräldragrupp så har vi gått i grupp med alla tre barnen. Det har varit både första-och andragångsföräldrar. Sist var vi enda paret som väntade vårt tredje. Vi har tänkt att gå den här gången, kanske de enda som väntar fjärde barnet men jag tycker att det är skönt med gemenskapen under graviditeten och bebistiden. Jag går fortfarande med i "Martins grupp",vilket är otroligt smärtsamt men hjälper mig samtidigt på något sätt.
Om det är så att det är för att vi bor på ett litet ställe som alla är välkomna att gå i föräldragrupp vet jag inte. För mig handlar det nu mer om gemenskapen än om "kunskapen"man får i föräldragruppen
Tack
Igår sa vår dotter som är 7 år " Mamma, när bebisarna dör i mammornas mage då får ju alltid de en till bebis sen..Jag svarade: Ja, många gör det men kanske inte alla mammor. Mathilde sa då: Dom bebisarna dör ju inte. Så vår kommer ju inte att dö.
Vad svarar man? Jag sa att vi får hoppas och tro att det inte händer igen men jag kan ju inte lova..
Så ont att en 7-åring ska behöva ha de här tankarna som vi själva har.
Hoppas att ni får en fin fredagskväll!
Godmorgon!
StarfighterPilot: är också så glad för din skull. Varma kramar.
Minimalla: Det tog ett tag innan jag vågade "komma ut" med graviditeten och jag är fortfarande rädd men nu har jag fått mage och sett "pyret" en gång på ul. så då blir det ju genast lite verkligare. Förstår precis din tanke om att man inte vill vara till besvär men vi kanske måste våga stå på oss.. Kan din man hjälpa dig med att säga hur ni vill ha det om du tycker att det är jobbigt? Jag tror att min kommer att få göra det när det närmar sig en planering för sista delen av graviditeten.
Igår köpte jag lite mammakläder:) och tittade på bebiskläder. Det var tungt att gå in på bebisavdelningen men samtidigt härligt att känna att vi kommer få köpa bebiskläder till pyret i magen. Önskar bara att tiden kunde gå lite fortare..
Stark längtan: Hoppas att du mår bra under omständigheterna..skickar en varm kram.
Toka2: Du är för härlig!! Så skulle jag inte ens kunna göra om jag inte var gravid
morris mg: stort och varmt Grattis! Underbart!
Jag har också läst en del av vad som skrivits ovan och blir lite ledsen över att se att den här diskussionen äger rum hos oss mammor som alla förlorat det käraste vi har. Alla hanterar vi det olika och hanterar livet på olika sätt för att orka.. Även om vi hanterar det olika och väljer när, om och till vilka vi pratar om våra barn så borde vi respektera varandra..
Kram på er!
Jag vill också bara säga en liten sak till i den här diskussionen men sedan lämnar jag den..
Vad jag menade var inte att diskussionen inte är viktig men man kan diskutera saker utan att få andra att må dåligt över sina val..Det är tyvärr den känslan jag fick i den här diskussionen, om att det finns rätt och fel.
När det kommer till mig själv tar jag varje tillfälle jag kan att få prata om Martin och när någon frågar så är det självklart för mig att berätta att jag har tre barn. Det gör jätteont när andra låtsats om som om vi "bara" har två barn och att Martin inte är verklig..eller när de väljer att låtsats om som att inget har hänt. Självklart är det bara vi som kan förändra den synen på att göra våra barn och vår upplevelse verkliga men förstår om andra hanterar det på ett annat sätt.
Stark längtan: skönt att du får täta kontroller nu. När brukar man göra vändningsförsök? Vet att jag var nära att få göra det med Martin, tror att det var om han inte hade vänt sig i v.36-37.(minnet är liite dåligt) Nu vände han sig ändå i sista stund.
Jag vill också önska alla en fin och härlig påsk
Nu har äntligen snön minskat på kyrkogården så att vi kan göra lite påskfint hos Martin..
Det är så konstigt att tänka på att det växer en till liten bebis i magen, längtar tills han/hon vill börja ge sig tillkänna. Ibland känns det fortfarande som en dröm. (Är i v.15+4)
Kram på er!