Emetofobernas tråd 5
Avelyn skrev 2010-10-16 09:59:14 följande:
Jag får inte mycket förståelse heller tyvärr. Får höra samma kommentar som dig från de flesta håll. Min familj har hela tiden fått mig att känna mig unik i min fobi. Min partner förstår mig ej och inte mina vänner heller. Många gånger har jag blivit ombedd att beskriva vad det är så hemskt med att ha magsjuka, varför jag känner sådan panik. Jag kan inte sätta det i ord. Jag har en känsla som är nästintill omöjlig att beskriva. För mina vänner/anhöriga är det ju en sjukdom som är över på ett dygn. Inte så jätterolig men det går ju över. Man dör inte och den är inte långvarig. Varför känner jag då panik ?Varför känner vi panik...?! Ja, bra fråga... jag har försökt svara på den för mig själv. När jag ändå blir magsjuk så går det ofta riktigt bra, jag spyr o skiter o sen tar det några dagar så är jag på banan igen. Men det värsta är nästan INNAN man blir sjuk, om barnen varit sjuka eller det går på jobbet eller runt omkring - NÄR kommer jag bli sjuk då? OM jag blir sjuk? Jag törs inte åka långt bort för tänk om det slår till då?! Reser helst inte alls över natt under vintern... ifall man skulle bli sjuk borta.
Jag blev faktiskt dålig en gång när vi campade, men det var nog matförgiftning eller snarare godisförgiftning. Det var sommar och jag köpte lösgodis i en liten affär på landet. Köpte bl a några arraksbollsliknande saker, det var bara jag som åt av dom o bara jag som på kvällen blev akut jättedålig... så nu aktar jag mig för att köpa lösgodis på mindre ställen där det inte verkar handlas så mkt. Visst klarade jag det, men det var hemskt att sitta på en liten sån där husvagnspotta o ha diarre o spy i en plastlåda samtidigt... bläh!
Så för min del handlar paniken mycket om att bli sjuk vid fel tillfälle och på fel ställe. Bara jag är hemma o inte måste iväg på nåt vikigt så är jag inte lika panikslagen. Men det är sååå många som inte kan förstå detta!
Trots allt har jag ändå snart 4 barn och det gör mig extra stolt att ha klarat av de första veckorna med HEMSKT illamående trots emetofobin! Tack gode Gud för sjukskrivning, snälla anhöriga och Lergigan-tabletter!