Utredning efter upprepade missfall osv... Del14

Hejsan! Jag sällar mig till gruppen här och tänker suga i mig allt jag kan av eran visdom! ;) Jag och maken har fått tre missfall (inga barn sen tidigare för nån av oss), och fick idag komma igång med en utredning på Sahlgrenska. Jag ser finfin ut därinne, vilket jag iofs visste sen förr, så nu är det bara att vänta på testsvaren. Läskigt värre...
Jag är lite nyfiken på det här med TSH... Kanske mycket för att jag hoppas på att de ska hitta nåt som man kan göra nåt åt! ;) Jag vet att jag hade 2,19 vid tiden för mitt andra mf (jan 2010), och det var ju inget de reagerade på då. Tror jag ska be att få ut journalen/provresultaten efter denna utredning så man kan jämföra. :)
Jag har inte orkat läsa så långt tillbaka, men härligt att se att det är en massa graviditeter på g!

Tack för välkomnandena! :)
BettanB: Vi träffade en kvinna med initialerna LL. Hon var väldigt trevlig och verkade vettig, fast lite stressad kanske. Men man märkte att hon lyssnade eftersom hon verkligen reagerade på saker jag sa. Jag kände att allt gick väldigt fort, men det har nog att göra med att vi fick en återbudstid och fick veta i onsdags att vi skulle dit igår, så jag hann inte landa i det riktigt. ;)

Irma: Varför tror de inte på immunologiska orsaker? Testar de det inte heller då? Jag glömde fråga för det gick så fort allting. Vart ska man vända sig om man vill kolla upp sånt annars?

Grisolle: till oss sa de 6-8 veckor igår, hoppas det inte blir så länge att vänta som tre månader!! Gjorde ni utredningen innan sommaren, så att det kan vara semestern som spökar fortf? Hoppas ni får svar snart, vet inte hur man ska stå ut att vänta... Men det är klart, nu har man ju redan väntat i tre månader på att få börja utredningen... Det är så JÄKLA skönt att det är igång, även om de inte skulle hitta nåt. :-P

Irma97: Funderar på att leta upp den boken om jag ger mig råd.  Finns det fler källor än just den snubben som beskriver samma sak?
Fast just nu är jag ganska övertygad om att min kropp inte är baby-friendly alls, missfallen har gjort mig deprimerad så jag har gått upp 15 kilo sen januari, mycket tröstätande där. Men just den delen kan jag ju faktiskt påverka själv, och jag försöker göra det oxå - konstant. Går sådärbra... 

BettanB: Hehe det låter ju väldigt lovande...  Jag fantiserar om nåt enkelt fel - men sannolikheten är väl att de inte hittar nånting. Se upp med vad du lovar, jag kanske kommer med tusen och en dumma frågor framöver...

Nu har jag beställt bibeln... Ska bli spännande! :)

Jag är så rädd för att självmedicinera, vad tänker ni om det? Jag menar som att ta barnalbyl och sånt... Nu är jag ju ganska ny i de här sammanhangen eftersom jag "bara" hade mitt tredje missfall nu i juni, och inte har jag träffat några vettiga läkare än förutom kke tanten i torsdags. Iaf ingen jag kunnat diskutera nåt med. Hur har ni tänkt, är det så att ni fått rådet att ta sånt av medicins personal eller har ni chansat själva?

Jag har hört talas om Blomqvist, att han forskar i saken, om det nu stämmer. Verkar spännande isf. :)

Det låter på nåt sätt väldigt bra i mina öron att läkaren rycker på axlarna över att du tar det, även om man vill ha engagerade läkare. ;) Det visar ju på att det inte är farligt. (Jag lusläser gärna fass och blir rädd när det står att gravida inte ska ta saker och ting.)

Jag har funderat många gånger på om jag ska prova med det. Har blodproppar i släkten, men kke inte så uttalat, sen är ju denna sorten en sort som man sällan märker av annars... Men jag har inte bestämt mig än...

Men då till följdfrågan: Hur tusan delar man en rund tablett i tre lika stora bitar? ;) (Har grunnat länge på detta...)

Ju mer jag läser av det ni skriver, desto mer förstår jag vilken novis jag är. ;) Ser fram emot när "bibeln" kommer så jag får läsa på lite...

grisolle: Hoppas hoppas hoppas ni kan få era svar snart så ni slipper den här jäkla väntan! De borde ha jobbat ikapp efter semestern nu tycker jag!

Jag känner nog personligen att det är ganska skönt om det är lite lagom nedtonat gravidsnack just här... Även om jag tycker det är härligt när det går bra för folk oxå, förstås. Men man blir så ambivalent, ibland bara hatar jag alla gravida jag ser på stan och orkar knappt gå ut!
Just nu är det rätt tufft för vi skulle ha blivit föräldrar för första gången på torsdag (om bebisen hade stannat och kommit på BF då såklart). Det var första BF och sen har jag ju fler, men det är liksom det som räknas. Jag tänker mycket på att jag hade kunnat ligga på BB just nu med en liten knodd på bröstet, så ganska ofta är det tunga dagar. Särskilt när jag är hos mina bästa vänner som har småttingar, och jag funderar på om vi nånsin kommer få det som de har... Känner mig ganska tröstlös just då, som tur är har jag världens goaste karl. Men jag blir så bitter över att saker och ting inte gått vår väg, och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det. Ibland funderar jag på att söka tid hos psykologen på Repro, men jag har rätt höga krav på att det ska vara en vettig person eftersom jag är psykolog själv, så jag har inte riktigt bestämt mig... :P