gravid, ångrat mig

Nehh då, är det en bra Bm så ska dom inte vara något annat än stöttande, dom är ju utbildade till det. Kommer  gå bra, kommer vara lättare för dig att få prata med någon , och veta att det är normalt att känna så här. Finns även jätte många mammor som har svårt att även knyta an till sitt nyfödda barn. Men finns all hjälp man kan få. Var inte orolig , finns hjälp överallt.

Ja verkligen, du behöver ha hans stöd. Lycka till kommer gå bra.

jag tror att det är ett friskhetstecken att bli skiträdd när man står inför det allra största i livet! på allvar. förra sommaren på stranden var för övrigt min bästa någonsin! charmtrollet, då 1,5 år, flirtade med alla. jag har aldrig pratat med så människor på någon semesterresa. vi fick jättefina vänner från flera olika länder, vi hade jättetrevligt sällskap både på dagarna (lekte i vattnet, byggde i sanden) o på kvällarna under middagar. tycker också livet bara blivit bättre med barn (o då var jag supernöjd med mitt liv innan barn o inte helt hundra på att jag ville ha barn) så nu ligger alldeles nyfödda kotte nummer två o snusar i min famn

så har jag känt bitvis med bägge kidsen och snart är den andra här jag tycker inte du ska oroa dig så mycket, tillåt dig att anamma den känslan! jag oroar mig mer för blivande föräldrar som itne oroar sig alls, dom har antagligen inte förstått vad det innebär att bli förälder, det är en stor omställning, aksnke den största!stort lycka till, det kommer kännas bättre! (och sämre ibland)

Måste bara få säga att livet faktiskt inte behöver ta slut för att man får barn. Jag och sambon gör jättemycket bara vi två, vi går också ut med vänner, reser med vänner o.s.v.. Man kan absolut åka bort själva tillsammans ibland. Det behöver verkligen relationen! Glad mamma pappa- glad unge Funkar här! Men visst, man får planera lite mer och båda måste vara villiga att ställa upp för varandra, men det är det värt.

Har bara läst ts!TA det lungt! jag tror det är vanligt att det blir så! JAg mådde hemskt dåligt hela min första graviditet, hade ångest och ville inte alls ha barn, det kändes som ajg hade förstört hela mitt, och sambons liv! hur kunde jag någonsin villja ha barn?! I slutet av graviditeten började det diock kännas lite bättre, då var det jobbigaste att en kompis fick barn ca 2 måander innan det var beräknat för mig...det var jobbigt, och jag ville lixom bara ha ut min bebis, var inte alls kul att vara gravid, speciellt när man lixom kände att jag inte ens vilel ha barn:-OBebisen kom...och mitt liv har aldrig varit bättre än det är nu med barn! jag njuter varenda minut, förutom första veckorna, dom var ganska jobbig, fick nog någon slags babyblues eller vad det heter...grät helatiden och det kändes bara tufft allting, fast, jag njöt ändå av tiden...för det var så underbart med lilal bebisen:D Nu har det gått snart 3 år och "bebisen" har nu oxå fått sig ett syskon! Den graviditeten var inte alls lika jobbig på det viset! Försök att prata med din man! och försök honom att förstå att det nog är hormonerna som spökar hos dig! Kanske kan du prova ringa bm och fråga om du kan få komam och prata med någon där?Lycka till!

Måste säga att det är superbra att du skrev den här tråden. Jag tror att det är jättemånga som känner som du och behöver veta att de inte är ensamma om det.Vårt första barn var jättplanerat och efterlängtat och jag var 34 år. Jag var överlycklig när vi plussade och ändå kunde jag få såna tankar som du har nu. Jag ångrade mig aldrig för jag VISSTE ju att jag ville ha barn med min man och att tiden faktiskt höll på att rinna ut. Samtidigt är det en så stor förändring och vi hade ju det så bra.Kan säga att vi har det fortfarande så bra . Det krävs lite mer planering nu för tiden men annars känns det som om vi kan göra allt vi gjorde innan, bara att vi har en extra liten tjej med på ett hörn . Om några veckor kommer det en bebis till och jag förstår inte alls hur vi ska kunna lösa det *s*. Om du känner att de negativa tankarna tagit över för mycket så prata med din BM om att få någon att prata med. Hon kommer inte tycka att du är en dålig mamma för det. Att få barn måste vara den största omställningen i livet, det är väl inte konstigt atts att man är livrädd?Lycka till med er lilla familj nu!!

Det är precis vad jag behöver höra. Att det inte tar slut. Att vi inte bara kommer bli föräldrar utan att vi fortfarande kommer vara vi också.

Tack snälla för att du skrev och startade den här tråden!  Jag har själv inte barn men har en stark längtan efter ett (eller fler). Men jag är så rädd för att bli gravid och sedan känna en ohanterbar ånger så jag vågar helt enkelt inte bli gravid. Men nu när jag har läst ditt inlägg och alla svar så känns det lite mer hanterbart. Tack igen för att du startade upp tråden och lycka till med graviditet och livet efter. Jag känner på mig att alla i tråden har rätt, det kommer att gå över och du kommer bli en supermamma! KRAM

De första 2 åren tyckte vi var riktigt jobbiga, men nu lever vi "som vanligt" fast med en guldklimp som förgyller vardagen. Jag tror det är viktigt att ventilera sina känslor med varandra. Att skaffa barn är ingen dans på rosor, men det blir bättre! Bättre än förut faktiskt Vi har alla olika förväntningar på livet och jag tror att det är viktigt att man som par pratar mycket om hur man vill leva sitt framtida liv. En del trivs med att leva det riktiga familjelivet, en del som jag och min sambo vill leva parliv också. Men vill man olika saker så tror jag att det kan bli kompicerat. Jag önskar er all lycka och det är sunt att känna som du gör. Att bli förälder är ett stort ansvar men det går att fortfarande vara sig själv och inte bara vara "förälder".

Ja! JAg tror somsagt det är ganska vanligt att hormonerna spökar på det viset faktiskt! Jag har fått för mig att kroppen fungerar så av en graviditet, bara för att ställa in sig på det som komam skall! att det lixom är hjärnans sätt att fatta att man komemr få barn osv!Visst blir man mer låst med barn, det ska jag väll inte hymla med, men det är ju inte så att man inte har något annat liv än barn...och jag kan tänka mig att det blir mindre och mindre "barn" ju längre tiden går! en vacker dag komemr barnen flytta hemmifrån, och man kommer inte längre vara den viktigaste personen i barnets liv! Man väljer själv hur lås man vill bli med barn! vi har i stort sätt levt på som innan vi fick barn, och det har inte varit några problem...

Jag vill också tacka ts för att du belyser något som många kvinnor, och säkert män med, känner inför att bli förälder.Jag har tänkt i samma banor som du.Nu när jag läst lite i den här tråden känns det genast mycket bättre .

Jag tror många känner igen sig, vilket gör att de inte kan döma dig . Folk pratar i allmänhet inte högt om detta så jag tycker det var bra att du tog upp det .

. Du ska se att när barnet väl kommit och ni har aklimatiserat er som en familj så kommer det kännas underbart, det vill jag tro på i varje fall . Sköt om dig nu.