Vi som väntar syskon till våra änglar del 10

Stark Längtan: Känner igen tröttheten och är säker på att det beror på psykisk anspänning. Man blir sä trött av alla dessa tankar och känslor, även om de inte alltid är medvetna, så ligger de nånstans och gnager och stjäl energi. Som min psykolog sa så har vi alltid bagaget med oss och även om vi för tillfället tycker att oron och sorgen är hanterbar och inte kräver så mycket så tar de ändå energi som gör att vi har en lägre utgångsnivå på ork jämfört med tidigare. KRAM!

Familjen Tinglum: Varmt välkommen!!!

Är fortfarande deckad av förkylningen, men har trots det behövt jobba hela dagen idag (trots att jag egentligen redan är sjukskriven på halvtid), för att hinna med inför en kurs som jag ska gå imorgon och på fredag. Undrar varför egentligen, men vill gärna gå den och vet att den är bra att ha med i cv:t när jag så småningom ska söka nytt jobb (kommer bara att jobba kvar här några månader efter ledigheten), så har trotsat feber och bihålor... Nu är det dags att hämta sonen och följa med honom på födelsedagskalas. Ingen rast och ingen ro. LÄNGTAR till semestern som börjar nästa torsdag!!!

Kram på er allihop!

Toka och MissCharlotte: Håller med er, men här i stan verkar de ha fattat att även  papporna behöver stöd och hjälp eftersom de hela tiden är väldigt måna om att erbjuda även honom kurator-och psykologhjälp och min bm frågar varje gång hur han mår. Däremot verkar inte han själv tycka att han behöver något stöd, han var med till kuratorn några gånger, men mest som stöd för mig tror jag. Funderar ibland på om han verkligen inte behöver prata mer, men när vi pratar om  det som hände verkar han lugn och sansad, inte distanserad, men inte heller uppriven och tyngd. Så jag antar att han har hittat sitt eget sätt att hantera sorgen. Jag hoppas verkligen det, för jag vill ju absolut inte att han bryter ihop vid förlossningen... Han har varit en klippa de tidigare förlossningarna och jag vill inte tvingas att föda barn utan honom vid min sida.

Starfighterpilot: Åååhhhhh vad underbart! Solen lyser lite extra nu :) Välkomna alla nya!

Gersemi: Stackars dig! Hoppas verkligen att medicinen hjälper så att du mår lite bättre snart. Det är ju verkligen blä att må dåligt (ärsjälv innerligt trött på min förkylning).

Toka: Hjälp vad nära du är nu.  Men så underbart :)

Morrismg:  Stort grattis! Underbart att få ha liten hos sig!

Minimalla: Känner igen det därmed att inte vilja utnyttja resurserna i onödan och våga ta för sig. Men närmin bm senast frågade om jag ville börja komma en gång i veckan framöver så lyckades jag i alla fall säga ja. Däremot känner jag nu såhär i efterhan att jag kanske skulle ha bett att få komma på extra-koll direkt pga att sf-måttet inte ökat. Känner mig faktiskt ganska orolig nu och längtar till tul på måndag! Tur att det sprattlar på i magen i alla fall.

Vad det gäller jobba eller vara hemma så har jag längtat efter att få vara hemma länge nu och har varit sjukskriven på  halvtid senaste månaden pga ryggvärk och fr o m 1 april går jag på semester. Ska bli otroligt skönt. Samtidigt har jag fått nån sorts kick såhär sista veckan på jobbet och faktiskt hittat lite motivation och ork att vilja göra nåt igen. Så det kanske blir lite jobb på semestern... Men det ska bli så skönt att få gå hemma och skrota, vila, pyssla och fixa. Imorgon tror jag det fårbli en första botanisering bland klädlådorna i förrådet:)

Hoppas att ni får en hårlig helg allihop!

Toka:Du är tokig! Bara tanken på att ställa mig i brygga nu får ryggen att värka:) Men jag förstår att du är nyfiken på Spurt, så jag hoppas du inte behöver vänta så mycket längre.

Stark Längtan:  Skönt att du mår ok trots allt! Hoppas att blodtrycket och äggvitan håller sig nere nu och att du kan vila ordentligt.

JennyCecilia: Vad skönt att höra att det inte hände något dramatiskt den här gången.

ica: Härligt att bm har skärpt till sig och att allt känns så bra! Mer vårkänslor åt oss allihop :)

Jag är helt slut i kroppen efter 2 heldagar med sonen. Igår var det städning och lite rabattrensning på programmet, idag var vi iväg till klätterhallen (ja, jag klättrar inte just nu, men han gör). Det känns patetiskt fånigt att vara så här öm och mör efter så lite. Undrar om man nånsin kommer att kunna komma tillbaka i form efter den här graviditeten. De två tidigare graviditeterna har jag varot betydligt mera rörlig, så jag känner mig som världens osmidigaste elefant just nu.

