Utredning efter upprepade missfall osv... Del14

Ninnin: förstår din frustration, vi i tråden har nog alla varit där, men håller mer Irma om att man nog inte ska självmedicinera pred. Därtill så undrar jag om någon läkare har pratat med dig om att vänta en/ett par måndar med att bli gravid igen. Till mig har läkarna sagt helt olika om det, men vi har själva beslutat att vänta två menstruationer innan vi försökt igen vid ma 3 och 4. Jag vet inte vad som är rätt ang. detta, men det kan ju vara värt att diskutera med läkaren och fundera på. Hoppas du får tag på din läkare snart och att du får den medicin och behandling du förtjänar!

Jag hänger inte riktigt med nu, men till Lilla D och alla andra som pratar om Dr LMs studie så hade jag blivit lovad behandling där och kan vara med i studien, men vi har valt att avstå. Vi kommer bara försöka vara gravid en gång till och det vill vi inte göra utan all medicinering vi kan få. I övrigt så tycker jag att det är jättebra att studien genomförs och hoppas på att det kanske till slut kan göra det lite lättare för de som kommer efter oss att få behandling. 

Rosen1: Ja, det är mycket att ta in så här i början, men du har definitivt hamnat på rätt plats. Här finns väldigt kunniga tjejer som kan råda dig om det mesta. Tror någon redan har skrivit det till dig, men du kan också kolla länkarna i inledningen för mer fakta.
Ang. att vänta in utredningen så tror jag att man gör lite som man vill. De flesta utredningar visar ju inget, så det borde väl vara ok att försöka i väntan på utredningen. Vi valde dock att inte försöka medan vi väntade på utredningem, eftersom vi inte ville riskera att utredningen visade på något fel som man faktiskt hade kunnat åtgärda.Dessutom så har vi ju även av andra orsaker valt att vänta innan vi börjat försöka igen efter iaf 3:e och 4:e ma. Vi har valt att vänta i två månader och då är ju egentligen inte tre månader så mycket längre, även fast det känns så just nu. Lycka till! 

TT: om du har tid och ork så här på semestern så får du gärna berätta om riskerna med pred. Jag har vet att det finns stora risker med kortison under graviditet, men vet ju att du säkert vet mer om detta. Orsaken till att jag undrar är att jag har hittat studier som visar att man kan bli behandlad med pred. när man har min tarmsjukdom. Min specialist var nog också villig att testa det, men jag känner mig tveksam.

Bettan och TT: tack för svaren! Förstår absolut att det är en annan sak när jag faktiskt har orsak att ta pred., men jag är ändå orolig. Jag är i vanliga fall rätt skeptisk till medicinering om det inte absolut behövs (även fast det kanske inte verkar så får er som följt mitt tjat om medicin i andra tråden ). Dessutom så är det ju inte så att min läkare har föreslagit det, utan det är jag som har hittat studierna och han är inte helt emot att testa trots att han egentligen inte anser att min tarmsjukdom är tillräckligt allvarlig för det. Jag får läsa vidare och överväga riskerna helt enkelt. ...och sen så måste jag ju se till att bli gravid också... . Hoppas du hade det skönt i solen, TT!!!

Äntligen Dax: grattis!

TT: stort tack för att du tog dig tid (mitt i sommarledigheten) och förklarade  riskerna med kortrison för oss!

Kan bara skriva under på det Mojutten säger! Det är ni alla som har gett mig hopp och kunskap för att orka kämpa vidare. Tack för det!

Vilka galna kommetarer man har fått höra genom åren! Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att vi alla drabbats av samma bemötande.
Min galnaste upplevelse var nog efter ma nr 2. Jag undersöktes av en gyn, som faktsikt gjorde illa mig eftersom hon gjorde fel, samtidigt som den andra gyn gick runt i undersökningsrummet och läste om min medicin (som jag tar för en annan sjukdom) ur Fass. Slutligen konstaterade han att med den sjukdomen och medicineringen kommer jag få ett till mf, "men vi tänker inte hjälpa dig eftersom du inte har haft det tredje mf ännu"(!!!!). Kanske inte så konstigt att det var omjöligt att bli gravid året efter den händelsen....

LillaD: skrattar när jag läser dina inlägg Tack för det!

Rosen1: det är tufft, det vet alla vi som är i den här situationen, men det går bra för de flesta precis som du ser i tråden. Om det känns så tufft, så kanske du ska testa att gå och prata med någon? Det brukar finnas kuratorer på KK, kanske kan det vara ett första steg?

Bettan: glömde kommentera innan, men variationer på kommentararerna kring att det bara är en slump/otur att få fyra ma och "det är bara att fortsätta försöka" (trots min ålder....) har jag nog fått av alla läkare jag mött. Så skönt att det löste sig för dig till slut!

Mojutten och Lilla D: känner så väl igen mig i det ni skriver. Vi är inte hemliga med vår sorg, utan de flesta som känner oss + en del av mina arbetskamrater vet att vi inte kan få barn osv. Det jag känner igen mig i är att det här förändrar en. Jag var väldigt social innan, jag var ofta den som kände alla i bekanskapskretsen och den som "förde samman folk". Nu är jag den som nästan aldrig vill vara med, den som går hem först från fester och egentligen oftast inte gillar att vara i stora grupper där man måste låtsas vara glad även när jag inte är det. Jag är också mycket känsligare (tar åt mig av allt) och mycket sämre på att lösa konflikter när de dyker upp. Det känns så himla sorgligt att se den här förändringen. Det enda positiva som jag kan se att de här fyra åren har fört med sig är att jag och min man är superstarka ihop. Vi har kommit varandra väldigt nära och stöttar varandra, vilket är väldigt tur eftersom vi är de enda som går igenom det här (känner ingen som har haft problem att få barn). Jag hoppas verkligen att lite av ens gamla egenskaper kommer tillbaka när vi blivit föräldrar, för det måste vi tro på att vi på något sätt blir en dag. Det här blev verkligen långt.... De långa inläggen kanske smittar 

Quatterlin: grattis till plusset!

Javisst: jag hatar också de där kommentarerna om "någon som haft tio mf och sen fått barn" Förstår att folk menar väl, men det är verkligen ingen tröst!

Vinkar till allla!