30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

TT: tack för omtanken och tipsen. Fösta dagen efter värsta smärtan bråkade vi faktiskt mest. Jag tror det var en massa frustration som behövde komma ut. Man är ju så otroligt maktlös i den här situationen. När vi fått lufta allt det har vi varit ett stöd för varandra igen. Den här gången är det helt klart min man som är mest ledsen, jag sitter mest med ångest och försöker återigen inse att vi inte kommer få barn på den här vägen. Trodde jag hade förstått det, men det finns många nivåer av detta.... Hur mår du?

Liss och Cali: tack! Det värmer mer än ni och de andra kan tro att ni tänker på mig och jag vet att ni faktiskt förstår hur det känns. Hos omgivningen märker jag annars mer och mer att  folk inte vet vad de ska säga och det kan man ju förstå....

Mojutten: tack! Ja, vi kan vara här för varandra, det är nog bara en del som måste ut först och man reagerar så olika på sorg. Jag ringde Dr LM och fick telefontid redan på onsdag! Journalerna är beställda också och kommer innan dess. Ett litet ljus i mörkret.... Hur mår du?

Sugarrush: ja, jag kan också se att på det stora hela så har all den här sorgen fört oss mycket närmare varandra. Hade jag, innan karusellen började för nästan fyra år sen fått frågan om vi skulle klara detta hade jag varit säker på att vi inte skulle göra det. Men det gjorde vi, och gör vi, och det får man ju faktiskt vara tacksam för.
Skönt att höra att du också varit arg, och ja, varför skulle inte vi vara arga? Det här är ju bara så orättvist. Hur mår du nu?

Bettan: tack, du har helt rätt. Vi har knappt prövat nåt alls, bara Albyl Minor. MEN vi funderar ju på en massa annat också, som t.ex. när vi måste påbörja adoptionsprocessen för att inte det ska bli för sent, hur mycket tid, pengar och hjärtesorg den här processen är värd (för jag vill ju att vi ska vara någorlunda "hela" när en ev. adoptionsprocess startar), min ålder osv osv. Men du ska veta att DU är mitt stora hopp. Att du orkade kämpa så länge, är så påläst och nu snart har lyckats skänker stort hopp. Tack för det!

Mojutten: känner igen det där med att vara mest ledsen de första två gångerna och att det nu är mannen som är mest ledsen. Vi pratade om det i dag och jag tror dels att han var för upptagen med att trösta mig de första gångerna och dels att han fortfarande sörjer "barnen vi förlorar", medan jag nog varit mer distanserad de två sista gångerna. Det är inte det att jag inte är ledsen, men för mig är det mer ångest över frågor som "kommer vi någonsin att bli föräldrar" än att vi inte blev föräldrar just den här gången. Jag babblar, men jag hoppas du förstår vad jag menar.
Förstår att det går upp och ner-  det gör det! Skönt att du ska vara ordentligt ledig i jul, det kan vara en bra chans att ladda batterierna lite. Kram

Sugarrush: ja det är jättejobbigt då man påbörjar graviditeten samtidigt som någon och sedan får man se hur de fortsätter medan man själv står kvar och stampar. Jag har drabbats av det många gånger nu, men tur nog så verkar de flesta av mina vänner ha fått de två barn som de vill ha och då kanske jag får en paus från det ett tag. Känner också igen det där med sömn- och koncentrationsvårigheter... Hur var det nu, går du och pratar med någon? Det kan hjälpa ibland.

McYama: säger samma sak till dig, känner igen mig i hur svårt det är att se andras graviditeter fortgå när man hade hoppats på att vara lika långt gången/också ha sin bebis. Vad bra att du tar hand om dig när du känner dig låg, man kan behöva ta en paus ibland!

