Får man känna såhär?

Jag förstår att allt känns som ett stort mörker just nu, det är ju ett chockartat besked att få! Och du får absolut känna så just nu, man har all rätt att sörja att livet är för jävla orättvist ibland.

Men sen, när du har sörjt ett tag kan du försöka vända på tankarna.
Självklart kan ni fortfarande få egna barn! Kanske bara inte med era bådas gener. Kanske känner ni att spermiedonation är rätt väg att gå, då har barnet åtminstone dina gener. Kanske känner ni att adoption passar er bättre. Men barnet som kommer blir ju ändå erat eget, bara att det kommer till på ett annat sätt än hemma i sängen.

Du skriver att "sambon kanske inte har några spermier alls". Det är alltså inte konstaterat ännu? Ge inte upp riktigt än i så fall! Lyckas man bara få ut några stycken små simmare tex med biopsi så kan man göra ivf/icsi.
Att gå ut och ha ons är ju ingen bra lösning, jag tror inte heller att du menar det allvarligt. Med donator "tillverkar" ni ju fortfarande barnet tillsammans, med sjukvårdens hjälp. Orättvist nog ligger den största belastningen på dig med hormonstimuleringar och inseminering/ivf trots att "felet" är sambons, det är priset vi får betala för att vara kvinnor men sambon kan fortfarande vara delaktig i allt som händer, läsa på och vara ditt stöd till 100%.

Men jag vet att det tar tid att acceptera beskedet och landa i beslutet om framtiden, att det just nu kan kännas som att hela världen har rasat och allt är hopplöst, att tanken på fertilitetsbehandlig/donator/ivf/adoption kan ge ångest och känslor av misslyckande, för det var ju inte så ni hade tänkt att det skulle gå till. Men man får försöka vrida allt det tråkiga till något bra. Det är inget sämre sätt att få barn med denna hjälp, bara annorlunda.

Jag hoppas och tror att ni kan hitta en väg ut ur detta mörker, en väg som passar er.
Lycka till, hur det än går!