Mojutten: Firad i dagarna tre låter toppen!
TT: ingen behandling, men tar 1/3 albyl minor på eget bevåg. Förstår det där med att inte komma loss med adoptionsprocessen. Vi har samma problem, men jag tycker ändå att det är positivt att jag känner mig mer positiv till det nu. Bra att ni gifter er, det kommer ju att underlätta om ni bestämmer er för adoption. Men framförallt, så låter det som en riktigt rolig fest!
Mojutten: ja. det är så mycket att tänka på när det gäller adoption... Jag har också tänkt på det där med hur barnen mår. Jag har också olika exempel i min omgivning, men det positiva tycks väga över bland mina bekanta. Jag har dessutom kompisar som har levt med sina biologiska familjer, som inte har haft det bra så ibland kan jag tänka att det ju inte finns några garantier vare sig man får biologiska barn eller adopterade. Det är nog aldrig lätt....
Hej allihopa
Nu kommer jag skriva samma sak i mf-tråden och + tråden.... Jag var på tidigt vul i dag. Borde nu vara i slutet av v 9. Väldigt snart efter bilden kom upp på skärmen, så förstod jag att det var ett till mf. Även fast jag aldrig sett något positivt vul (har bara varit på vul för att konstatera mf), så förstod jag att något måste röra sig för att detta ska vara rätt. Efter att läkaren hade tittat nogrant i alla vinklar så konstaterade han mf. Det hade förmodligen skett i slutet av förra veckan, ca 7+5. Grät någon tår då och såklart när vi kommit hem, men i övrigt är jag nästan skärmmande lugn. Antar att det har att göra med att jag fortfarande känner mig så väldigt gravid. Det kommer väl bli verkligt när allt är ute.
I vanliga fall brukar min kropp inte stöta ut forstret förän efter 2-3 veckor, så det blir nog på medicinsk väg den här gången. Är lite rädd för det eftersom jag faktiskt, trots allt, har haft rätt "lindriga" mf innan som inte har skadat min kropp. Nu blir det troligtvis medicin, men jag har förstått på er som har upplevt det att det kan dra ut på tiden och orsaka mer problem. Om någon har erfarenheter av skrapning alternativt medicinsk hjälp, så får ni gärna skriva och berätta om det! Jag har tid på KK Akut i morgon.
Det enda positiva är väl att vi nu har rätt till en ordentlig utredning och läkaren i dag sa inget hurtigt om att "allt är normalt" och "bara en slump". Kan dock bli bitter på att det behövde ta drygt tre år innnan vi nådde fram till den punkten. Jag blir ju inte yngre precis.
En annan skrämmande sak den här gången är att jag verkligen inte kände när det gick snett. Visst molvärken avtog lite, men den är kvar liksom värk i brösten, illamåendet och yrseln. Om jag någonsin blir gravid igen, så lär jag väl vara nojjigare än någonsin. Man försöker ju alltid hitta någon logik- något mönster som kan göra det lättare att förstå- i allt som händer och nu hittar jag ingen och det är rätt skrämmande.
Slutligen så känns det så sorgligt med all bortslösad tid. Ännu en sommar har gått åt till att ligga och må illa och nu kommer jag ännu en gång få ägna semestern åt mf och sedan återvända till jobbet allt annat än utvilad efter sommaruppehållet.
Jag hoppas innerligt att allt är mycket bättre med er och önskar er all lycka i framtiden!
Kram
Stort tack för er omtanke! Det värmer! Just nu känns det som att jag ska dra mig undan ett tag, men vi får se.. jag kanske är här snart igen. Kram
Hej
Här blev det verkligen ingen paus 
Nej, men allvarligt talat så har jag sådan fruktansvärd ångest att jag nog måste skriva här ett tag till....
Tack för era råd, men det blev till slut cytotek. Jag gjorde som läkaren rådde mig, dels pga av det hon sa och dels för att jag är rädd för ev. skador vid skrapning. Nu i efterhand är jag tveksam till beslutet. Det gjorde ont och blödde rätt mkt dagen jag tog cytotek, men det stannade upp fort och det har ännu inte kommit någon riktigt stor klump (förlåt för detaljerna!). Jag fick en återbesökstid ca 3 veckor efter mf, men jag tycker det känns som väääääldigt lång tid nu. Om det inte är ute än och jag behöver skrapning, så vill jag gärna veta det snabbare. Vi funderar på att antingen försöka boka en tidigare tid eller bara åka in och be om en. Det har ju inte precis hjälpt att snällt vänta på hjälp under de här åren....