Imorgon är det tul igen och jag längtar så.  Vill bara veta att allt är ok trots att sf-måttet inte ökat. Är rädd att det ska vara för lite fostervatten eller nåt...

Gersemi: Härligt :)

Stark Längtan: Extra stor kram till dig idag! Skönt att passera dessa milstolpar!

Jag har precis kommit hem från tul och allting såg så fint ut :) Puh!

Exakt 8 veckor kvar idag. Vet inte om det känns som mycket eller lite. Det är mycket som ska hinnas med innan, men jag vill ju bara ha bebis här nu...

ica: känner igen det där scenariot. Sån var min vecka förra veckan och jag snyter fortfarande näsan i flera minuter 100 ggr om dagen minst (ja, kanske inte riktigt, men typ). Är bara glad att bihålorna inte ömmar mer än de gör :) Och jag har inte heller varit särskilt sjuk i vinter, så jag ska inte heller klaga.

Toka: Aha, det finns hopp, tack för det!

Angående känslor och hur man ska hantera oron och avsaknaden av det där pirrandet som man hade förra gången... Jag kom idag (v 32+0) på att vi faktiskt snart ska få ett litet syskon och det pirrade till i magen. Blev helt överrumplad, har kunnat känna förhoppning och glädje över att vara gravid tidigare, men nu blev jag nästan (bara nästan) så där naivt förväntansfull och glad som jag var med första barnet (som fortfarande lever) över att vi faktiskt ska få barn, inte bara vara gravida. Kände aldrig så förra graviditeten, som slutade i katastrof och ändå älskade jag min lilla fina ängel från det ögonblick han kom i min famn.

Oron den här graviditeten tyckte jag var värst innan jag började känna bebisen varje dag. Och det var bara att genomlida. Och försöka tänka att allt var bra, fast man egentligen var övertygad om att det inte var det. En dag i taget. Idag är oron fortfarande med mig, men det är mycket lättare att stuva undan den när bebis sprattlar och tumlar runt.

Och jag tror att man måste få låta sig själv att känna som man gör. Det går inte att tvinga fram känslorna, glädjen, förväntan och förhoppningarna. De kommer när de kommer och förhoppningsvis är det senast när man håller sitt levande barn i famnen. Sen kommer säkert oron att finnas kvar även efter förlossning och hemkomst. Men jag hoppas, och tror, att det inte går att låta bli att känna något för det levande lilla barnet i famnen. Jag minns att jag var rädd för att inte känna någon glädje eller kärlek till vår ängel när han kom ut, men det var faktiskt precis samma känslor som för mitt första, levande barn, om än beblandade med mycket sorg och smärta. Och kan man känna så för ett barn som redan lämnat en, då kan man bara inte låta bli att känna något för ett levande barn. Modersinstinkten och moderskärleken kommer att komma. Tills dess - ha inte panik för att ni inte känner något. Låt allting få vara som det är och låt känslorna komma eller låta bli att komma. Det är som min kloka bm säger - det blir inte sämre barn för att mamman är orolig och har svårt att ta till sig graviditeten. 

Jag brukar svara olika beroende på situation. Mest beroende på om jag själv orkar berätta och förklara just då, eller inte. Väldigt sällan undviker jag att berätta för andras skull, för precis som Toka skriver, tror jag att det är bättre att informationen finns där ute än att den göms. Men det är inte alltid jag själv känner att jag vill berätta och då brukar jag svara att jag har en son hemma (det är ju på det viset lättare för mig som faktiskt har ett barn hemma och inte "bara" en ängel). Säger alltså aldrig att det är andra barnet jag väntar nu...

Hade en urusel start på dagen idag och skrev ett långt och flummigt inlägg om det här i morse, men det kom inte in och lika bra var väl det :) I korta drag så var jag mest bara less på att ha ont och vara orörlig, men ändå behöva vara den som tar allt ansvar där hemma. Tyckte lite synd om mig själv helt enkelt. Öste ur mig en massa över lunch med en kompis och är mycket gladare nu. Men jag ska ta ett litet snack med mannen också om att han faktiskt måste ta lite egna initiativ till att fixa hemma nu när jag rent fysiskt inte grejar att göra allt.