30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Bettan: då har du passerat v 12 nu alltså? Grattis!!!!

Liss: tack! Trevlig semester!

Ego: i dag är en jobbig dag. Ska på återbesök på sjukhuset och jag vet ju hur det brukar vara....
Är tillbaka  tankarna på att det kanske inte är meningen att vi ska bli föräldrar, men då är det ju bara att slå på nyheterna och t.ex. se historien om det franska paret. Om "naturen" gallrar ut vilka som ska bli föräldrar, så är det ju då absolut inte utifrån vilka som kan bli lämpliga föräldrar.

Vinkar till alla!

Bettan: tack!

Fialisa: håller med Bettan, tre dagar kan bara vara sen mens eller sent plus. Om du oroar dig och inte kan vänta på vul, så kanske du kan gå på en privat mottagning? Lycka till!

Hej
Tror aldrig att jag vait inne här så här tidigt/sent, men har verkligen problem att sova och då får man ju hitta på nåt  

TT:  förstås att du är skeptisk, men jag fortsätter hålla tummarna för att plusset bekräftas på vul nästa vecka. Återbesöket gick bra. Det mesta hade kommit ut, men delar av slemhinnan var kvar. Doktorn sa att detta betyder att det kommer att blöda mer, men jag känner min kropp och tror faktiskt att den har slutat "jobba på det" nu. Jag har inte ont mer och blodet har bytts mot bruna flytningar och nu har även i princip det slutat. Betyder detta att slemhinnan kommer ut med nästa mens? Har inte haft detta "problem" innan, utan livmmodern brukar vara tom vid det här laget.

Icka: med min sambo så tror jag inte det är det. Han är nog i grunden positiv till adoption, men behöver bara tid att vänja sig vid tanken. Det jag tror att han har svårast med är att inse att vi har problem. Just nu känns det dessutom som att jag aldrig kommer vilja bli gravid igen, oberoende av vad utredningen säger (men jag vet vilka krafter som sätter igång sen, så vi får väl se hur jag känner när mensen är igång igen...). Just nu skulle jag helst vilja att han tänker igenom vad det innebär för honom, dvs att han faktiskt förlorar ens chansen att få ett biologiskt barn med mig. Vi har pratat rätt mycket och öppet och jag hoppas innerligt att han tänker igenom det ordentligt.

Hoppas det är bra med er andra och att ni sover gott! Kram

Cali: jag känner så igen mig i det du skriver! Innan sista ma så tyckte jag faktiskt att jag verkligen kunde tro på att det var rätt beslut att vänta med barn osv, men nu är det svårt att tro på det i bland. Men om jag verkligen anstränger mig, så vet jag att det var rätt beslut. I mitt liv så berodde det på att jag inte träffade mannen jag ville ha barn med förän sent och när vi började försöka (när jag var 33) så hade vi varit tillsammans ett år och vi behövde verkligen den tiden för att lära känna varandra. Mig hjälper det lite att minnas att det faktiskt finns orsaker till valen man har gjort  och att man dessutom såklart inte har någon aning om det hade gått så mycket lättare att få barn innnan. Jag har aldrig gjort abort, men även om man har gjort det så är det ju omöjligt att veta om man ändå hade fått mf/ma då. Man kan ju aldrig veta det, men det man kan göra är ju, som TT säger, att påverka det man kan förändra nu.
Känner så väl igen mig i känslorna inför vänner som blir gravida och får hjälp trots att de inte behöver det. Jag har en vän som har fått specialisthjälp båda ggr hon ville bli gravid, trots att de blev gravida på första och andra försöket. Det var så provocerande för mig att jag knappt kunde prata med henne på ett tag. Det är orättvist och vi får känna så. Kram!

Bettan: i veckan är det KUB, eller hur? Håller tummar och tår!

Cali: glömde en sak. Vår läkare informerade ju oss också om att det inte påverkar mf-risken att få insemination eller liknande.  Och nu blev det ju ma också, så jag är nog inget gott exempel.... men jag kan ändå säga att både jag och min man tyckte det var otroligt skönt att få släppa pressen och få hjälp efter nästan 1 års försök. Bara känslan av att få hjälp gjorde nog att det var värt det, för det hade verkligen "låst sig" för oss kring det där med äl-sex osv. Fråga gärna om du vill veta mer om hur det går till osv.  

Cali: ja, det är skönt att äntligen vara  berättigad till en utredning, men jag tror tyvärr inte den kommer att ge så mkt. Vi har ju, privat, tittat på de vanligaste (dvs spermakvalitet, äggkvalitet, blodets koaguleringsförmåga, sköldskörteln osv) och de hittade inga fel. Det viktigaste som är kvar är nog kromosomanalysen, men jag ska läsa på innan utredningen så jag vet vad jag måste kräva. Utredningen blir troligen inte förän i nov/dec, så det är ett tag kvar....

Innan inseminationen gjordes den privata utredningen, där inga fel hittades. Sedan fick jag ta pergotime (tror man tar dem dag 5-dag 10, men det vet din läkare såklart om du får det). Sedan fick jag komma in för vul ca dag 11 för att se hur många ägg jag hade (det kan bli för mycket med pergo). Tur nog hade jag bara ett ägg och då fick jag en spruta för att framkalla äl och sedan fick min man komma in och lämna spermaprov som sedan tvättades och inseminerades dagen efter. Allt går mycket snabbt och smidigt. Berätta vad ni bestämmer er för. 