Annars har jag mest ångest, som jag försöker "bota" genom att gå och gå och gå (precis som jag gjort de andra gångerna). Det är så mycket tankar som snurrar runt i huvudet. Å ena sidan så är det skönt att äntligen ha rätt till utredning och slippa höra att "det bara är en slump" osv. men å andra sidan så kommer ångesten över att vi inte ställt oss i adoptionskön, att vi inte är gifta, att vi/vården låtit det gå så här lång tid. Och det största; om vi aldrig får barn, vad ska vi då göra istället? Vad ska man fylla livet med för mening?
Dessutom surrar helt galna tankar om att "det kanske är meningen" eftersom "vi ändå inte skulle blivit bra föräldrar". Det här är helt galet, jag vet, det finns ingen mening med det här. Fullständigt olämpliga människor får barn hela tiden och ännu tydligare blir det när jag tänker på alla er underbara tjejer som jag mött här inne. Det finns ingen mening och ingen rättvisa i det här, så är det bara.
... och sen från allt snurr i huvudet till handlig. Jag har en fråga till dig, Bettan: Dr LM i Helsingborg, är det någon vits att försöka få tid hos honom efter 3 mf? Är det ens möjligt att få en tid? Om det är möjligt och du vill och kan dela med dig, så får du gärna inboxa hans kontaktuppgfter.
Nu ska jag sluta babbla. Jag hoppas verkligen att mitt dåliga humör inte smittar av sig på någon av er här inne. Kram!
Jemema: så skönt att veta att andra har samma tankar! När man inte har någon i sin omgivning som gått igenom detsamma, så är det ovärderligt att hitta en plats med människor som förstår. Kram
Bettan: tack för Dr LMs kontaktuppgifter! Ja, du har rätt, det viktigaste nu är att få in remissen till RMC och bli ordentligt utredd. När både läkaren på privatkliniken och läkaren på KK sa att "nu har du rätt till utredning" och "i din journal finns nu dokumenterat att du haft tre mf" så tänkte jag, idiotiskt nog, att jag kunde ringa RMC själv och ställa mig i kö. Ibland undrar man om man inte lärt sig något av hela den här vårdsvängen... 
. Naurligtvis så skulle RMC ha remiss och läkaren på privatkliniken har gått på semester och läkaren på KK ringer inte tillbaka... Jag ska jaga läkaren på KK i dag.... och sedan är planen att vi ska (om vi nu har förstått detta rätt) försöka se till att få utredningen på privatkliniken (finansierat av Landstinget) med samma läkare som gjorde utredningen vi betalade för i våras. Mycket är ju redan kollat på oss, jag antar att det viktigaste som är kvar är kromosomtestet och blodgruppstest, men jag ska läsa på ordentligt king det. Tack för all hjälp! Kram
TT: tack för de kloka orden! Du har så rätt! I vanliga fall kan jag tänka och verkligen känna att vi har haft orsaker till de val som vi har gjort osv, men just nu är det svårt att hålla någon klok tanke i huvudet Jag ska absolut göra precis det du skriver om nu - göra det vi kan för att färändra framtiden. I dag ska vi ställa oss i adoptionskö, vi har hittat en kompromiss kring bröllop som båda känner sig nöjda med (hos oss är det mannen som vill ha en stor fest och jag som helst bara vill rymma och gifta oss bara vi två) och dessutom kommer vi ju att få en ordentlig utredning nu och det kanske ger någon fingervisning om vilka vägar vi ska välja sen osv. Jag tror också att det finns ett liv utan barn, det handlar nog mest om en hel del tid och om att ställa om fokus. Låter som att ni har kommit en bit på vägen i den processen. Kram
Icka: tack!
Nu har jag babblat klart för den här gången Hur går det för er?
TT: du skrev att du har behandling nu, hur funkar det? Vad är er planering?
Bettan: hur mår du? Vad är nästa steg i graviditeten?... och hur går det med hunden?
