Ni med biologiskt och adopterat barn...

Hej!

Dock vet man ju inte hur livet utvecklar sig och hur ni känner om några år Kanske är det bästa att avvakta och se hur det känns senare i livet.

Jag har två adopterade barn och tänkte lite som du gör nu när vi var på väg att ordna syskonadoptionen. Hur kommer det nya barnet vara? Kommer storasyster att drabbas om det nya syskonet har något problem tex med aknytningen. Hör nog till att man ska vara lite orolig innan. Man bearbetar tankarna hela tiden.

Min man och jag var också oense om vi skulle ha en tvåa eller inte. Vi diskuterade fram och tillbaka en längre tid. Vi gick till slut på magkänslan,  trots våra orostankar, och det blev SÅ RÄTT!

Lycka till med tankarna.

Tack för alla svar!

Familj05 -  Det stämmer på ett sätt men inte på ett annat. För om jag inte ville adoptera innerst inne hade allt varit väldigt enkelt. Då hade ju det beslutet varit fullt förankrat, men nu eftersom jag inte kan lämna det och går och funderar på jag vill eller inte så är det ju som så att en del av mig vill och en annan inte...

Det stämmer att min man sagt nej, men ett nej är inte alltid ett nej . Vad jag menar är att om jag kommer fram till att jag vill så kan jag ju prata om det på et helt annat sätt med honom. Men visst stämmer det att nejet vinner om det är ett slutgiltigt nej.

Tyvärr har vi inte tiden på vår sida, så något beslut kan inte få mogna fram.... Jag är 39 och min man 41 - så bäst-före-datum är snart passerat. Det är väl 42 som gäller generellt sett? Vi har stått i adoptionskö här i Sverige i flera år, så om vi satte igång med hemutredning snart skulle vi nog ändå hinna.

Thalis - jag skulle oroa mig dels för samma saker och dels för andra saker med ett biologiskt. Förutom tankarna på om jag skulle orka med graviditet, förlossning osv så skulle oron nog mycket handla om om jag skulle orka det första halvåret, hade det väldigt jobbigt med sömnen med dottern den första tiden. Plus förstås att dottern skulle komma i skymundan där också.

När det gäller adoptionen oroar jag mig nog mer för att barnet ska vara så trasigt att det blir utmattande uppslitande och jobbigt på lång sikt, att min dotter ska tvingas stå tillbaka lång tid. Med ett bio-barn vet man ju också att man skött sig under graviditeten, det har man ingen koll på med adopterade. Men risken för beteendestörningar finns ju förstås med biologiskt också! Ja ni hör att jag är en problemorienterad person

Qun - vad härligt det var att läsa om din familj! Från vilket land har ni adopterat? Hur gammalt var barnet när det kom till er?

Jag tror att man alltid har en oro när man får sitt andra (eller tredje, eller...) barn för hur det ska gå.

Jag tänker så här - för det mesta går det bra. Man kan inte försäkra sig mot allt. Vi "valde" dessutom ett barn med ett fysiskt funktionshinder vid vår andra adoption. Och inte har det påverkat vårt första barn negativt.

Vill man ha fler barn ska man väl fråga sig. Sen får man fråga sig om man "vågar chansa".

Visst är det orättvist för oss som adopterar, att vi har tid att överanalysera allt Andra får ett barn, sedan vips är de gravida igen och står inför faktum. Men biologiska barn kan ju också skadas vid förlossningen eller något kan gå fel under graviditeten. 

När jag var gravid med mitt biobarn var det en period när jag oroade mig lite för hur det skulle bli om barnet hade downs syndrom (vi valde att inte göra KUB-test eller NUPP-test eller vad det nu heter eftersom abort aldrig var ett alternativ). Då sa min kloka pappa: "Ett handikappat barn kan berika en och få en att förstå saker om livet som man aldrig får möjlighet att förstå annars. Livet har inga garantier man kan bara leva och lära av det." Med detta vill jag säga att visst kan ert barn ha fysiska eller psykiska skador som påverkar er familj i framtiden, men måste det alltid vara till det negativa? Och tänk bara vad ert biologiska syskon kommer att lära sig om tolerans och öppenhet genom att ha ett adopterat syskon

Mimpen - frågan är ju också om man vågar chansa på att INTE skaffa ett barn till?

Strandsnäcka - det stämmer, det blir för mycket utrymme för att analysera något som man inte ens vet vad det kommer att innebära. Å andra sidan vet jag flera som fått ett andra biobarn tätt som är helt knäckta och nära sammanbrott sen. Så det finns kanske vissa fördelar med att fundera ett varv extra.

Tack alla för era svar, det betyder mycket för mig att läsa att några av er haft liknande funderingar som jag men slagit till iaf . För det handlar ju också faktiskt om vilket värde man fäster vid din egen oro - om den betyder att man inte vill/inte ska eller om det helt enkelt är en del av processen.

Vi har ett biobarn och ett adopterat barn och har haft samma funderingar som er innan. 

Nu känner jag att det fungerat bra i hela mitt hjärta. Visst har storebror fått stå tillbaka, det får alla barn som får syskon. Visst slåss barnen. Men dom kramas också. Samtidigt har storebror växt, han var med och hämtade och talar fortfarande om resan och det första mötet. 

Anknytningen, som jag oroade mig för, fungerade. Det är tom så att jag har en tätare relation med lillebror än med storebror. (storebror har alltid varit pappig). Lillebror är också ett lättare barn i vissa avseenden än storebror.  

När det gäller störningar så är risken minst lika stor med biobarn. Adoptivbarn är läkarundersökta och risken för downs = 0.   

Cianna, du skriver att storebror har fått stå tillbaka och att du har en tätare relation med lillebror än med storebror. Känns inte det taskigt mot storebror? Jag skulle inte tycka att sådant kändes bra, faktiskt.

Vi har ett biologiskt barn som var 4,5 år när mellan brorsan kom. Han var också 4,5 år när han kom till oss.  För ca 4 månader sedan så kom vi hem med lillebror och jag är så fashinerad över hur han har kommit in i allt så snabbt och barnen är så förälskade i honom. Det är så kul att vara förälder till mina barn. Han ska fylla 3 år så han är vår lilla bebis.

För att svara på TS frågor; Hur jag tänkte, vi ville ha barn. Hur har det blivit? Allt har gått jättebra.

Var biologiska dotter var 4 ar när vi hämtade var son (da 2 ar) fran Ryssland och jag 43 ar. Visst fanns det en oro att nagot skulle ga fel men det kan ju hända med ett biologiskt barn ocksa. Det finns inga garantier.  Jag är glad att det "blev" en kille lite minde jämförelse mellan barnen. Det är nu lite över ett ar sedan och för min dotters skull är det den bästa presenten hon nagonsin kunnat fa. Hon älskar sin lillebror och för henne är det bra att inte fa all uppmärksamhet själv.
Visst är det jobbig, men det är det att fa en nyfödd bebis oxa. Det är en annorlunda upplevelse pa manga sätt starkare än graviditet, inga hormoner som spelar in 
Det tar tid att knyta an till varandra, det gar framat och ibland lite bakat.
Alla adoptivbarn kommer med ett bagage, men barn anpassar sig otroligt snabbt och det är underbart att se hur fort utvecklingen gar när man kommer hem. Kolla in min blog om du vill läsa mer om var adoption.  www.eandd-watson.blogspot.com