Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2
Helt ok med dett smeknamnet *s* Och tackar ochh buggar för välkomnandet =)
Jo, stark på mitt sätt.. Vet liksom inget annat. Tycker de som vågar bryta ihop helt eller lägga in sig på psyk är skitmodiga. Själv finns det inte på kartan att göra det själv, mestadels av rädsla.
Det där med stressnivå. Håller med till tusen. Förr när jag var ung så var jag igång jämt och jobbade osv. Nu fixar jag ibland inte att handla ens. Sen vet jag ju inte exakt vad som är ADHD:n eller vad som är bippon men ju mer litium jag äter ju mer kommer adhd:n fram.
Utredningar av soc är fruktansvärda. Så himla skönt att höra att det giick vägen för er. Det är ju hjälp och stöd man kan behöva, inte att de stjälper en som i vårt fall.
Det där med att skämmas.. Är du inte rädd för vad andra tycker och tänker? Typ att man är sjuk i huvudet, ett psykfall? Jag jobbar på att våga stå för det för det blir ju såå mycket enklare när det kommer naturligt liksom.
Jag blir alltid så nojjig när lillen är sjuk. Stammis på 1177.
Ja, när jag var yngre så var jag igång, delägera i ett café och äslkade stressen. Hade massa vänner och var mittpunkten i kretsen, alltså alla samlades alltid hos mig. Jag fick aldrig vara ifred.
Sa att jag vill bli utköpt från cafét då jag började känna mig instängd och att jag var för ung för att bara vara på ett ställe. Ville ha mer erfarenheter. Då var jag 22. Efter det har allting gått fel. Det var det absolut bästa jobbet jag haft.
Ang. soc. Såg en dag strax efter jag blev utskriven tror jag, en lapp på kylskåpet med 3 nr och namn till soc. Fatta ingenting, sambon sa att det var de vi träffade och att vi kunde kontakta dem om det behövdes. Jag tror de i första hand utreder om man som förälder klarar av vardagen med barn och om man ev behöver hjälp/stöd av dem eller annan myndighet.
Har iaf slängt lappen då jag inte visste vilka namnen hörde till eller att jag träffat dem.
Tråkigt att du fick så dålig erfarenhet av dem.
Att våga bryta ihop och lägga in sig.. Ofta finns inte valet. Förra året var första ggn jag blev inlagd. Det blev ju tyvärr mitt andra hem under -09. Bord ha varit inlagd tidigare ggr för år sen också men det var ingen läkare som reagerade när jag var till VC. Fick piller och sjukintyg. Alltid varit så fram till förra året.
Jag minns ju inte alls varför jag blev inlagd första ggn och hur det gick till. Tydligen hade min kompis kört mig till psyk.. Jag minns inte och det är det enda jag vet. Blev dessutom inlagd på annan kommun pga platsbrist. Helt svart för mig och iom att jag tydligen redan frågat henne så känns det dumt att fråga igen. :-/
Jag kan väl skämmas om jag söker jobb eller praktik. Inget man vill dra upp då direkt.
Gäller det andra så är jag helt öppen fast det är ju inte som att jag springer runt och skriker ut det.
Frågar nån så tycker jag bara det är skönt för då kan man stilla "psykfalls-varningen" lite och jag tycker bara det är kul om folk är nyfikna då "vi" inte riktigt syns som sjuka eller att vi trots allt kan vara normala.
Jag har ganska svart humor. Funkar inte riktigt på alla. *fniss' Satt en dag med sambo och lilla syster och jag fick väl för mig att vara lite ledig och rolig. Började prata om mitt första su-försök förra året, som jag faktiskt minns en del av. Jag skrattade och tycker de är ganska roligt, för det var så sjukt men de visste inte riktigt hur de skulle reagera. Fast det är bara det första jag kan skratta åt, de andra är väl lite känsligare fast jag minns inte så mycket heller. Min konstiga humor är bra för mig för då tar jag inte lika hårt på vad jag gjort osv. Den är tydligen inte bra för andra.
Sanna, om du läser så tänker jag inte dra upp de känsligaste delarna från förra året eller göra det till olika vitsar iom din sorg så skulle det nog såra dig oerhört att nån annan kan sitta och skratta. Kram!!
Så, visst kan jag vara lite... ostabil...
Har dock normala dagar också.
Du ser! Jag kan inte svara utan att det blir en bok. Rörigt dessutom och ibland inte som jag vill få fram det.
Kramar!