... och du, jag är inte alls stadig  utan vacklar mest hela tiden. Kram! 

TT: fy faan vad tråkigt! Önskade verkigen att det skulle gå bra för dig. Nu hoppas jag att ditt X inte ställer till med med vidare problem och att ni verkligen kan få ett mysigt brölllop, trots allt! Stor kram

..och om adoption, så är vi nog mest sugna på Afrika och då är det väl mest logiskt med SA, men jag känner verkligen att det egentligen inte spelar någon roll. Jag vill bli förälder och just nu så känns det klart mer positivt och troligt att det sker via adoption. Vi är verkligen i början av processen, jag ställde oss i kö på AC för två veckor sen och vi gifter oss i höst.  Dessutom, så måste mannen få mer tid att tänka på hur han ser på vårt problem och på adoption... Hur tänker ni?

Cali: måste tillägga att min barnlängtan kom sent i livet, så även om jag hade mött mannen jag vill ha barn med tidigare, så hade vi nog ändå inte börjat försöka få barn då. Det är svårt att släppa tankarna på hur livet hade varit om man valt annorlunda osv, men jag försöker stenhårt att stoppa de tankarna.
För oss som par, så har vi det faktiskt väldigt bra just nu. På nåt sätt så för problemen oss närmare varandra just nu (ibland blir det så, men ofta tycker jag det har motsatt effekt för oss...). Dessutom så har vi ju brölloppet att se fram emot nu och vi mår verkligen bra av att planera något positivt tillsammans. MEN det går upp och ner.... I kväll har vi bråkat och jag kan ofta undra om det ens är rättvist av mig att vilja gifta mig nu, han skulle ju ha mycket större chanser att bli förälder med någon annan... Men det är bara dumt att tänka så såklart... Hur funkar det för er?

Bettan: förstår från kommentarerna att det gick bra på KUB, grattis!!!! För min del får du gärna berätta här hur det gick. Jag ska inte sticka under stolen med att jag har tyckt det varit jobbigt med att höra om andras graviditeter här, men nu känns det helt ok. Vad tycker ni andra? Vad ska vi ha för "regler" kring sånt här  tråden?

Jemema och Mojutten: hur är det med er?

Ego: har träffat en vän som slutade med p-piller samtidigt som mig och nu har två barn och det var riktigt jobbigt. Det blir så tydligt hur annorlunda mitt liv hade kunnat vara och att det faktiskt bara är jag bland mina vänner som har problem med det här. Det är så svårt att förstå varför det här ska vara så orättvist....

Bettan: Vad roligt att det gick så bra på KUB! Vilken vecka  är du i nu?

Ja, det är skitjobbigt att bli omkörd gång på gång på gång....

Jag läser gärna din blogg, har du någon länk till den?

Ego: jag har fortfarande ont i magen (typ mensvärk) varje em/kväll trots att det är drygt 2 veckor sen mf och drygt 1 vecka sen jag blödde sist. Läkaren på återbesöket sa att det var var en del av slemhinnan kvar, men ska det verkligen fortsätta göra ont så här länge utan att nåt kommer ut?

Bettan: nu har jag läst och herregud vilken resa. Är, som jag nog sagt innan, förundrad över att du reser dig igen och igen och fortsätter kämpa. Grattis till v 14!!!

Tycker inte heller det här är normalt mer.... Ska på återbesök igen i veckan och kan fråga då, men jag vet ju vad de kommer att säga: "det är heeeeelt normalt" När/om jag drabbas av någon mer "sjukdom" i livet, så hoppas jag innerligt att det blir något problem som också sjukvården upplever som ett problem. Det hjälper ju inte direkt att kämpa med ett problem som bara jag tycker är ett problem. Blää det här är ingen bra dag....

TT: nej, nu får det verkligen vara nog! Hoppas av hela mitt hjärta att det "ser bra ut" i dag! Skriv gärna och berätta hur det går. Stor kram

Bettan: nej, ingen feber så det är inte infektion. Ska fråga på återbesöket. Man vill ju bara liksom ha ut det nu....

Cali: ja, visst går det i vågor och visst kan man önska att det var något annat som förde en närmare sin partner... Skönt att du hittade en kurator! Går du fortfarande dit? Funderar själv på psykolog den här gången.... (bra beslut, eller hur Bettan ) men vi får se hur det hela utvecklar sig. Det känns så skönt att stå i adoptionskön, även fast vi nog är längst bak och bröllopsplanerna piggar upp. Hur gifte ni er?

Mojutten: ja, det är nog mycket svårare för männen att inse att det är problem. Min man har också en riktig svacka nu och jag önskar verkligen att han hade någon att prata med. Hur hanterar din man det? Förstår precis att du blev extra ledsen över särbo-paret som blev gravida, har haft samma upplevelse i mitt lv. Det känns liksom som ett extra slag att det går så lätt för andra medan vi kämpar och kämpar och ändå inte lyckas.