Hjälp! Hon har fråntagit mig rätten att få träffa mina barn!

Bumpar den här tråden för jag behöver verkligen hjälp.

Med risk för att låta burdus..

Du hävdar att ditt ex jävlas, vill förtala dig, är manipulativ etc.. Men faktum är att du är alkoholist (välj att kalla det sjukdom eller vad du vill) och jag kan i ärlighetens namn förstå att en mamma inte vill lämna sina barn i ditt ansvar. Mycket väl kan jag förstå det.

Känns som din trådstart dryper av självförnekelse? (hör för övrigt till "sjukdomsbilden", om man så vill kalla den så, vid alkoholism)

LVM kanske är en bra idé? Du kan därigenom få adekvat hjälp och komma ur ditt missbruk, och efter detta återuppta ett gott umgänge tillsammans med dina barn.

Med bara din text här ovan som underlag, så känns det som att du behöver hjälp att få rätsida på ditt liv innan du kan gå in som vårdnadshavare för barnen - med allt vad detta innebär.

Jag önskar dig verkligen ALL lycka till.

Ja men min f.d. vet att jag håller mig nykter bara jag får ha barnen. Det har jag gjort alla gånger jag haft dem innan. Hon vet också att när hon försöker förvägra mig rätten att träffa dem, det är då jag börjar supa. Hon vet så väl om mina svagheter, och hon utnyttjar det till fullo. Hon å sin sida påstår att det är JAG som är manipulativ. Snacka om projicering.

Jag försöker få rätsida på mitt liv. Men det skulle vara mycket lättare om jag åtminstone någon helg fick ha mina barn. Som det ser ut nu så får jag inte ha dem alls. Till råga på allt har hon gått och blivit tillsammans med en polis, förmodligen bara för att öka chanserna att få rätten på sin sida.

Jag förstår om du tror att mitt inlägg handlar om någon sorts förnekande, jag är ju trots allt alkoholist och därmed inte trovärdig, eller hur?

Kan tala om att allt som jag skrivit är fullständigt sant. Det jag var ute efter var förslag på hur jag kan göra.

LVM verkar lite drastiskt eftersom jag inte har så pass allvarliga problem.

- HON projicerar och utnyttjar..

- DU har inte så pass allvarliga problem..

Ser du vad jag menar?

"jag är ju trots allt alkoholist och därmed inte trovärdig, eller hur?"
Nej, på sätt och vis. Förnekelsebiten hör definitivt till alkoholismen.
Men jag baserar allra främst det uttalandet på hur du uttrycker dig i din trådstart. Grundtonen är att "allt är någon annans fel".

Jag förringar inte för ett ögonblick att du säkerligen har det svårt. Och jag vet att du redan genom din alkoholism slår från underläge, i kontakt med myndigheter av olika slag. Det ÄR fördjävligt, jag hävdar inget annat. I mina ögon är du inte på något sätt en sämre människa för att du har drabbats av alkoholism.

Men om du börjar kröka igen pga av saker din f.d gör/säger så känns du ändå ganska labil.. Dessutom har du så nyligen som i höstas varit inne på behandlingshem. Anser du själv att du kan palla föräldraskapet med alla ups and downs, i med- och motgångar? Det finns alltid människor i omgivningen som jävlas på ett eller annat sätt. Man kan inte ta till flaskan varje gång och sedan skylla det på den andre.

Det är DET du behöver hjälp med. Att inte återfalla. Att, som du själv säger, få rätsida på sitt liv. Och det tar sin tid.
Och det vore väl det bästa att komma till rätta med innan du ger dig på att vara vårdnadshavare till barnen? Barnen skall inte vara ett verktyg i detta.

Det FINNS god hjälp att få, om man tar emot den.
Jag vet det, jag har mångårig erfarenhet från psykiatri- och missbrukarvård.

Det GÅR, men man måste börja i rätt ände.

Jag vill definitivt inte verka otrevlig eller avsnoppande, men du resonerar precis som de flesta svenssons, att alkoholisten skyller allt på andra. Det stämmer nog i många fall, och det har stämt till viss del på mig. Men jag hade inte skrivit detta inlägg om jag inte hade varit orolig på riktigt. Jag upprepar: Min f.d. VET OM att jag har så mycket lättare för att hålla mig nykter om jag får träffa mina barn åtminstone någon helg ibland. Tidigt i höstas, innan jag började dricka tog jag med dem på Liseberg i Göteborg när de var hos mig en helg. De hade hur roligt som helst och jag kände verkligen att jag uppskattades för det, att de älskade sin pappa.

Men min f.d. surnade till och blev avundssjuk. Hon tycker inte att barnen ska tycka om mig. Hon har jävlats till och från ända sedan vi gick ifrån varandra för flera år sedan. Förmodligen hade barnen kommit hem och berättat för henne hur roligt de hade på Liseberg, och det tålde hon inte att höra.

Någon vecka efteråt ringde hon till mig och sa att "Jag vet nog att du börjat supa igen". Detta var inte sant och det visste hon likaväl som jag. Och jag skulle minsann inte få ha barnen så länge jag söp och bla bla bla..

Detta fick (tyvärr) mig att börja supa. Många tror inte att kvinnor kan vara så jävliga, men ojojoj... du skulle bara veta vad jag vet.

Bumpar denna tråden igen för jag behöver mer respons...

Både män och kvinnor kan svara...