Jemema: vad har ni för planer för sommaren? Tyckte det du skrev om innan lät rätt härigt!
TT: spännande! Jag håller tummar och tår!
Jag tror du har rätt i att de känns definitvt att ställa sig i kö för adoption och att det nog är därför det är så svårt. Jag har skjutit upp det länge nu, men när jag äntligen ställde oss i kön och ringde Familjerättsbyrån så kändes det faktiskt bara bra. Så otroligt skönt att ta ett steg på en annan väg! Sist jag försökte bli gravid tog det ett år och när vi äntligen lyckades så var det med hjälp... detta + min ålder + 3 mf på raken kan inte vara en bra kombination. Får sån ångest av att ens tänka på det, att tanken på adoption nästan är en lättnad. Känner dessutom ingen som helst lust att bli gravid igen, men det lär ju ändras fort när de krafterna sätter igång igen.... Man skojar inte med barnlängtan
Mycket medicin... Vad skönt att du får ordentlig behandling! Jag och sambon ska verkligen sätta oss in i den världen nu så att vi är förberedda när vi ska få utredningen (förhoppningsvis någon gång i december). Om du orkar, så får du gärna förklara vad Progesteron, Innohep och Prednsilon är och varför man tar det. ... men bara om du orkar och vill, för nu är det faktiskt hög tid för mig att börja ta reda på saker och ting själv.
Kram
TT: då är mitt råd verkligen att ni gör det så snart ni får tid och lust. Det kändes så bra att göra det! Under mina tre graviditeter har jag aldrig kunnat se att det skulle bli ett barn i slutändan, men nu kan jag helt plötsligt se det. Den andra vägen är så destruktiv för mig och för vårt förhållande och har påverkat i stort sett alla delar av livet negativt (som säkert alla här har kännt), men med adoptionsvägen så känns det plötsligt som att jag kan se att vi kanske kan bli föräldrar en dag.
Men medan jag har fått en riktig kick, så ligger sambon lite efter Han är abosolut inte emot adoption, men har nog inte kommit lika långt som mig i tanken. Han blev riktigt chockad vid det här ma, han var verkligen helt övertygad om att det skulle gå bra den här gången. Den här gången blir det nog mitt jobb att vara så där stöttande som han alltid har varit mot mig.
Hur går det med bröllopsplanerna? Nu kan det inte vara länge kvar!
Mojutten: länge sen vi såg dig här! Hur är det med dig?
Glömde en sak... Tack för förklaringarna TT!
Cali: Åhh vad skönt att se dig igen! Hur är det med dig? Du ska inte be om förlåtelse för att du varit borta ett tag, utan ska såklart bara vara här när du orkar och vill!
Tack för omtanken, men jag mår faktiskt fövånansvärt bra. Jag har levt med misstanken om att "det är nåt fel" i tre år och nu när jag äntlgen har någon som lyssnar på mig, så känns det som att jag kan slappna av. Dessutom så har adoptionstanken helt tagit över nu. Kan inte förstå hur det kunde gå så fort att känna så här, men bara tanken på adoption känns mer positiv än något jag tänkt de senaste åren. Stor kram!
TT: Jag förstår att du är tveksam, men jag håller tummarna för att ditt vul bekräftar plusset!
Ja, det är verkligen stor skillnad på hur män och kvinnor reagerar. Min man är verkligen inte med nu, utan har nog precis börjat se att vi kanske har ett problem. Jag hoppas bara att jag kan stötta honom som han har stöttat mig.
Oj, det låter som att ni har fullt upp med bröllopet 
Har glömt, ska ni gifta er i kyrkan? Känner igen det där med att man kan bli helt uppslukad av bröllop även fast man aldrig hade tänkt gifta sig. Vi ska ju gifta oss på semesten och jag har också upptäckt att det ju är jättekul att fixa med det. När man får göra det som man vill, så är det ju kul! Eftersom vi inte ska göra det traditionellt på något sätt, så funderar jag nu på klänning. Jag vill ha något riktigt snyggt, som jag kan använda på fester och så sen. Några förslag?
Betta: Hur funkar det där med KUB? Eftersom vi valde att inte göra det vid första graviditeten och sedan inte funderat på det, så har jag inte satt mig in det. Är det UL? Låter supermysigt med lillkillen!