30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Moahahaha! *maktfullkomlig*

Mini - Ja, jag har hört det där om den luriga trean. Jag tror dock att det påverkar ganska mycket när man som du och jag har tätt mellan andra och tredje barnet - då går det nog ofta ganska snabbt.

Assar - Intressant. Undrar om det kan ha att göra med att treor inte alltför sällan är lite mer sladdisar medan ettan och tvåan som regel kommer lite tätare (har hakat upp mig lite på det där hur långt det är efter förra förlossningen eftersom min BM har sagt att det är väldigt troligt att det kommer att påverka)?

aigee - T fick också något sådant där oerhört utbrott när R var nyfödd. Världen ställs ju på ända. Hoppas verkligen att det var det myckna skrikandet som gjorde att hon kräktes.

juni - Jag lyfter gärna på hatten och låter dig föda först av oss två.

 

Idag har jag vilat mycket och det har medfört mycket färre sammandragningar. Men de där skumma förvärkarna kommer fortfarande ibland, men det är väl bara för att det bara ska säga plopp sedan när det väl är dags. Jag frågade förresten min läkare angående förvärkar och han sa att det var regelbundenhet man i första hand ska vara uppmärksam på. Även om de är glesa och regelbundna är det bra att kolla upp. Jag har dock inte upplevt annat än att de kommer hipp som happ så jag hoppas att det är lugnt.

Jag med!

Zeeda - I tanken hälsade jag dig välkommen redan igår men nu ser jag att jag missade att skriva det av någon anledning. SÅ: Grattis och välkommen! Det drar ju ihop sig för treårsdag snart för våra stora tjejer - tänk!

Sara - Jag förstår att det känns jobbigt att tänka tillbaka på er första tid med småsyskonen som ju hade kunnat vara långt mer lugn och rofylld (och hemma...). En viss sorg kanske alltid kommer att finnas kvar och det kanske är oundvikligt. Kram!

juni - Jag tror att jag kommer att bära bebisen mest i sjal den första tiden och har köpt en "windstoppermössa" från PoP och ett bärskydd så får man reglera med kläder utifrån hur kallt det blir (hoppas malins man har rätt i att det inte blir alltför kallt). Jag tror inte att du kommer att behöva något jättetjockt så länge bebisen går med på att ligga nedbäddad i vagnen.

Idag kom Oyras sambo över med ett par kassar graviditets- och amningskläder. Jag tror att jag ar varit gravid och/eller ammande lite för länge/ofta de här åren för jag blev alldeles lyrisk över att få lite att byta med.

Nä, jag är ju ett levande exempel på att det i n t e är så (knappt 20 mån mellan nr 1 och 2 och knappt 18 mån mellan nr 2 och 3) men jag tror att det är v a n l i g a r e att de två första kommer hyfsat tätt. Men om jag förväntar mig allt från mastodonttid med värkar som avslutas med snitt till en hemförlossning så kanske jag är hyfsat förberedd i alla fall.

Nu är jag hemma efter ett besök på Danderyd. Imorse reste jag mig från köksbordet och kände att något "kom ut". Gick genast på toaletten och blev väldigt uppskrämd när det jag trodde var en megaflytning visade sig vara blod. Ringde till förlossningen men kl. var inte 8 än och då skulle man (om man sökte för graviditetsbesvär) trycka typ en etta om det var akut och det kunde jag i min enfald inte bedöma utan jag ringde till sjukvårdsupplysningen istället. Sjuksyrran där tyckte absolut att jag skulle prata med förlossningen och kopplade mig dit. Första personen jag pratade med tyckte att jag skulle avvakta en timme och se om det kom mer och dricka ett glas saft för att få igång bebisen (för den var ju givetvis still då) och återkomma efter en timme. Jag kände som tur var några sparkar och det kom inte mer blod men färgade flytningar och en lätt mensvärk på vänster sida. När jag ringde in igen fick jag prata med en annan person som undrade varför jag skulle avvakta - det är ju bäst att åka in och kolla. Så jag gjorde det. Fick ligga med CTG och bebisens hjärtljud var bra och den kunde också registrera ett par av de svaga värkarna som jag brukar känna. Sedan koll av läkare med ultaljud och gyn-undersökning. Hon kunde se en hel del gammalt blod men ingen pågående blödning och moderkaka och bebis såg ut att må bra. Tappen har inte öppnat sig och har ok längd (så de svaga värkarna verkar inte påverka den - mycket bra!). Så himla skönt även om jag inte kunde få någon förklaring till varför blödningen kom. Nu ska jag vila resten av veckan. Gammalt blod kommer att komma ut men blir det en ny blödning eller fler sammandragningar ska jag ringa in igen.

