Får man känna såhär?

Ja har inget att vara glad för längre känns dets om. Har nyss fått veta att sambon kanske inte har några spermier alls o att vi inte kommer att kunna få några egna barn på naturlig väg, kan inte hjälpa det men känner ibland som om att ja har blivit så snuvad, vi vill så gärna ha en bebis men trodde aldrig att de skulle bli såhär. Om de ens kommer någon bebis till oss så är de ju ingen som vet hur lång tid det kan ta. Om de nu är så att de inte är något fel på mig o ja kan få barn, varför blir det då såhär???? varför????
Ja kan ju då fortfarande få barn men inte sambon, känner i svaga ögonblick för att gå ut o ha hejdlöst mycket one night stands.
Ja tror ja blev lite bitter faktiskt när ja fick reda på detta.
Alla andra ska ha barn, gifta sig o har massor med saker att se fram emot, o de känns inte som ja har EN ENDA sak att se fram emot, vem fan vill gifta sig med en bitterfitta liksom ?????

Vill bara gråta, varför känner ja så här?
Känner mig elak, dum, lessen, arg, bitter o så jäkla misslyckad, va finns det att leva för egentligen... ingenting.

Jag förstår att allt känns som ett stort mörker just nu, det är ju ett chockartat besked att få! Och du får absolut känna så just nu, man har all rätt att sörja att livet är för jävla orättvist ibland.

Men sen, när du har sörjt ett tag kan du försöka vända på tankarna.
Självklart kan ni fortfarande få egna barn! Kanske bara inte med era bådas gener. Kanske känner ni att spermiedonation är rätt väg att gå, då har barnet åtminstone dina gener. Kanske känner ni att adoption passar er bättre. Men barnet som kommer blir ju ändå erat eget, bara att det kommer till på ett annat sätt än hemma i sängen.

Du skriver att "sambon kanske inte har några spermier alls". Det är alltså inte konstaterat ännu? Ge inte upp riktigt än i så fall! Lyckas man bara få ut några stycken små simmare tex med biopsi så kan man göra ivf/icsi.
Att gå ut och ha ons är ju ingen bra lösning, jag tror inte heller att du menar det allvarligt. Med donator "tillverkar" ni ju fortfarande barnet tillsammans, med sjukvårdens hjälp. Orättvist nog ligger den största belastningen på dig med hormonstimuleringar och inseminering/ivf trots att "felet" är sambons, det är priset vi får betala för att vara kvinnor men sambon kan fortfarande vara delaktig i allt som händer, läsa på och vara ditt stöd till 100%.

Men jag vet att det tar tid att acceptera beskedet och landa i beslutet om framtiden, att det just nu kan kännas som att hela världen har rasat och allt är hopplöst, att tanken på fertilitetsbehandlig/donator/ivf/adoption kan ge ångest och känslor av misslyckande, för det var ju inte så ni hade tänkt att det skulle gå till. Men man får försöka vrida allt det tråkiga till något bra. Det är inget sämre sätt att få barn med denna hjälp, bara annorlunda.

Jag hoppas och tror att ni kan hitta en väg ut ur detta mörker, en väg som passar er.
Lycka till, hur det än går!

Får man känna såhär?

INNEHÅLL