Hong Kong, singel

Innan jag adopterade från Vietnam och läget började kännas hopplöst hörde jag mig för om Hong-Kong och möjligheten att adoptera därifrån (kommer ej på rak arm ihåg vilken organisation som hade Hong-Kong?) Hursomhelst fick jag till svar att det oftast är barn med hiv som går till ensamstående. den trenden att ge bort barn till ensamstående som inget par kan tänkas adoptera tycker jag genomsyrar adoptionvärlden (och det är ju adoptionsländernas krav vi måste acceptera, även om det är mkt snurrigt att sätta de sjukaste barnen hos ensamstående i mitt tycke). Det är väl knappast för barnens bästa. Jag är ensamstående och mamma till en flicka med LKG och jag har varit beredd på att ta emot barn med "värre" skavanker. Jag tror faktiskt organisationerna gör ett viktigt jobb där att ta reda på hos vilken ensamstående som barnet kommer få det bästa. Av de kvinnor som stod i samma kö som mig, även könumren närmast mig, som jag idag har en del kontakt med, ser man tydligt hur de tänkte då barnet med LKG hamnade hos den ensamståend kvinnan med någon form av utbildning på området. Dessutom var jag nog den som uttryckligen sagt ja till LKG-barn. Det jag vill säga är att vi flyttar våra gränser allteftersom det blir färre barn (i vad vi kan tänka oss för sn) och det är ju BRA, men det bästa är (med facit i hand) att fundera riktigt på vad man är kapabel att klara av. Jag tror man klarar av det mesta man är inställd på, men man ska ju även göra det i hyggligt skick. Nu känner jag att LKG (som ändå klassas som ett relativt enkelt sn......funderar på varför?) är det jag klarar av. Kanske är ändå oganisationen och kommunen rätt viktiga när vi utan barn har våra drömmar? bara en tanke. Jag tycker absolut du ska kunna tänka äldre barn och barn med sn, bara tänka en gång extra. Jag skriver bara det för att vara vänlig! Man ser ju saker lite annorlunda när den där intensiva barnlängtan är över. 

Blev väldigt långt och luddigt svar, men mitt svar på din fråga är nog att barnen som inte paren kan tänka sig går till ensamstående. Det var den bilden den organisationen gav mig och det kändes inte så bra. 

PS organisationen säger stopp om du inte fyllder de krav som Hong-Kong har. Så går ansökan iväg bör de vara rätt säkra på att du blir godkänd även i Hong-Kong.

Hej Mamma till V 08.
Det är BV som har Hong Kong och enligt dem har de aldrig fått förfrågan om att hitta familj till barn med HIV därifrån. Hon visste inte varför. Mest handlar det om försenad utveckling, utvecklingsstörning, psykisk sjukdom hos bio-föräldrarna, bio-mamma som använt droger under graviditeten, större syn- och hörselnedsättningar etc.
Det är ingen kö till Hong Kong, så rent krasst är det väl inte det barn som paren inte kan tänka sig som kommer till mig utan det barn som ingen kan tänka sig? Vilket jag tycker är positivt. Att konkurrensen ligger på sidan inhemsk adoption och inte mellan de svenska familjerna.

Men jag är helt med dig i ditt resonemang kring att vara realist trots omöjligt långa köer osv. Att inte medvetet ta på sig en allt för stor börda. (Samtidigt vara beredd på att även det friskaste minsta barnet kan visa sig vara eller bli det barn som har de allra största behoven och ställer de största kraven på sin mamma.)

Däremot har jag lite svårt att hålla med dig om att det inte skulle vara för barnens bästa att komma till en familj med en förälder, även om barnet har speciella behov. Faktiskt. Antalet föräldrar spelar inte alls samma roll som vilken inställning föräldern/föräldrarna har till barn, familj och livet självt. Är jag övertygad om. En förälder har inte med automatik mindre resurser än två föräldrar i detta sammanhang. Fast nu var det väl inte det vi skulle prata om kanske. :)

Långt och luddigt härifr¨n också, men det är ju så himmelens många aspekter på detta, så det är inte konstigt.

Hoppas att du inte tar illa upp över att jag lägger mig i, trots att jag både är gift och har barn från en helt annan del av världen än Hong Kong.