Ursäkta långt ego men det är så skönt att skriva av sig när man är lite skakad. Jag fick mig en rejäl tankeställare för jag har varit väldigt nedstämd de senaste dagarna eftersom jag är så trött på att vara så orörlig p g a foglossningen. Nu känner jag att det inte spelar någon roll om de så skulle spänna fast mig i en säng resten av tiden - bara allt går bra. Blod är verkligen en stor skräck för mig. Jag har haft så mycket jobbiga blödningar under mina graviditeter...

Tack juni! Ja, jag blir hemma hela veckan. Ska se hur jag känner mig imorgon - kanske ringer jag min läkare på MVC och diskuterar hur jag ska göra framöver. Har funderat ett tag på att det inte håller att jobba ens 50 % så mycket längre och nu när detta kom också kanske det är dags att ge upp den biten. Maken hämtar på dagis i vart fall idag så får vi se hur jag känner imorgon och på fredag (då är det halvdag på både dagis och makens jobb i och för sig). Jag hatar verkligen blödningar! Det ska inte komma något blod när man är gravid...

Tack Sara! Soffläge är intaget!

juni - Japp, samma superläkare som jag har haft tidigare. Och jag glömde svara tidigare - det stämmer att det  "bara"  är typ 1,5 månad kvar. Jag är i vecka 34. Kändes skönt att gå in i november så att man kan tänka att det är nästa månad. Du - du tycker inte att du ska ligga och vila istället för att städa och feja? *hytter lite med fingret* Jag får också en massa sammandragningar när jag hämtar - de blivande storasyskonen har väl den effekten på en. Tycker att det låter klokt att inte bada...

*ställer mig i givakt och rapporterar att jag nu ringt läkarmottagningen och bett om sjukskrivning på heltid*

Tack alla för visad omtanke och spark i baken! Jag fick mig verkligen en tankeställare igår - det känns nästan som att min kropp ville signalera att det var nog nu. Om jag inte ville ta mitt eget bristande välmående som indikation på att jag borde ta det lugnare så fick kroppen slå på stora trumman och påminna om att det viktigaste är att bebisen mår bra. Typ.

Bara lite gammalt blod som kommer ut idag i alla fall så det känns skönt.

Nu när jag ändå är så ego måste jag bara passa på att skriva av mig lite angående en av de anledningar till att jag var så himla deppig här i helgen och i början av veckan. Mina svärföräldrar (hej igen Marge - jag tror att du kan känna igen dig lite här ). De har varit nere över helgen för att min svärmor fyller jämnt. Som vanligt är det såååå mycket prat om att de ska avlasta och sedan slutar det med att de bara för med sig en massa extra jobb. Vi hade släktlunch här i lördags och fika i söndags - fullt hus båda dagarna (och ja, svärmor hjälpte absolut till med disken men inget annat direkt och utan deras besök hade det ju liksom inte blivit någon disk så avlastning vet jag inte om det räknas som). Sedan var svärföräldrarna, maken samt svärmors tvillingssyster och hennes man och dotter ute och åt i måndags för att fira födelsedagen vilket innebar att jag fick en ensamkväll med barnen. Knappast avlastning. Det ENDA vi uttryckligen bad om var att de skulle komma till oss (de bodde på hotell tack och lov) till kl. 9 i lördags för att svärfar och jag då skulle kunna ta med T till gymnastiken. Jag har varit lite ledsen för att jag inte har kunnat få vara med och titta med det är så mycket fysiskt som krävs av medföljande vuxen så det har inte varit möjligt. Perfekt lösning då att svärfar följer med tänkte vi. Men se det gick inte för det skulle bli så TIDIGT. Vi snackar alltså pensionärer här som sover till kl. 9 varje morgon annars - skulle de inte kunna offra en morgon på oss? Jag ska inte skylla på svärfar här för han hade ställt upp om inte svärmor satt sig emot (han kunde ju inte åka i förväg heller för det skulle ju kräva att svärmor skulle få åka T-bana själv och det går ju inte...). Kanske småsint att hänga upp sig på något så litet men jag som praktiskt taget sitter i husarrest hade verkligen sett fram emot detta.

Men det som egentligen känns jobbigast är att jag innerst inne är så besviken på att mina svärföräldrar inte har fyllt det tomrum som jag skulle behöva ha fyllt. Min mamma är död och min pappa är inte direkt med i bilden. Jag är yngst av syskonen men har hamnat i en sits där jag alltid förväntas vara den samlade och kloka. Den enda som jag alltid kunde luta mig mot var just mamma och det hade varit så skönt om mina svärföräldrar hade kunnat ta den rollen i vart fall till viss del. Men det är helt omöjligt vilket illustreras av att min man igår inte ens ville tala om för sina föräldrar att jag åkt in till sjukhuset eftersom de då skulle bli så oroliga och få dåligt samvete för att helgen var så intensiv. Jag är blivande trebarnsmamma. Jag har inga problem med att inse och axla att jag är vuxen. Men måste jag och min man alltid vara de som är vuxnast i hela världen och hela tiden sätta alla andras välmående främst? Jag vill också kunna få vara liten och rädd ibland och gråta ut mot någons axel och lita på att den personen kan hantera det. Jag saknar min mamma. Tur  i alla fall att jag har min man - och er!!!

