MajMammor 2007 15
Skickade ett sms idag och berätta att mensen kommit. Senare skrev jag: "du är glad och jag är ledsen" i hopp om att få någon respons och medkänsla men till svar fick jag bara "Ja".
Bara ett konstaterande och inge mer med det, sånt kan då irritera mig
Någon av er måste ju "ge upp" om ni ska få det att fungera i längden. Eller är han beredd att försöka få fler längre fram?
Vet själv hur svårt det är, jag var själv i liknande situation. Jag ville ha fler men inte maken. Skitjobbigt rent ut sagt för jag kunde inte tänka på något annat och hoppades alltid om vi slarvat i närheten av äl, medans han blev grinig och sur... Känns det igen?
Sen blev det tillsist att jag knappt vågade ha sex för jag blev alltid så besviken när han kom ihåg konomen. I vårt fall så sa jag tillsist att så här är det: jag vill ha fler barn, vill du leva med mig så får du ta ett beslut om hur du vill ha det eller inte. Jag mår dåligt av att tiden bara går och jag hoppas och hoppas, jag behöver få ro och veta.
Sen lät jag honom fundera ett par månader innan jag tog upp det igen. Nu sa ju han att han ville leva med mig och ha fler barn med mig, jag hade aldrig kunnat tvinga honom att skaffa barn mot hans vilja och det hade jag inte velat heller. Hade han sagt tvärtom så vet jag inte hur jag hade gjort, men då hade ju jag blivit tvungen att ta ett beslut om jag ville fortsätta att leva med honom utan att få fler barn i mitt liv.
Säger inte att mitt sätt är det bästa för er. Men jag behövde få ett beslut för jag höll på att gå under av längtan och obeslutsamhet, som jag upplevde det.