Utredning efter upprepade missfall osv... Del14

Irma: Fan vad jobbigt, jag känner med dig! Håller tummarna för att allt är ok!!

Irma: Vad härligt att det såg bra ut!! :D

Själv fick jag idag ett brev från SU om att allt är normalt med oss, och att de "inte har något mer att erbjuda" just nu. Jag är så tacksam för att kromosomanalysema såg normala ut! Men lite frustrerande är det förstås att de inte hittat nån riktig orsak till varför det blivit som det blivit. Inte för att jag är förvånad... :P
Doktorn tipsade om att man kunde kontakta Leif Blomqvist i Borås om man ville vara med i hans forskningsprojekt. Är det nån mening med att kontakta honom tycker ni? Är det nån av er som är med i hans studie?

BettanB: Som jag trodde då, tack för infon! :) Ja ASA vill jag ju köra med oavsett (har ni hört om studien förresten som visade på en minskad risk för tjocktarmscancer om man äter en låg dos ASA under lång tid?). Och TLC får jag vad jag behöver av ändå. Så då vore det ju dumt att hamna i kontrollgruppen. :P

Hej hopp!
Med mig är det välan upp och ner - ibland känns det helt ok, ibland blir jag förbannad och förtvivlad över att livet inte blev som det skulle. Ganska ofta, egentligen. Just nu är jag mest irriterad på att jag inte verkar ha lika lätt att bli gravid som jag haft de andra gångerna... :P Samtidigt har jag dagar när det känns helt ok att livet är som det är just nu, jag älskar min man och katten och trivs ganska bra med att ha bara oss tre hemma. Tills jag träffar mina vänner med bebisar och inser hur jag längtar efter att ha det de har...;)

mojutten: Visst är det en jobbig båt att sitta i!  Vi får väl hjälpas åt att ro...

Annica P: Fan vad frustrerande! Kram!

Irma97: Håller med om den jobbgrejen, verkligen. Det var hemskt på mitt förra jobb, där jag inte berättat för folk om hur vi slet heller, så alla fortsatte påpeka att det väl var dags för mig att bli gravid "nu när X (min bästa vän och dåvarande kollega) blivit det". Jotack, visst var det dags, gravid hade jag varit oxå och vi skulle fått barn med bara några månaders mellanrum. Men det gick ju som det gick.  Men på mitt nuvarande jobb vet alla om missfall och utredning och kamp, och jag är inte ensam i min sits - den enda andra på jobbet som är i "den fasen i livet" kämpar som en tok för att ens bli gravid. Och även om jag förstås inte önskar att nån annan människa ska vara tvungen att kämpa för att få en bebis, så är det skönt att ha nån att bolla sin frustration med, och sin sorg när den där förbannade jävla mensen kommer. Lite som här.

Förresten - är det nån annan som upplevt att mensvärken blivit värre efter missfallen än innan? Efter senaste missfallet, särskilt de sista månaderna, har jag haft mensvärk som har hållt mig vaken flera timmar på nätterna trots kombinationen paracetamol+ibuprofen+diklofenak (tjoho!) och värmedyna, närmast jämförbart med mina v6-missfall. (Och då har jag faktiskt gravtestat innan för att mensen varit sen - och det har varit negativt - så inga flera missfall än så länge.) Jag trodde liksom att mensvärken skulle bli lättare efter att man varit gravid för att livmodern vant sig vid att arbeta, men icke sa nicke... Funderar på att kolla upp det hos min vanliga gyn men det känns lite fånigt, de har ju undersökt mig så mycket och allt har sett normalt ut, så det borde ju vara normalt...

Tack för alla svar om mensvärken! Låter bra att ni iaf slipper den biten... ;) Blir det såhär nästa månad oxå tror jag att jag ska kolla upp det. Fast de kommer väl bara säga att allt ser perfekt ut, som vanligt. Men kke kan man få lite starkare smärtstillande eller nåt...

mojutten: Hoppas verkligen den nya läkaren är bra!!

Irma: Jag har många gånger funderat på hur det skulle gå att slappna av om man blev gravid en gång till, så jag kan inte tänka mig hur det är om man dessutom har brunrosa flytningar... Håller tummarna för er! :)

Daniela: Jag har inga tips, dessvärre. Tycker det är ett helvete. Min närmsta kusin (vi var som syskon när vi växte upp) fick en dotter idag, och facebook svämmar över av lyckönskningar. Och såklart är jag glad för hans skull. Men jag kan ju inte sluta tänka på bebisen vi borde ha haft nu, så det är jäkligt tungt samtidigt. Jag vet inte vad man ska göra. Jag har kunnat prata med min bästa vän under hennes graviditet och efter att hon fick sitt lilla busfrö om hur jobbigt det har känts med den ambivalensen att vara glad för hennes skull och att det samtidigt gjorde så ont att hela tiden bli påmind om vad jag och maken inte fick. Det har varit väldigt skönt för mig och hon har, tror jag, kunnat vara lika öppen om hur knepigt det var för henne att veta hur hon skulle hantera hela grejen. Men vi bodde ihop under tiden hon var gravid och står varandra väldigt nära, så hade det varit nån annan vän hade jag inte kunnat vara så öppen med det. Så jag vet inte, mitt tips är alltid att prata med folk om man klarar av det, för även om det känns förjävla tungt att prata om saker så försvinner de inte av sig självt bara för att man håller tyst om dem, det vet man ju...

Jag är 29, maken är 32. Börjar känna mig gammal, för jag är inte där jag ville vara vid 30... Och dit är det knappt tre månader. :P

Jag har fullt upp med att försöka ha fullt upp med roliga saker...  Men jag har nog halkat tillbaka in i hopplöshetens land efter att jag fått veta att ett jobb jag skulle ha fått inte blir nån tjänst pga "det ekonomiska läget", och det var ett jobb jag verkligen ville ha, så nu känns det som att jag vill ta paus från hela livet och bara åka iväg nånstans.  Jag tror det är extra tufft eftersom det här skulle vara första julen med bebis, och så blev det ingen bebis, och inte ens en graviditet att glädjas åt. Det suger ju helt enkelt, och dessutom ska jag jobba på jul så vi kan inte vara hos mina föräldrar hela julen som vi brukar...
Men annars är det bra!  

 Irma & Bettan: En söderhavsö hade varit härligt - eller bara nån resa nånstans, verkligen. Maken är dock student med en termin kvar på sin utbildning, så det funkar inte riktigt... Däremot funderar vi på att ta en paus från hela barnalstrargrejen eftersom jag ändå inte blir gravid, och bara ägna oss åt varandra och buskatten vi har här hemma. Fast jag har en 30-årskris så det är inte så lätt att slappna av på den fronten...

Soffy83: Beklagar dina missfall! Det finns många visa kvinnor här som säkert kan hjälpa dig bättre än vad jag skulle kunna.

Ojdå! Jag har ju alltid knaprat ACO kvinna och varit så himla noga med att ta dem!  Bort med K-vitaminet då - och det som är en så fin bokstav...