Och alla som har orkat läsa så här långt får en tapperhetsmedalj!

Åh, Lena. Min roman tog lite tid att skriva - särskilt eftersom jag grät samtidigt - och när jag postade den kände jag mig så ledsen. Sedan fick jag se en bild på en urgullig bebis och läsa en stark berättelse om din förlossning och nu gråter jag för att jag är rörd istället. Det känns mycket bättre!  Så fin lillebror ni har fått och jag tycker att Ville passar honom jättebra! Och du - värsta coola superföderskan du är som laddade med dusch och fil innan ni åkte in!

Fia - Jag tycker inte att just viljan att amma i fyratimmars pass låter som en indikation på att du har för lite mjölk. Båda mina tjejer har varit riktiga maratonammare som mer eller mindre har bott vid bröstet första tiden. Men bristande viktuppgång är ju däremot ett tecken som man bör fundera på i alla fall. Vad säger de på BVC? Om det inte finns någon direkt oro kring vikten och du skulle vilja helamma så tror jag att det är bättre att "klistra fast" honom vid brösten den närmaste tiden och låta honom amma så mycket han vill (om du vill och orkar förstås) för att på så sätt få upp produktionen. Ersättning är ju mer svårsmält än bröstmjölk vilket kan leda till att barnet vill amma mer sällan - skönt givetvis men tyvärr kan det bli en ond cirkel eftersom produktionen ju gynnas av täta amningar. Dricka mycket (kanske amningste också) och vila är ju klassiska tips också. Slutligen ska jag bara nämna att det nog tog över två veckor för min amning att komma igång när T var spädis. Med R gick det dock bra från början (men då var det bara nio månader sedan jag ammade sist så kroppen var nog väldigt förberedd) men jag har aldrig varit den där som har sprutat ut mjölk och har mest haft amningsinlägg för att jag tycker att de är lite mjuka och varma att ha i BH:n så bristande läckage är nog inte i sig ett tecken på bristande produktion. 

 

Återigen - stort tack alla för visad förståelse för mina upplevda problem med svärisarna. Två saker är extra jobbigt tycker jag och det är att jag egentligen har svårt att säga att de (i vart fall svärfar) är egoisitiska. De vill verkligen inget ont men min svärmor är väldigt naiv och rent ut sagt lite...enfaldig så jag tror inte att hon har förmågan att inse att det hon säger och gör kan såra någon. Som jag har sagt till maken så tycker jag inte att det är en ursäkt (han håller med) men det är en förklaring i alla fall och det är nog i detta fall väldigt svårt att lära den gamla hunden att sitta. Sedan bryr de sig om våra barn - det gör de verkligen. Men de - återigen särskilt svärmor - har väldigt svårt att se barnen för vilka de är och bemöta dem utifrån det. Jag tror att de har en bild av de där lugna små flickorna man ska kunna ha i knät och tala om hur söta de är och de som har följt mina inlägg sågot sånär i trådarna vet kanske att det inte riktigt går hem hos mina barn. Men visst. Ibland tycker jag att engagemanget bara är en fasad. Som när svärmor tjatat om att det ska bli så mysigt att komma ner och träffa barnbarnen hur länge som helst och följer med mig i fredags och hämtar dem från dagis för at träffa dem så snabbt som möjligt. När vi har varit hemma i t i o minuter får hon syn på en hög med makens nytvättade skjortor och tänker ställa sig och stryka dem. Härregud människa. UMGÅS med dina efterlängtade barnbarn då (och riskera för all del inte livet på dem genom att ställa upp en strykbräda med ett hett strykjärn i det rum de springer omkring ). Lite konstiga prioriteringar kan jag tycka (och jag hindrade henne från strykandet).

Slutligen måste jag bara beklaga mig över att svärmor tycks ha Tourettes när det gäller vissa ämnen. Hon vet mycket väl vad jag anser om hennes snack om pojkar och flickor, homosexuella och invandrare men kan lik förbannat inte låta bli att fälla otaliga kommentarer varje gång vi ses (främst om det förstnämnda men även det andra). Och fine - jag skulle kunna tjafsa om det i all evighet om hon har lust men jag vill faktiskt inte att mina barn ska få höra sådant dravel. Suck!

Så. Ytterligare en terapisession. Billigt hjärnskrynklande detta ju.