Tjena allihop!
Jag har varit inne och läst denna tråden ett flertal gånger, men har tidigare aldrig skrivit.
Jag och min fru har kämpat med att försöka få barn i ungefär tre års tid. Under denna period har vi gått igenom tre missfall, två utredningar, en studie och ett antal olika medicinkurer, bland annat pergotime. Vi har ännu inte gjort något IVF, men diskussionerna kring det blossar upp då och då där hemma. Det är lite därför jag skriver nu: hur har era respektive reagerat på IVF-behandlingen? Har de tyckt att det varit obehagligt med alla hormoner och behandlingar?
Min fru har tidigare reagerat kraftigt på sina olika kurer, allra värst var det med pergotime. Hennes humör sviktade kraftigt och hon mådde illa i stort sätt jämt. Detta har gjort att hon tvekar inför att sätta i gång med IVF. Vi har redan påbörjat adoptionsprocessen, med föräldrarutbildning som startar till våren. Så bara där försvann ju mycket av stressen med att längta efter barn. Dock verkar det som att frugan inte riktigt kan släppa IVF helt och hållet. Personligen anser jag att hon har veto-rätt i frågan eftersom det är hennes kropp, så därför har jag inte tagit upp det eller försökt trycka på om det utan det är hon själv som tar upp det. Hon har sökt lite information på egen hand och vi har även kontaktat läkaren som är ansvarig för studien där vi deltagit, men man får ju liksom aldrig någon information annat än den rent medicinska. Det jag undrar nu är hur det varit för er andra. Var det självklart för er att göra IVF-försök? Vilka argument hade ni för och emot?
Hoppas på svar för när man funderar själv tenderar man att fastna i en cirkel känner jag =)
Ha det fint!
