Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Tyckte bara att svaret jag får från en "erfaren" bipolär var ganska trist, för då kan ju alla bara säga så till alla i den här tråden, gå till din läkare, jag vill ju bara veta om andra också har det så i perioder med självkänslan, precis som andra här får skriva om att de i perioder handlar för mycket.

Jag blev iallafall skitledsen av att få höra at jag gömmer mig bakom min diagnos och vänd dig till läkaren, jag har inte samma rätt att prata om hur det käns, kanske är för att jag aldrig skrivit med min signatur eller vadsomhelst men jag orkar inte, nu har jag iallafall skrivit av mig vad jag tycker om konstiga svar i en tråd där alla brukar stötta varandra.

nä du tyckte att jag skulle gå till en beteendevetare eller psykolog för att jobba med min självkänsla, detta var min cirkel med bipolära där man pratar om olika ämnen, nu är jag bara förvirrad, jag har inte vart här på ett tag och plötsligt kändes det som att någon dikterade upp hur det ska vara.

Problemet är att jag är i en kass period med depressivitet med inslag av hypo, precis bytt medicin och tycker att livet suger allmänt som det gör för de flesta med bipolaritet i perioder (säger sig själv)

Jag tycker inte livet är så jävla kul just nu och har den här tråden som min lilla nödventil och har aldrig mötts av något liknande innan, det delas ut kramar till höger och vänster, kors och tvärs, blandat med "jag vet hur det är" eller "ja, jag känner likadant"

plötsligt när något som för mig varit konstant och tryggt blir annorlunda som bemötandet i den här tråden, då blir jag ledsen, det är mitt problem, jag blir ledsen. Så, är du nöjd nu, jag kommer få höra hur elak jag är som får dig att lämna tråden men bemöda dig inte för jag kommer inte söka mig hit igen för tydligen behandlas man olika och vissa tar över och sätter någon ton där de kan hota med att lämna tråden men bemöda dig inte, jag är less på allt, och detta var droppen för mig. Tack.

Tänk på att hålla din sömn klinisk. Gå upp samma tid _varje_ dag. Lägg dig samma tid _varje_ dag. Inga undantag alls. Sen får du tyvärr hålla dig till de tiderna om du vill hålla nere din medicinering till ett absolut minimum.

Jag jobbar iallafall jag har varit med tidigare i tråden men inte orkat skriva på ett tag.

Jag har varit sjukskriven i perioder och aldrig fått några problem, socialstyrelsens riktlinjer till försäkringskassan har varit jättetydliga så sjukskrivningarna har alltid beviljats utan några problem pga diagnosen, skönt!

är bipolär typ 2 (rapid cycling), jobbar 100% sedan nästan ett år tillbaks efter lithiuminsättningen.

Ultraljud kan du ju inte göra förrän i vecka 11, VUL kommer du får göra om du vill ha de tidigare. I VG regionen görs alltid VUL/UL vid inskrivningen.

Hur fick du inskrivning så fort?

jag tänkte mer på att det faktiskt inte ser något innan vecka 11 med ett ultraljud.

??? De använder VUL innan vecka 11 för att man inte kan se hjärtat innan vecka 11 med UL.

nej det är det först i vecka 18 man kan se om det finns skador, innan dess är det inte mycket mening med UL/VUL för att leta småskador.

Ni som är duktiga inom detta område. vad tror ni. Kan jag vara biopolär av något slag?

www.familjeliv.se/Forum-4-50/m56275264.html

dricker ingen alkohol alls, mår skit av det i flera dagar efteråt!

Hej hej tråden. Första gången jag kikar in här.

Nervös...

Jag har äntligen  tagit tag i det här nu!!! Har vetat i många år att jag antagligen är bipolär men söker bara hjälp i dpressionsperioderna och sen när jag blir manisk får jag för mig att jag mår JÄTTEBRA och hjälp är det sista jag behöver lixom hahaha så jag bryter kontakten med psyk då. Detta har hänt hur många gånger som helst och de byter personal hela tiden och ingen tycks fånga upp att jag har det här beteendet...!

I våras gjorde jag en rejäl utredning där jag blev diagnostiserad med ett antal personlighetsstörningar och det bestämdes att jag skulle börja medicinera för bipolär men jag ammade så det fick vänta och sen ....ja sen gick jag in i en manisk period och sket i att gå på tiderna jag fick. Nu ringde jag själv i december och förklarade hur allt ligger till och varför det blir som det blir. De fattade och jag fick en tid nu i januari till läkaren så om en vecka ska jag dit och få medicin.

Har en bipolär syster också. Både hon och jag har till största delen depressiva perioder så de maniska perioderna känns mest som ett välkommet avbrott där man äntligen får känna lite lycka men fallen som kommer sedan är något helt fruktansvärt tuffa.

Jag har stora förhoppningar på att medicinen ska hjälpa mig men är nervös både inför pillerknaprandet och att träffa läkaren. Nu är jag dessutom i en manisk period och hela jag vill bara skita i allt men jag VET ju, jag kan ju tänka och förstå varför jag känner så och att fallet och smällen kommer snart. Mina maniska perioder är mycket korta och svängiga med inslag av depression. Väldigt labil, VÄLDIGT labil...! Flummig, oberäknelig med extrema humörssvängningar.