Om du nu älskar dina barn så mycket som du skrev så se till att hålla dig nykter? Kan tyvärr inte hålla med folk som säger att alkolism är en sjukdom, det är ett beteende. Har själv en förälder som är alkis. Det finns hjälp att få om du verkligen vill sluta dricka i form av Antabus eller vårdhem. Jag hoppas att då får träffa dina barn och att du lyckas hålla dig nykter. Vet av erfarenhet att det kanske inte är så kul att växa upp utan en fadersgestalt i livet.

hej jag ska få barn nu till sommaren och jag är alkoholist
men dricker bara ibland kan kontrolera det bra.
har även gått aa mm

min festmö hjälper mig så jag är glad för det.

tycker synd om dig för frugans pappa är nykter alkoholist
och han har inte fått träffa sin dotter frugan alltså

men nu är hon 19 år så nu får dom ses.

bara för att du druckigt förr betyder det inte att du är en dålig förälder nu..

det här får du stoppa för dina barn behöver dig.

min fruga har sagt upp kontakten med sin mamma för att hon tog ifrån henne från sin pappa.

Du kan inte hålla med folk som säger att alkoholism är en sjukdom? Det är tillochmed VETENSKAPLIGT BEVISAT att det är genetiskt betingat OCH en sjukdom. Jag vill helst inte ha svar från folk som inte har kunskaper om alkoholism. Men tack ändå för att du svarade i min tråd.

Tack för ditt stöd. Det tycks tyvärr alltid vara så att kvinnorna har rätten på sin sida när det gäller att avgöra om fadern är lämplig vårdnadshavare eller inte.. och då spelar det ingen roll om man är alkoholist eller inte. Kvinnans ord är lag i dagens feministiska samhälle.

Skitsnack.

Vad sägs om att sluta komma med bortförklaringar och utmåla dig som ett offer och istället börja ta itu med ditt missbruk så att du har en chans att få träffa dina barn?

Jag ska göra ett par antagande här... Ditt drickande var en bidragande faktor i din separation och det har gjort ditt ex en smula bitter. Hon upplever att det har inneburit svårigheter med tillit och eventuellt andra problem i samband med ditt umgänge med barnen.

Så du har en bitter kvinna som du med ditt drickande gett har ett öppet mål. Vad fan förväntar du dig? Och allt det här jävla dravlet om sjukdom och vetenskap...

Sluta supa och du kanske har en suck men så länge du tar till flaskan är du i hennes (och flaskans) våld.

KjellRoger,

du är en alkoholist, även om du bara dricker i perioder. även om det är en sjukdom.
Det går ändå inte att komma från att du är en alkoholist.

Alkoholismen kanske sitter i generna, men det spelar ingen roll.

Alkoholismen har gett dig massa problem (för att inte tala om de problem den gett dina barn) - ett av de problemen verkar vara att du inte tar ditt egna ansvar, att du har svårt med gränser och en sund syn på vem som äger vad känslomässigt.

Du är inte ensam om att göra så, det är vanligt att alkoholister och andra dysfunktionella gör på det sättet. Det är säkert inte heller ditt fel. Du har tyvärr lärt dig det - kanske hade dina föräldrar alkoholproblem, eller kom från familjer med alkoholproblem, eller liknande.

Du lägger ansvar på ditt ex, du lägger ansvar på dina barn. Det spelar väl ingen roll om exet gjort si eller så, det är hennes egna skit som hon får stå för.

Du kan inte mena att hennes telefonsamtal är det som gör så att du dricker. Det är Du som dricker - det får du står för.

Du kan inte mena att det är barnens frånvaro som gör så att du dricker. Det är Du som dricker - det får du står för.

Det är helt och hållet din egna skit. Även om det är en sjukdom så kan du göra nått åt det. Du är inte maktlös - du kan påverka det här. Du har inte rätten att lägga ansvaret på det här på ditt ex eller på dina barn.

Så länge du inte tar ditt ansvar för din sjukdom så skadar du barnen. Det handlar inte om var de har det roligt och att de älskar dig. Det handlar om så mycket mer för att vara en fungerande förälder.

Så oavsett vad ditt ex gjort för att förtala dig eller för att ta ifrån dig barnen så har du din egen skit att ta ansvar för.

Du, Du KjellRoger. Du har makten över ditt liv - och den makten har du gett till flaskan, ditt ex och dina barn. Och nu vill du att de ska ta ansvaret för dig. Men det kan du bara göra själv. Sök hjälp.

NU.

För det är inte du som är offret här, det är barnen som har en alkoholiserad förälder som är offren.

Ta eget ansvar för ditt handlande! Ditt x varken köper spriten åt dig eller häller upp den! Väx upp!

Ditt X har dessvärre alla fördelar på sin sida och din enda chans är att helt sluta med sprit.

Xet kommer att försöka bevisa sin egen förträfflighet på alla sätt och eftersom en man alltid är i underläge mot en kvinna i dagens samhälle så har du inget val..100% spritfri fom nu denna sekund.

Du kan inte äga en flska öl en gång och kan du använda hundhalsband och antabus så gör det för då kan inte ens Beatrice patrASK komma åt dig.

Så länge som du ställer upp så kommer ditt x att projicera allt på dig och lyckas för så taskigt är detta samhället mot oss pappor...

Lyssna inte på kränkande ord från människor som tror att sluta med sprit är som att sluta med dagstidningen..

Instämmer till fullo i det här inlägget.