Jag förstår nog hur Mamma till V08 tänker. Beroende på vilket SN det handlar om så är det ibland lite tokigt att just de barnen hamnar hos ensamstående. Om vi pratar om ett barn med nedsatt syn eller hörsel är det säkert inga problem. Om barnets "SN" enbart består i hög ålder kan det kanske till och med vara en fördel att komma till en enda förälder. Ett barn som hunnit bli lite äldre utan att få lära sig knyta an ordentligt kanske har fullt sjå att bara ta in en förälder, medan två skulle ha blivit för mycket. Men när det gäller sjukdomar/funktionshinder som kräver att föräldern/föräldrarna är borta mycket från sina jobb så är det nog ändå bäst om man är två. Vi har en son (biologisk) som har astma. I höstas hade han så stora problem med det att han behövde vara hemma från dagis 1-2 dagar i veckan, ibland mer,  i mer än två månader. Då var det väldigt skönt att vara två som kunde turas om att vara borta från jobbet. Jag kan tänka mig att det blir lite samma sak med ett barn som behöver mycket rehabilitering eller många operationer.

Att tänka på svårigheter med VAB när man planerar sin framtid som förälder verkar kanske lite futtigt, men det är nog ändå inte helt fel. Mycket VAB under en kortare period klarar nog de flesta jobb. Är man ensamstående och vill ha barn förstår man sannolikt att man måste ha ett jobb där man kan vara borta en dag ibland. Men oavsett hur förstående chef man har eller hur flexibla arbetsuppgifterna är så når man till slut en gräns när det inte riktigt går längre. Är man två att dela på VAB-dagarna så kan barnet vara sjukt dubbelt så ofta innan den gränsen är nådd.

Barnens ursprungsländer kan förstås inte ta hänsyn till svenska VAB-regler när de väljer vem som ska få vilket barn, men från svenskt perspektiv skulle jag önska att barn med vissa sorters SN främst placerades hos par. Och det har alltså enbart praktiska skäl och handlar inte om någon synpunkt på föräldraförmågan i största allmänhet.

Det går bra att lägga sig i. :)

Jag håller med dig helt om att man ska tänka även på ev mycket VAB när man planerar sitt föräldraskap. Den där gränsen för hur mycket VAB som blir för mycket varierar såklart ofantligt från arbete till arbete. 

 

Ingrid Marie: Menar du att det är bara barn med sn som adopteras bort från Hong-Kong? Märkligt svar jag fick från BV i sådana fall

Jag tycker att man kan se både för- och nackdelar med att vara ensamstående i den situationen. Självklart så underlättar det att vara 2 i en massa situationer. (är själv ensamstående mamma) och visst kan det vara lättare för barnet att knyta an till en person som bara har barnet att tänka på och som aldrig aldrig lämnar i början.

En nästan förbjuden tanke jag har är att jag ibland kan tycka att vi som adopterar som ensamstående har en fördel i att vi vet att vi kommer att vara helt "låsta" med barnet. Vi vet från början att det handlar om hela tiden varje dag. Självklart är de allra allra flesta par också förberedda och inställda på vad som kommer att krävas men slump eller ej så har de föräldrar som tycker att det har varit jobbigt med denna konstanta närhet och beroende och som har tyckt sig behöva avlastning (då av sin partner) och tid för sig själv alla varit tvåsamstående.

Igen - de flesta tvåsamstående som jag har träffat på verkar ju fixa det bra, men jag har hittills inte träffat på någon ensmastående som uttryckt behov av egentid i början. Kanske helt enkelt för att möjligheten inte finns eller så är det lättare när man vet från början vad som kommer att krävas.

Nu har jag ju inte adopterat ett barn med känt sn och hon är liten så situationen är ju annorlunda för mig. En nackdel som jag upplevde i början var att jag inte kunde välja att låta mitt barn vara hemma i lugn och ro. Behövde vi handla, till apoteket etc etc så var hon ju tvungen att följa med. Nu hade hon inga problem med det men om hon hade haft det så hade det varit jobbigt. Men då får man väl se till att utnyttja det nätverk som man ändå har.

Lycka till i ditt beslut

Jag tror helt det handlar om vilke sn det är. Vet flera par som hållt ihop (med biobarn) pga att de haft svårt funktionshindrade barn, trots att relationen inte varit mkt att hurra för. Så visst tror jag tvåsamhet är ett plus, men som du skriver är ensamstående inställda på att klara detta själva.