Förbannad på okunniga envisa kvinnor!

Jag häpnar också över att det är så många (både män och kvinnor) som inte har koll på hur det funkar med fertiliteten.

Jag tror att en bidragande faktor till att "vi" väntar längre och längre är att vi fysiologiskt ser yngre ut vid 40 än vad våra mormödrar gjorde och att vi blir lurade av detta.

Men är det nån ung kvinna idag som INTE vet att fertiliteten  sjunker med åldern? Jag håller inte alls med er i tråden, min upplevelse är tvärtom. Däremot finns det en hets mot att kvinnor ska föda barn tidigt, det beror nog på att vi har hög arbetslöshet (kvinnorna tillbaka till hemmet och spisen så männen får de få jobben som finns) och att kvinnokampen har stannat av.
Jag fick mitt första barn vid 36, en alldeles utmärkt ålder med stabil ekonomi och förhållande. jag tycker att kvinnor ska utbilda sig och skaffa bra jobb innan de skaffar barn.

Jag såg hyfsat nyligen (= någon gång under de senaste två åren) en dokumentär som handlade om fertilitet där man menade på att det är många som inte har kunskap om fertilitet och flers missuppfattningar, eller i varje fall ovanligt många, fanns hos just välutbildade kvinnor. Karriärister om man så vill. Där man trodde att det skulle fungera att göra karriär och sedan bli mamma vid 40.

Själv fyller jag snart 30, flertalet av mina jämnåriga vänner har inga barn och jag är tveksam till hur väl de känner till hur fertiliteten påverkar med åldern.
"Jo vi ska ha barn, men inte just nu utan senare", är en ganska vanlig attityd, där Senare inte är definierat och kopplat till en verklighet där sjunkande fertilitet finns.

Oj så många som har svarat medans jag har varit borta o inte kunnat läsa!

Visst kan det va så att Tjej1 kör nån slags förnekelse och fasad utåt, men det va hon själv som tog upp det, hon blev inte utfrågad eller pressad. Så i det här fallet tror jag inte att det va så.

En balansgång e väl det allra bästa, på alla sätt. Både vad det gäller undervisning och utbildning, vi måste få rikitg fakta utan att skrämmas, varken till att skaffa barn för "sent" eller för "tidigt". Även när det gäller den personla som man träffar när man väl har börjat få problem, man får ju inte va för ung innan man får hjälp, man måste försöka 1 år innan man får göra en utredning. Om ´det sen visar sig at mannen inte har några spermier eller kvinnan har stoppi båda äggledarna är det året helt bortkasstat. Varför inte få göra utredningen och se vad den visar, beroende på det kan man ju sen få köra på ett litet tag till på egen hand. Men i viss landsting där väntetiden är otroligt lång kan det sen gå ytterliggare ett par år innan man får hjälp.

Så jag ser det här som ett brett problem.

Sen måste man ju faktiskt inte hinna med alt innan man får barn. Det finns faktiskt massor av tid när man blir äldre att resa jorden runt OCH göra karriär.

Min man ville vänta tills jag fick et fast jobb, men som tur e gav han med sig o vi började innan. Jag fick inte mitt första fasta jobb förrän jag va 29 och jag blev varslad o av med det när jag va 32 så nu står jag utan fast jobb igen. Har bara ett vikariat. Saker blir inte alltid som man har tänkt sig o man kan inte vänta tills allt är perfekt för då kanske man missar allt.

Hej!
Här har vi ett konstaterat problem: Det finns skrämmande många kvinnor över 30 som inte inser att det är stor risk att deras fertilitet är på hastigt nedåtgående.
- Vad kan man göra åt det?
- Behöver man göra nåt åt det?
- Vem ska göra något åt det?

Under de sex åren som infertilitet och assisterad befruktning har varit ett faktum för mig har jag den hårda vägen lärt mig hur stor inverkan det har på livet, karriären och vänförhållandena. Jag tycker absolut att det borde diskuteras mer öppet. T.ex. finns det veckotidningar om bröllop, graviditet och barn men jag har ännu inte sett en enda tidning om infertilitet, fast det drabbar var tionde par som försöker bli med barn!

Jag är själv inte redo att gå ut i offentligheten med min historia, främst för mitt barns skull. Det känns inte rätt att hela världen ska kunna läsa om hur hon blev till innan hon är tillräckligt gammal att själv förstå det själv. Min man är inte heller så pigg på att bli offentlig.

Det jag HAR gjort är att för ungefär tre år sen berätta min historia i en kvinnoförening som jag är medlem i. Föreningen är inriktad på karriärutveckling och nätverkande men jag fick uppdraget att dela med mig av något och då valde jag ämnet infertilitet eftersom det låg mig närmast och absolut har inverkat menligt på min karriärutveckling. Det ledde till att en medlem (och samtidigt kollega på en annan enhet där jag jobbar) fick den där sparken i ändan att ta steget till att bilda familj. Hon var då 34 år. Reslutatet var att hon låg i förlossningsrummet när jag skrev in mig på BB mindre än ett år senare. Vi fick barn med en dags mellanrum

Mina närmaste kolleger på jobbet känner också till vad jag går igenom (är inne på syskonförsök som bäst.) Skulle inte vilja ha det på annat sätt. Det är så mycket lättare att slippa hitta på orsaker till frånvaro med kort varsel.

Det är mina bidrag så här långt. Kanske kontaktar jag någon gång i framtiden en av de lokala dagstidningarna och erbjuder dem att ställa upp i en anonym artikel. Det är ändå bättre än att göra ingenting. Om vi alla lyckas få ut informationen vi bär på till åtminstone en medsyster blir det sammantaget väldigt många som blir upplysta. Kanske finns det någon som jobbar åt Vi Föräldrar som läser det här och försöker få tills stånd en tematidning eller åtminstone nån typ av återkommande artiklar om ämnet? Kaske kan just du testa berätta om dina bekymmer för en mindre grupp och märka att flera blir tysta men att en eller två vågar ställa frågor? Någonstans måste man börja. Assisterad befruktning har ju ändå funnits i 40 år så det borde inte vara tabubelagt över huvud taget!

Kram på er alla längtare och kämpare!
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

TS jag förstår att du blev arg hade nog vem som hälst blivigt i den sittvation. jag är bara 21 men känner själv att det börja bli stressig är under uterdning och fått bekräfftat PCO. och min gyn läkare har börjat prata med mej och min man om provrörsbrfrukning, vilket skrämmer mej. trodde att när vi i början skulle försöka få barn att det skulle gå lätt. skulle bli gravid på en månad AK så fel man har. nu 1 ½ år sennare, och alla runt om bara tjatar och på pekar "ska inte ni ha barn snart, är det inte på tiden att ni ska skaffa barn nu" ska nämna att min man är 34 och han blir inte nyngre heller.

men tyvär finns det dom personerna som inte vill förstå att vissa har svårt att få barn eller inte kan få. men mitt tips till dej är att det är inte värt att lägga enegi på dom. dom får själva se när dom själva sitter där med skägget i bervlådan att det är inte så lätt och att dom kanske skulle ha lyssnat på dej.

men jag vill önska dej och din man lycka till