Tar livet slut om man skaffar barn tidigt?

ja, jag tycker att livet tar slut när man får barn. Iaf förändras det mycket, man är trött, bunden, kan aldrig sitta uppe och se en film sent en kväll ihop (isåfall är man skittrött dagen därpå, när barna vaknar kl 5.30), man har sämre ekonomi, man kan inte göra desto mer ihop med sin partner (månadens hit: en veckohandling på tu man hand). Man har massor av tvätt, städ, plock efter barna, massor av kom-ihåg från skola och dagis... Puuuh, man är glad om man orkar och se tv en kväll, om barna varit friska och klarat skola/dagis en hel vecka eller bara vaknat två gånger en natt.

Så ja, jag skulle inte råda någon att skaffa barn och tro att man kan göra allt man vill ändå. Vill man resa, njuta av tvåsamheten, ta sovmornar, ha energi och lust att pula på hemma en halv dag utan att få så mkt gjort egentligen, så skynda inte.. Visst KAN man göra saker ihop med barn, men allting är naturligtvis på barnens villkor. Det kan nog vara skönt att tänka på alla år man njutit av friheten och tid för sig själv och sin partner o sina vänner, när man sitter där tredje sjukveckan med sömnbrist i kroppen och barnen bara gråter och snorar

tack

Jag har fått mina barn vid 21, 24 och 26 års ålder. alla barnen har sjukdomar. Vi har ingen mormor ellrt farmor boendes i närheten som dyker in och leker med barnen en halvtimme när man e som tröttast. Nu i efterhand önskar jag att jag hade väntat 10 år. Man älskar ju sina barn, men det är ett stort slit och stora uppoffringar som alla människor får göra när de blir föräldrar och särskilt om man har flera barn. Därför blir jag upprörd när man läser och hör om unga tjejer som tror att livet inte tar slut/förändras. Jag kan säga såhär, får man ETT barn och dessutom har turen att få ett friskt barn (vilket man aldrig kan veta i förväg) och kanske har ett bra socialt nätverk, så kan livet flyta på ganska bra. Man kanske itne behöver vab-tjafsa en viktig morgon för farmor ställer upp, man har barnvakt och fortfarande ork att gå ut på bio och middag en kväll, man lever inte ett så stressat, jobbigt liv så man kanske till och med har lust att umgås med sin partner och har samtalsämnen kvar utöver barnen!
Men man ska aldrig tro att livet inte förändras, för det gör det.

Just när man är ung och längtar efter barn så tänker man att man gärna offrar allt. Men sedan då, när man inser att man är trettio, man har aldrig haft tid eller råd att ta hand om sig själv, gå ut och dansa, shoppa och hålla sig uppdaterad och fräsch, och så vips har åren gått och även om barnen växer upp så får man ju aldrig sin ungdom tillbaka. Visst kan man vara en fräsig 40 åring med ett härligt liv, men det går ändå aldrig att få igen alla "förlorade ego-år".

Hela mitt liv har jag tagit hand om andra, som äldst i en stor syskonskara, önskade till och från ett eget barn från det jag flyttade hemifrån, funderade på en hundvalp men sambon är allergisk. Borde nog köpt hunden ändå och väntat med barnet tills jag blev 35 Jag reflekterade aldrig över att jag kunde behövt några år för mig själv. Det var heller aldrig någon som sa något, jag kanske hade behövt fler starka kvinnliga förebilder

(ovan skrivet till lilja86)

Jag är 27 år, inne på mitt fjärde universitetsår och har tre barn i åldrarna 1-6 år. Klart att allting GÅR men det betyder inte att det är en dans på rosor. Att plugga med tre barn tex, innebär inga stora summor så utöver heltidsstudier jobbar jag också.

Jag är ingen bitter gammal kärring (hm, nåja ) men det verkar ibland som att man tror att det är så underbart med barn att man inte kan vänta 5 elelr 10 år. Vi gör alla våra val i livet. Med facit i hand hade jag fått välja om, hade jag tagit läkarexamen, jobbat mååånga år, njutit av livet med min partner och sedan skaffat barnen Men då har vi haft och har ganska kämpigt med våra barn och det är sådant man inte vet innan man blir förälder.

Här handlar det inte om rätt eller fel. Det finns inga givna svar. Alla här är bara en hop människor som har sina egna erfarenheter att berätta om. Ur alla dessa berättelser kan den som vill, TS kanske, dra slusater, se likheter och skillnader. Vad man sedan vill göra med den kunskap man fått om de andras upplevelser, är upp till en själv. Det kan vara berikande att få höra vad andra tycker, tänker och tror utan att någon för den skull behöver ha mer rätt än någon annan.

JAG personligen kommer att uppmuntra mina barn att utbilda sig, "leva livet" (och nej, det behöver inte bara handla om att festa, det kan lika gärna handla om ett intresse man har eller att få njuta av sin tillvaro, hitta sig själv och mogna) och att ha ett långt och stadigt förhållande innan de ens tänker på barn. Jag kommer att berätta hur fantastiska de var som barn, men också hur tufft och tungt det kan bli att vara förälder och vilka uppoffringar man måste göra.
Sedan ska jag också finnas där för mina framtida barnbarn på ett sätt som jag själv hade önskat att någon fanns för mina barn, mig och min partner.

Nej jag tror inte livet hade varit lika tufft. Jag hade hunnit utbilda mig, tjänat pengar, ordna med boende, jag hade hunnit rå om mig själv. Jag trodde nog inte då, när jag fick barn, att jag skulle "sakna" tiden mellan 20 och 30. Men det är ganska påtagligt nu, att det gör jag. Hade jag dessutom väntat så hade jag förmodligen resonerat annorlunda än jag gjorde vid 20. Jag har alltid varit väldigt mogen, men jag hade nog behövt få vara barnfri några år till. Detta tänker man kanske inte på när man är mitt uppe i sin längtan.

Klart att det kommer lätta när alla barn blir äldre. Men att säga att "tänk när barnen är si och så stora, då kan ni ju göra vad ni vill".. nja, då ska vi ju hålla efter dem, inte precis att man lämnar ett gäng tonåringar ensamma hemma och åker på en weekend

Nej du förstår inte, men låt mig säga såhär, man vet inte alltid i förväg vad man får eller hur livet kommer att sse ut. det är ju lätt att vara efterklok. Ibland är livet tufft mot en, det är många omständigheter som samverkar och påverkar det liv man lever.

Det är ju såå fult på fl att inte vara fantastiskt lycklig. Vi är alla individer med olika erfarenheter, i olika skeenden av våra liv.