gravid, ångrat mig
Jga känner mig hemskt som skriver det här men jag måste få ur mig det hela och få prata med någon. Jag vet inte vem jag skulle kunna prata med om det här.
Det började i höstas, min biologiska klocka började ticka och jag berättade det för min sambo. Han blev jätteglad och vi bestämde att vi skulle sluta med skydd och hoppas att det skulle ta sig.
Jag trodde det skulle ta ett tag men redan på andra försöket blev jag gravid.
Nu är jag i vecka 10 och känner att jag inte är redo för det här.
Jag kan inte få ett barn. Jag är ju ett barn!
Ett barn? Hur ska livet bli? Jag ser inte längre fram emot det här.
Får ångest när jag tänker på det.
Aldrig bara han och jag mera. Aldrig bara vi två på semester någonstans där det bara existerar vi två.
Det finns ju så mycket kvar att göra, för oss. Ska allt det bli förstört nu?
Jag vill inte säga något till min sambo om det här, jag vet att han kommer bli ledsen och med all rätta.
Vad är det för fel på mig?
Jag får så dåligt samvete dels mot alla som inte gör annat än längtar efter ett barn och dels mot den lille i min mage. Den oskyldige som inte gjort något ont än att blivit till och nu har en mamma som önskar att den inte fanns.
Nu börjar jag gråta också.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-02-24 11:34
Jag pratade med min sambo igår. Han var jättegullig och förstående, tröstade och fick mig att må bättre.
Efter att ha läst alla era inlägg så börjar jag inse att jag inte är ensam utan att det är flera som känner så. Nu känner jag mig inte lika mycket som en skurk.
Jag ringde till gyn också och fick en tid att göra vul/ul nästa vecka. Jag hoppas att det känns bättre om jag får se att det faktiskt är något (hoppas att den lille mår bra bara).
Tack för alla era inlägg. Ni förstår nog inte hur mycket det betyder för mig.
och dessutom får man göra saker som man inte skulle ha gjort annars, dels då stå på knä i rabbaten, men även annat som de stora rutchbanorna på leoslekland och barnkarsellerna på tivoli 
