Min dotter vill inte äta

Nej, du är inte ensam. Vår dotter är 15 månader gammal och har matvägrat sedan hon var ca 5 månader och det var dags för smakportioner. Nu äter hon en bra dag ungefär lika mycket som barn "ska" äta vid 8 månaders ålder, så allt är relativt. Hon går ändå upp bra i vikt i och med att jag ammar.

Jag orkade inte heller lyssna på bvc som tjatade om att hon måste äta annan mat också och att det bara var att envisas och ge morotspuré och gröt... "Jaså minsann, men då kan ni väl ge mig lite hjälp med att få i henne det då" sa jag till dem vid 10-månaderskontrollen och dottern blåvägrade allt sådant. Bvc fick slutligen ge sig och acceptera att alla barn faktiskt inte gillar gröt, välling och söta puréer... så du är inte ensam, vi finns ute i landet som inte har kakmonster till bebisar!

Nu äter vår dotter äntligen!!!!!! Fyllde 16 månader för någon vecka sedan, och vi hade i princip gett upp. Kontaktat både akuten och barnmottagningen och fått en akuttid. Dagen innan bestämde hon sig tydligen för att hon nog var lite hungrig trots allt, och har sedan dess börjat äta. Nu är hon uppe - frivilligt - i en babysmörgås till frukost + yoghurt, 1 burk spaghetti/köttsås, 1 burk fruktpuré, samt både en och annan bulle, kex eller bananbit. Ammar bara ett par gånger på kvällen nu. UNDERBART! Det värsta är att vi inte har gjort något för att lyckas, så jag kan alltså inte ge något tips, tyvärr. Envisas kanske? Eller vara tålmodig?

Nu, efter 21 månader av pina för vår del, anses vår dotter vara en av de barn som äter bäst på dagis - tänka sig! Hon slutade i princip att amma när vi satte henne på dagis, ammas endast någon gång på kvällen och någon gång framåt småtimmarna. Däremellan är det endast mat och vatten som gäller.

Ett tips som fungerade för oss var också att börja ge henne napp - igen - när hon var 1½ år gammal.
Hon slutade självmant när hon var 6 månader gammal och vägrade sedan ta napp. Resultatet blev att hon använda mig som napp istället och ammade så mycket under vissa perioder att hon förmodligen aldrig hann känna den där riktiga hungern som krävdes för att hon skulle vilja börja äta "normalt." Så för oss blev räddningen alltså att jag i samband med att hon trappade ner på amningen även införde napp på nytt (mötte motstånd i kanske 2 timmar, sedan var det okej för henne), som hon nu använder på nattetid eller när hon är extremt gnällig. Att sluta med napp sedan får bli ett senare problem, men just nu känner jag att det är ett litet pris att betala för att slippa ha en 11-kilosklump hängande vid tutten dygnet runt...