Tack alla för stödet! Jag är inte bra på att acceptera att jag inte orkar, brukar vara den som stångar mig blodig..., men nu känner jag att det är HELT ok att bara få vara hemma.
Fiolina: Jag fick foglossning i vecka 8 (precis som med Tilda) och det blev snabbt väldigt tungt. Ont vare sig jag stod, satt, låg eller gick.. Så från 19/9 blev jag 50% sjukskriven, man blir så galet mentalt trött av att ha ont, dessutom var det många arbetsuppgifter som inte kunde utföras. Kämpade på under hösten, men började sen känna av att jag var på gång att få karpaltunnelsyndrom (IGEN, precis som med Tilda) och från november sov jag jättedåligt. Låg vaken i flera omgångar varje natt och/eller vaknade stup i kvarten. Man blir ju en aning vimsig i huvudet... I december hade jag ständig värk i underarmarna pga karpalen. Det pirrade i fingrarna på dagarna och på nätterna domnade händerna. Var till läkaren 20 december och han ville sjukskriva mig helt, ett jobb som uteslutande är datorbaserat är ingen bra kombo med karpaltunnelsyndrom. Men jag övertygade honom om att det skulle gå bra om jag enbart jobbade hemifrån, skönt att inte behöva pendla 1h enkel väg med foglossning, och om jag bara jobbade 2h/dag så kunde jag jobba en stund åt gången. Så 75% blev det. Jag tyckte att jag ställde upp för mina chefer och kollegor och i början var cheferna tacksamma. Men den senaste tiden har det blivit andra tongångar och då orkade jag inte mentalt längre. Jag har inte sovit fyra timmar i sträck (dvs en sömncykel) sen november och de har mage att gnälla! Så nu är det alltså 100% som gäller fram till Minna behagar dyka upp. SÅ SKÖNT! Skönt är också att de som drabbas värst, dvs mina närmaste kollegor, är de som stödjer mig mest. De är ju också förbannade på cheferna som inte löst situationen i tid. Oj, det blev visst lite långt det här. Lite inombords som ville komma ut.
Ela: Man ska inte skåda givet beröm i munnen...