Jag har inget normalläge. Visst, under en depressionspreiod kan det finnas stunder då jag mår okej och inte önskar att jag dog och under de maniska perioderna så är det inte så att jag är crazy och sprallig och rastlös i ett streck hehe så då kanske jag hamnar i något slags normalläge? Men nej, jag har så svängigt humör och är så påverkad av mina personlighetsstörningar så jag har aldrig något normalläge. Oftast deprimerad (månader) och sen kanske 1-3 korta perioder av mani eller hypomani som varar någon vecka. Men sen svänger det upp och ner inom perioderna också och då handlar det om timmar. Jag kan gå från topp till botten, falla handlöst rakt ner på ett par timmar.

Hopplöst knepigt fall kanske men det ska bli skönt att prata igenom det med en läkare och få svar på vad det är för fel, vad jag ska ha för medicin och så ser jag fram emot att få ett mycket bättre och mer välfungerande liv.

Jag har varit sån här "alltid". De djupa depressionerna började väl runt 10-12-årsåldern ungefär.

Samma sak med syrran men hon har nog ännu mer åt depressionshållet än jag och vi båda har antagits ha kronisk depression förrut men nu har väl alla insett att det inte är rätt diagnos.

Jag har provat att medicinera för depression (Fluoxetin) och blev jättesjuk - psykiskt alltså. Mådde sämre än någonsin och tappade alla känslor inklusive hunger och gick ner så jag blev ett skelett så jag slutade med medicinen och trillade rakt in i en mani, sov inget, ägde världen osv...

Det är enda försöket med mediciner över huvudtaget och det är många år sen.

Nej precis, det är svårt att själv föreställa sig ett normalläge men det stämmer inte överrens med vad andra beskriver.

Emotionell instabil personlighetsstörning (Borderline), passiv-agressiv personlighetsstörning, depressiv personlighetsstörning och fobisk personlighetsstörning har jag + panikångest och bipolär sjukdom av någon typ.

Blir ingen här någonsin bättre? Det känns som alla bara fortsätter år ut och in i samma bana, borde inte någon bli hjälpt av medicinen?

Hej är ny i tråden och undrar bara över en sak.

Jag har diskuterat med en psykolog ang ev diagnos men jag har inte fått det på papper så att säga. Men jag vet att jag är bipolär. i de depressiva faserna får jag ångest, gråter, eller blir apatisk och vill inte gå ut, träffa folk osv och fastnar ofta i ett okontrollerat ätande. Blir samtidigt rädd för att bli lämnad, blir svartsjuk och får väldigt dåliga tankar om mig själv och andra. Extremt dåligt självförtroende. Jag får inte självmordstankar men kan däremot ofta tänka att det inte fins någon mening med nånting.

När jag är manisk är jag kung. Snygg och glad. störst bäst och vackrast!  Sen gör jag allt ifrån att shoppa (ej helt okontrollerat tack och lov, mer måttligt) STÄDA, jobba massor, starta företag, börja på utbildning, tapetsera, sporta, fixa utseendet, ha massor med sex osv osv. Jag äter väldigt lite och sover väldigt lite då.

Det jag undrar över är om NÅN upplever att det blivit bättre om man får diagnos och ev medicinering? Jag vill inte gå på antidepp för det gör mig håglös, men det finns ju annat? Eller är det bara dåligt att ha en sån diagnos med sig i bagaget?

Jag mår så dåligt under den deppiga fasen. när jag är manisk är det väldigt roligt och jag är glad, men det är så tråkigt att aldrig kunna avsluta något. Har inte slutfört nånting ordentligt i hela mitt liv förutom tre graviditeter, ar halvfärdiga utbildningar osv.

Eller är det bara att gilla läget och acceptera sina ups-and-downs?

Vad jag har hört är att har man fått en bra effekt av lithium en gång så är det inte säkert att man får samma effekt om man slutar och sen börjar igen.

riktlinjerna för sjukskrivning vid bipolär sjukdom är jättetydliga, de sjukskriver som standard.

Skulle vilja fråga er om råd...

Jag har precis blivit gruppchef på företaget som jag jobbar på och fick förra veckan information om att en i personalen är manodepressiv och även medicineras för detta. Sedan förra veckan har han orsakat två incidenter som jag antar, eftersom jag inte är kunnig om sjukdomen, är sviter av hans diagnos.

Nu undrar jag hur ni tycker att jag ska bemöta honom? Klarar han av att ta emot feedback? Hur känslig är man när man är i en "dålig" fas?

Känner era arbetsgivare till era diagnoser? Hur fungerar det när ni befinner er i en svacka?

Hoppas ni orkar och vill svara.

Anonym (Bippo2/adhd): Tack för tipsen! Hade i dag ett samtal med honom om hans beteende för några dagar sedan. Vi kom överens om att vi ska träffas både han och jag om några dagar och själva diskutera hur han vill att det ska vara och hur vi ska samarbeta. Just i dag ville han ha med sig en facklig representant, tror att han var lite nervös eftersom han har fått stå till svars för sitt beteende ett par gånger tidigare och visste inte hur jag skulle reagera (jag är som sagt var sprillans ny som chef för gruppen och känner dem inte sedan tidigare). Men när han märkte att jag inte dömde ut honom för hans agerande kändes det som att han slappnade av lite och var väldigt tillmötesgående.

Kikade lite på sidan som du tipsade om, en superbra källa som jag kommer att återvända till regelbundet för att lära mig mera.