Emetofobernas tråd 5

Ja, jag vet inte vad jag skall ta mig till nu. Jag vågar inte gå in i sonens rum för att se om han sover, eller om han nu har spytt då jag ställde en bunke i rummet nu innan han lade sig. Jag vågar ingenting. Kan knappt andas, sitter med hjärtklappning, och det känns inte bättre när man vet att man är helt själv hela helgen och tom tills på tisdag. Höggravid på det, så magsjuk är inget jag vill bli om det nu är så att sonen har det.

Jag blev själv sjuk 2006. Spydde konstant i flera månader utan att läkaren visste vad det berodde på, efter det så har jag mått illa i stort sett varenda dag, och nu har det gått några år, så man borde väl vara van. Men jovisst, jag är van med MITT illamående. Det kan jag hantera till en viss gräns, men inte när andra spyr eller mår illa.

Usch vad jag bara vill gråta just nu !

Han fyller 5 i augusti. Jag vet inte riktigt säkert om det är det. Han har spytt 2 gånger under dygnet, första gången vid 13 tiden och andra gången vid 15-16 tiden. Sen har det inte vart något mer. Han pendlar från jätteglad och sprallig till trött, men enligt min mamma som hade honom natten tills idag, så hade han knappt sovit något, så jag vet inte om det är därför...

Det jobbigaste är ju att man är helt själv, och kommer vara det hela helgen. Det känns ännu mer tragiskt att jag faktiskt just nu nästan tycker mer synd om mig själv än sonen... Jag hoppas bara att dem båda barnen sover hela natten nu... Hoppas...

Jo, jag kommer nog vara vaken ett bra tag till. Jag har ingen ro alls i kroppen, men då jag satte mig och grät alldelses nyss, så har spänningarna släppt lite iallafall, även om man är på helspänd. Idag går jag också in i vecka 33, så jag hade tänkt boa lite ikväll för bebisen, det borde väl hjälpa lite iallafall... Jag hoppas på det iallafall... Fy tusan för detta alltså....

Jodå. Natten gick faktiskt bra. Barnen sov igenom hela den, bortsett från mig som låg vaken nästan hela natten och liksom bara väntade.

Imorse när jag gick upp var den älsta sonen fortfarande tyst på sitt rum, så jag trodde ju direkt då att jag hade en massa kräk att se ifram imot i hela rummet osv, MEN, ingenting fanns det. DÄrimot så var han väldigt hängig nu på förmiddagen, men åt iallafall frukost. Nu leker han med sin lillebror som om ingenting skall ha hänt, men jag känner mig fortfarande inte lugn.

Antagligen för att jag kommer att få vara själv i hela 3 dagar till. Och denna dag är ju inte över än.

Mamma tipsade mig om att städa eller något, för att hålla mig sysselsatt, så det är de jag skall göra nu. Storstäda (vilket jag egentligen gjorde redan i tors, hehe) och plocka innan jag skall börja med maten. Igår sydde jag till lite till babykorgen vi har, vilket hjälpte en del mot alla konstiga tankar iallafall....

Tack för stödet igår kväll, känns bra att veta att man inte är ensam om att nästan tycka mer synd om sig själv än sina barn när dem spyr och håller på...