Sugarrush: oj då, du hade vekligen otur med din kurator. Förstår att du inte vill gå till henne. Att gå och prata med någon var bara ett förslag, som har hjälp mig mycket. Men självklart måste det vara med en person som man trivs med och känner förtroende för osv. Tur att du trivs med oss galningar på FL iaf

Icka: ja, visst kan man göra båda samtidigt, men vi har alltid tänkt att när vi väl startar adoptionsutredningen så ska vi ha slutat försöka få biobarn. Vi vill inte gå och i hemlighet hoppas på att jag ska bli gravid när vi förbereder oss för adoption, det vore inte rätt för någon. Jag kan ju bli gravid och kommer säkert att bli det fler gånger i livet, så frågan är väl bara om man orkar och vill hålla på med det och ev. fler ma samtidigt som man går igenom adoption. Men nu är ju situationen som den är och vi måste fatta beslut snart. Jag ska ringa Adoptionscentrum i morgon och se vad de säger kring hur länge man ska våga försöka innan man sätter igång med adoptionsutredningen i vår ålder. Det kommer bli rätt så avgörande vad de säger.
... och om  Dr LM, så ser jag också fram emot samtalet, men det kommer som sagt att mest avgöras av hur länge vi vågar fortsätta på den här vägen. Det viktigaste är att vi blir föräldrar och jag vill inte att vi ska ha kraschat helt innan vi ska inleda en ev. adoptionsutredning.

Bettan: du har rätt; bara prata med honom hjälper! Vilken fantastisk läkare! Han kunde ta emot mig och rekomenderade innohep. Han lät inte som att han var helt emot progesteron heller, även om han inte lät som att han riktigt trodde på det heller Som jag förstod det så använder han innohep både mot blodproppar och mot vad än mitt immunförsvar kan hitta på, har du förstått det så också? Dessutom så la jag fram min hemsnickrade teori, att jag (pga av bl,a, en tarmsjukdom som jag har) kanske inte tar upp alla näringsämnen så bra som jag borde och det tyckte han inte alls var omöjligt och något vi borde kolla upp. Så skönt att bli lyssnad på! Stort tack för den här kontakten!!!

McYama: ja, du har rätt, det här är en fantastisk tråd , som just nu också är väldigt aktiv och det är ju kul.  Du har också rätt i det där med två ma/mf. Nu, inför din tredje graviditet har du verkligen statistiken på din sida. Det är få som får tre eller fler mf/ma. Med det sagt, så vill jag verkligen understryka att jag inte vill förminska din oro. Jag tror aldig jag varit så rädd som när jag var gravid tredje gången, så jag förstår, men du har som sagt mycket goda odds. Lycka till!

Ego: pratade med Adoptionscentrum i dag och nej, det är ingen brådska med adoptinsutredningen för kön på organisationen är så vansinnigt lång. Vänta får vi göra länge oavsett när vi genomgår utredningen. Jobbig info, men viktigt att veta var man står.
Sen har jag gjort en helomvändning på ett annat plan. Sökte en kurs på högskolan bara "för säkerhetskull" eftersom situationen på mitt jobb inte alltid varit så bra. Antagningsbeskedet kom samma dag som mitt ma och efter mycket samtal hemma i helgen beslutade jag mig för att ansöka om tjänstledigt och i dag fick jag det beviljat. Just nu känns det otroligt läskigt, men jag tror en paus från jobbet är precis vad jag behöver. Kanske kan jag då hitta styrkan till adotpionsutredning och/eller ny graviditet. 

Bettan: tack för tipset, jag ska googla på det. Är lite hemlig här , men kan inboxa dig och tala om vad jag ska läsa.

Mojutten: samma svar som till Bettan, är lite hemlig här, men jag inboxar dig också och tar detaljerna kring ålder och annat där. Jag kan inte heller minnas hur det nu var med er.... Har ni gått med i någon adoptionsorganisation? Om inte, så säger jag bara: gör det! Det är väldigt långa köer bara i Sverige, så det är trots allt en billig försäkring att bli medlem oavsett vad ni väljer att göra till slut. Viktigt dock: kolla så att ni blir "sökandemedlemmar" och inte bara medlemmar, annars får ni inget könummer.

