Hong Kong, singel
Innan jag adopterade från Vietnam och läget började kännas hopplöst hörde jag mig för om Hong-Kong och möjligheten att adoptera därifrån (kommer ej på rak arm ihåg vilken organisation som hade Hong-Kong?) Hursomhelst fick jag till svar att det oftast är barn med hiv som går till ensamstående. den trenden att ge bort barn till ensamstående som inget par kan tänkas adoptera tycker jag genomsyrar adoptionvärlden (och det är ju adoptionsländernas krav vi måste acceptera, även om det är mkt snurrigt att sätta de sjukaste barnen hos ensamstående i mitt tycke). Det är väl knappast för barnens bästa. Jag är ensamstående och mamma till en flicka med LKG och jag har varit beredd på att ta emot barn med "värre" skavanker. Jag tror faktiskt organisationerna gör ett viktigt jobb där att ta reda på hos vilken ensamstående som barnet kommer få det bästa. Av de kvinnor som stod i samma kö som mig, även könumren närmast mig, som jag idag har en del kontakt med, ser man tydligt hur de tänkte då barnet med LKG hamnade hos den ensamståend kvinnan med någon form av utbildning på området. Dessutom var jag nog den som uttryckligen sagt ja till LKG-barn. Det jag vill säga är att vi flyttar våra gränser allteftersom det blir färre barn (i vad vi kan tänka oss för sn) och det är ju BRA, men det bästa är (med facit i hand) att fundera riktigt på vad man är kapabel att klara av. Jag tror man klarar av det mesta man är inställd på, men man ska ju även göra det i hyggligt skick. Nu känner jag att LKG (som ändå klassas som ett relativt enkelt sn......funderar på varför?) är det jag klarar av. Kanske är ändå oganisationen och kommunen rätt viktiga när vi utan barn har våra drömmar? bara en tanke. Jag tycker absolut du ska kunna tänka äldre barn och barn med sn, bara tänka en gång extra. Jag skriver bara det för att vara vänlig! 
Man ser ju saker lite annorlunda när den där intensiva barnlängtan är över.
Blev väldigt långt och luddigt svar, men mitt svar på din fråga är nog att barnen som inte paren kan tänka sig går till ensamstående. Det var den bilden den organisationen gav mig och det kändes inte så bra.
