Ni med biologiskt och adopterat barn...

Tack för alla svar!

Familj05 -  Det stämmer på ett sätt men inte på ett annat. För om jag inte ville adoptera innerst inne hade allt varit väldigt enkelt. Då hade ju det beslutet varit fullt förankrat, men nu eftersom jag inte kan lämna det och går och funderar på jag vill eller inte så är det ju som så att en del av mig vill och en annan inte...

Det stämmer att min man sagt nej, men ett nej är inte alltid ett nej . Vad jag menar är att om jag kommer fram till att jag vill så kan jag ju prata om det på et helt annat sätt med honom. Men visst stämmer det att nejet vinner om det är ett slutgiltigt nej.

Tyvärr har vi inte tiden på vår sida, så något beslut kan inte få mogna fram.... Jag är 39 och min man 41 - så bäst-före-datum är snart passerat. Det är väl 42 som gäller generellt sett? Vi har stått i adoptionskö här i Sverige i flera år, så om vi satte igång med hemutredning snart skulle vi nog ändå hinna.

Thalis - jag skulle oroa mig dels för samma saker och dels för andra saker med ett biologiskt. Förutom tankarna på om jag skulle orka med graviditet, förlossning osv så skulle oron nog mycket handla om om jag skulle orka det första halvåret, hade det väldigt jobbigt med sömnen med dottern den första tiden. Plus förstås att dottern skulle komma i skymundan där också.

När det gäller adoptionen oroar jag mig nog mer för att barnet ska vara så trasigt att det blir utmattande uppslitande och jobbigt på lång sikt, att min dotter ska tvingas stå tillbaka lång tid. Med ett bio-barn vet man ju också att man skött sig under graviditeten, det har man ingen koll på med adopterade. Men risken för beteendestörningar finns ju förstås med biologiskt också! Ja ni hör att jag är en problemorienterad person

Qun - vad härligt det var att läsa om din familj! Från vilket land har ni adopterat? Hur gammalt var barnet när det kom till er?

Mimpen - frågan är ju också om man vågar chansa på att INTE skaffa ett barn till?

Strandsnäcka - det stämmer, det blir för mycket utrymme för att analysera något som man inte ens vet vad det kommer att innebära. Å andra sidan vet jag flera som fått ett andra biobarn tätt som är helt knäckta och nära sammanbrott sen. Så det finns kanske vissa fördelar med att fundera ett varv extra.

Tack alla för era svar, det betyder mycket för mig att läsa att några av er haft liknande funderingar som jag men slagit till iaf . För det handlar ju också faktiskt om vilket värde man fäster vid din egen oro - om den betyder att man inte vill/inte ska eller om det helt enkelt är en del av processen.