Cali: ja, jag känner mig mycket bättre i dag faktiskt och jag tror mycket beror på samtalet med Dr LM. Vet fortfarande inte hur vi gör, men vet ju nu iaf att vi inte behöver stressa in i adoptionsutredningen så vi har tid med ett till bioförsök om vi vill. Vi får se var det landar, men är övertygad om att det är fantastiskt att bli förälder genom adoption så det finns ju ett mycket bra alternativ där. Jag kan t.o.m. längta speciellt efter adoption och vilken spännade upplevelse jag och min man kan få i och med det (t.ex. den långa resa till ursprungslandet, då vi båda kommer vara lika inblandade, till skillnad från en graviditet).  Bara synd att det ska ta sån tid.... Hoppas du får en riktigt skön julledighet!!!! Kram

Till alla: stort, stort tack för ert stöd! Ni anar inte hur mycket det hjälper mig att få vara här och reda ut mina förvirrade tankar med er! Vet inte vad jag skulle ha gjort utan ert stöd.  Kram

Mojutten: vad bra att ni står i kö. Klart ni kan vänta, fundera och fortsätta försöka, att gå med i en organisation betyder egentligen ingenting mer än en försäkran om att ni har valmöjligheter om ni skulle bestämma er för adoption i framtiden. Bra beslut! Har skrivit mer till dig i inboxen. Kram

Krya på dig Mojutten!

Snigelkatt och TT: kul at se er igen!

Snigelkatt: vad trist at du är förkyld, krya på dig! Låter som ni har en härlig ledighet framför er och lite nya krafter. Så skönt att höra! Kram

TT: Det känns som att jag måste klargöra en sak..... Mitt resonemnag om att vara hel och ha bestämt sig handlar bara om mig och är inget råd till någon annan. Jag är väldigt ledsen om det tolkats så, jag är verkligen inte i form att råda någon annan just nu....
Att vara någotsånär hel när vi inleder utredningen, handlar om mitt och min mans beslut. Jag vill helst bli förälder, för mig är det viktigare än att få biobarn. Alltså blir det viktigt för mig att  fundera på hur mycket jag orkar för att vara i så bra form som möjligt inför utredningen. Jag vet ännu inte var min/vår gräns går. Är det ett ma till? Två? Jag vet inte, det är det vi måste bestämma oss för. Vad man orkar och var man vill stå när man inleder utredningen är helt individuellt.
Samma sak gäller kring att bestämma oss. Vi vill bestämma oss för adoption innan vi inleder utredning, men även det gäller bara oss. Helt upp till var och en om man vill fortsätta med bioförsök under processen, det enda jag har hört är att man inte rekomenderar att man håller på med behandlingar under utredning och fortsatt process.
Jag håller helt med om att att gå på infosamtal på Familjerätten, anmäla sig till organisation och gå föräldrutbildning är del av beslutsprocessen och så såg vi det också. Det är inför nästa steg vi vill ha bestämt oss. I vår kommun är det kö både till utbildning och utredning, så visst är det som gäller att ta reda på vad som gäller i sin kommun.
Ang. AC, så pratade jag med dem och de sa att vår köplats betydde att vi kommer att få vänta länge i Sverige innan de kan hjälpa oss och skicka papper till landet vi valt osv. Även det är såklart beroende av parets speciella förhållanden, kanske framförallt när man ställt sig i kö och hur länge man varit gifta. 
Det här blev långt, men slutsatsen är ju att alla som är intresserade måste kolla vad som gäller för dem och vad som gäller i deras kommun.  Det jag skriver om adoption handlar bara om mig/oss, inte råd till någon annan. ....Förutom att gå med i en organisation ! Det är ett bra råd till vem som helst som funderar på adoption. Kram