30+ som väntar/har fått syskon, del 8

nämen ela!!! grattis!!! :-d

Juni: Har Afro gjort en Noi?! Så fantastiskt!

Nog tycker jag att livet förändrades mer från 0 -1 än från 1-2, men då var jag så beredd på det. Däremot hade inte riktigt fattat hur mycket mer begränsad jag skulle bli med två barn än med ett - så på så sätt tycker jag att omställningen, givet mina förväntningar, nästan har varit större med tvåan. H tog vi med överallt och man var aldrig i numerärt underläge. Allt gick att lösa och det var lätt att bara lämna ett barn till barnvakter. Men med två små har jag varit tvungen att inse att jag inte grejar att ta med dem överallt. En fika på stan eller en tågresa till Stockholm är liksom inte riktigt värt det om jag ska baxa med mig båda barnen. När båda är ledsna känns det verkligen kaotiskt och som att jag inte räcker till. Och det känns som en mycket större grej att lämna båda till en barnvakt. Min syrra har haft båda två i någon timme, men annars har vi faktiskt sett till att ha två barnvakter när det har varit läggning iblandad. Och det är en stor skillnad för oss, som har hade barnvakt till H minst en gång i veckan (farmor när vi sjöng i kör). Och gräsänkenätterna är sju gånger värre (även om de har blivit färre - vi har helt enkelt tvingats begränsa vårt jobbresande rejält). Med bara H tog vi alltid varannan natt, så det var ju inget konstigt att ha hela ansvaret någon natt ibland. Men nu, när S vaknar och ska in till oss, ammas, och H samtidigt vaknar inne i deras rum och vill att någon ska lägga sig bredvid honom och leta rätt på nappen och gosa - då springer jag som en skottspole mellan rummen och försöker förtvivlat göra båda nöjda så att de inte ska väcka varandra...

FB, Juni m.fl: Angående sin andra förlossning och andra barn och så, så tror jag faktiskt inte att mentala förberedelser är lika viktiga andra gången. Man har mycket gratis för att man har upplevt det en gång, samtidigt kan det ju bli helt annorlunda så man kan ju inte snöa in på hur det var sist. Men jag tänker mig att man i alla fall har med sig en hel del kunskap om sig själv och sin partner, smärtupplevelse, stresshantering, hur man kommunicerar etc. - sånt som är viktigt oavsett hur det går. Allt sådant hade jag med mig och kände trygghet i, trots att mina två förlossningar i övrigt var diametralt olika.

Innan vi fick S funderade jag på om det verkligen skulle gå att bli förälder när man var så ofokuserad som jag var - i alla fall i jämförelse med hur det var innan H skulle komma. Jag skrev ju bara avhandling hela dagarna och hade inte mycket tid över för att fundera över att jag skulle få ett barn till eller genomgå en förlossning till. Och inte profylaxandades vi duktigt varje kväll heller, eller boade, för den delen.  Den tid jag hade över ägnade jag enbart åt att noja över att även S skulle ligga i vidöppet läge, att det skulle bli ännu en utdragen förlossning och sugklocka eller snitt - och jag var lite orolig för hur jag skulle hantera ev. information om att huvudet ligger fel givet att jag vet att det innebar problem sist. Men, men, men. Innan jag hade hunnit fatta att det var på gång var raket-S ute, så de enda förberedelser jag aktivt hade ägnat mig åt (att oroa mig) visade sig vara helt onödiga. Och när hon väl var där så gjorde det heller inte det minsta att jag hade skrivit avhandling den sista tiden istället för att försöka tänka mig hur det skulle bli. Ett litet barn kräver ju liksom både uppmärksamhet och fokus, så det fanns inga alternativ.

Lena: Ja, det är svårt att hinna med sig själv mellan jobb och familj... Jag trivs som tur är på jobbet, så det känns verkligen bra att komma ifrån och prata med vuxna. Men det är ändå inte riktigt samma sak som att faktiskt få göra precis det man vill. Man får inse att det inte riktigt blir som förut, helt enkelt. Jag försöker boka in saker rätt långt i förväg, även om mina kompisar utan barn tycker att det är fånigt att boka in en drink efter jobbet två veckor i förväg. Men då blir det i alla fall av, och jag kan kolla av med maken i god tid. Nu har han varit borta så mycket att jag tycker mig ha rätt till: AW-drink i eftermiddag, drinkparty i morgon (dock med barn...men om någon ska gå hem med dem så är vi överens om att det inte är jag!), AW på måndag och releaseparty för ny bok på tisdag. Tjoho! Sist när maken var borta över natten bjöd jag hem en av mina kompisar som inte har barn.  Barnen (läs H, S vill helst vara med sina föräldrar these days...) blir jätteglada över besök, leker järnet och jag får sällskap, mat och vin när de väl sover...

Persefone: Det kan vara så olika från gång till gång, så även om du hade symtom såhär tidigt sist behöver du ju inte ha det nu. Min första gång hade jag knappt några symtom alls på hela graviditeten, men andra gången hade jag illamående och hela köret. Så det behöver inte betyda något alls... Men det är klart att man ändå analyserar och jämför - det går ju liksom inte att undvika...

Lena: Jag var helt övertygad om att allt snack om att andra förlossningen skulle vara så mycket snabbare bara var struntprat i mitt fall, men det enda jag med säkerhet kan säga är att det är mycket möjligt att två förlossningar är diametralt olika. Jag använde ingen smärtlindring i något av fallen, men höll på i 24 timmar med H (som låg i vidöppet läge och tillslut togs ut akut med sugklocka) och med S...tja, jag anade väl att nåt var på gång 4 timmar innan hon föddes, men var inte riktigt säker förrän jag helt plötsligt stod i hallen med krystvärkar... Vi hann inte ens vara inne på förlossningen i en kvart innan hon var ute. Jag kom in och försökte förgäves få barnmorskorna att fatta att det inte alls var på gång, även om det såg ut som om bebisen var halvvägs ute, för jag är ju en sån där som barnen fastnar i vidöppet läge på... Jag var helt förvånad när jag helt plötsligt hade en bebis i famnen - och SÅ mycket piggare och mer välmående än efter min första förlossning.

Hej! Här är ni ju! Å, vad skönt att allt är nästan som vanligt när jag kikar in här! Efter nästan ett år. De skulle visst stänga ned mitt konto om jag inte loggade in. Jag är visserligen nästan aldrig här, men att jag inte skulle finnas på FL går ju liksom bara inte. Kul att "se" er alla och skönt att veta var jag kan hitta er!

Å, en massa nya bebisar! Assar, tre?! Och Ela också, väl? Och andra bebisar på gång! Vad man missar när man inte är här! Allt är väl med oss, förutom just idag när jag vabbar med två förkylda barn där en dessutom har ont i öronen. Sonja är 2 år och Henry är 3,5. Vi har flyttat till nybyggt radhus och trivs bra. Och så är det full fart på i vanlig ordning.