Hjälp mig att våga igen!

Min första förlossning var på papperet helt normal, men för mig var det en skräckupplevelse. Jag förberedde mig inför den andra förlossningen genom att lära mig psykoprofylax och läsa på om alla faser i förlossningen. Det här gjorde att rädslan släppte, och jag kunde genomföra min andra förlossning helt utan problem ...

puffar*

Tack för ditt svar. Ingen mer som har några bra ideer? Som det är nu vill jag verkligen inte att det ska sätta igång. Barnet får gärna stanna där inne för gott känner jag. Det måste finnas fler som närmar sig en förlossning och inte känner sig redo. Hur gör ni för att tänka positivt och förbereda er?

Jag hakar på tråden och puffar.

Håller med om inga "bla bla, kvinnor har fött barn i alla tider, och det GÖR ont......" hade också en skräckupplevelse första gången och nu gravid igen.

Sitter man med en hemsk upplevelse bakom är det (iaf för mig) extremt tråkigt (ledsamt) att höra andra kvinnor bara säga: "jag var livrädd innan, men när jag var där brydde jag mig inte". Eftersom jag upplevt min skräckupplevelse vet jag hur det kan gå. Nu vill jag veta hur man gör för att jag också ska få känna glädje när barnet föds....

jag hade en jobbig första förlossning, ganska mycket strulade kan jag säga..
MEN allt slutade väl, o jag fick tillbaka henne efter 45 min =)) *alltså ingen första tid med henne på magen*

va livrädd inför andra!!
pratade massor med bm, o fick gå på aurorasamtal *hon brydde sig inte!! satt o glodde på sin inredning???? *
han ville dessutom inte ut, så drog ut på lidandet länge..
igångsatt på dag 15 över tiden..
livrädd när de stack hål på hinnan, o när första värken kom..
men..
hade bara lustgas, visst gör det ju ont *det vet ni ju*
men vilken skillnad jämfört med första!!
värkar som gjorde nytta, jag kände allt väldigt väl o ja..
kände när han kom ut o allt gick bara.. jättebra?
fick upp han, han skrek o va pigg o allt..

kan säga att han räddade min syn på förlossning!
va livrädd för att föda igen innan han, men ja..
så som första var ska det ju inte vara..
andra var enligt bm o läkaren precis som det ska vara, en okomplicerad förlossning som gick lagom fort o gick jättebra..

jag förstår dig helt o fullt att du e nervös!
men jag vet att det brukar inte vara strul..
o det behöver inte betyda att nästa blir strul..
gör som jag, läs på om precis allt..
snitt, akutsnitt  o katastrof med.. skriv ett brev, be dom tala om allt vad som händer hela tiden o varför du e rädd! eller be sambon/sällskapet prata med dom under tiden så dom vet att du e rädd..
men läs, läs o läs om allt du hittar! det hjälpte mig!
vad som händer hela tiden i kroppen, vad de gör i vissa situationer..
svårt att ta in, jag vet..
men, min son räddade verkligen min syn på förlossning.. !
så.. vi har tom en lillasyster här nu =)
att hon sen bråkade i magen o vägrade vända på sig är en annan sak, hon kom med snitt *hade aldrig lyckats föda sa läkaren när de plockade ut henne*
men jag va inte rädd inför den ev förlossningen alls..

kanske inte mycket tröst, men jag tror att det kommer gå jättebra!
bebis känner på sig om du e orolig, så på nåt litet sätt är det nog bra om du kan bli lite lugnare..
kanske kan bli lugnare om du vet att de är beredda att snitta om du verkligen vill det under förlossningens gång?
har hört andra säga det *jag pratade mycket om det med*
men att du ändå vill försöka?
hoppas o tror att allt går bra =))
kram på dig

Åh, då finns det hopp ändå. Jag vill bara vara sådär modig och fokuserad när det väl är dags, men än så länge känner jag mig inte alls redo... Men det är tungt i kroppen och man får inte sova knappt. Men jag kan hellre ha det så resten av mitt liv än att uppleva samma igen..
Fler?

Jag är i en liknande sits, fick en skada första förlossningen och är rädd att det ska bli likadant igen. Jag känner mig även osäker på läkarnas utlåtande om att det ska vara fritt fram för mig att föda vaginalt utan att de ens undersökt skadan?

Jag står och velar mellan ett snittkontrakt (att jag får avbryta under värkarbetet och då gör de ett "akut" snitt) eller snitt. Jag har inte hunnit bestämma mig än...

Samma här. Jag har kämpat och bråkat och gråtit hela graviditeten. Trodde att jag var mest rädd för att föda igen, men ju mer jag tänkte på det insåg jag att det var läkarna som skrämde mig. De lysnade inte på,mig när jag sa att jag inte var ordentligt bedövad, och utan bedövning födde jag en kille på fyra kilo och fick en sfinkterruptur..
I början var jag såå nära en abort även om barnet var planerat och önskat, bara på grund av min rädsla. Det är hemskt att erkänna det, men så var det. Nu finns det iallafall ingen återvändo... 

Min första förlossning var fruktansvärt och jag förlorade 3,5 liter blod. Allt slutade med att jag kördes iväg från min 20 minuter gamla bebis och akutopererades. Jag mådde både fysiskt och psykiskt dåligt efter den förlossning.

Min andra förlossning, som blev en vaginal tackvare mycket tjat och övertygelse ifrån min BM, var helt fantastiskt. Det var verkligen det mest underbara jag har varit med om! Så häftigt, så grymt.

Efter min första förlossning ville jag inte ens höra folk prata om förlossningar, se på tv när kvinnor födde eller läsa om det. Jag ville helt enkelt inte bli påmind.
När jag hade fött andra ggn så ändrades min syn på förlossningar helt och jag älskar att se på förlossningsprogram, prata om födslar, osv.

Jag känner igen det du beskriver så väl. Jag har väldigt svårt att tänka på allt som rör förlossning, och det är svårt  att läsa på när man inte klarar av bilderna...

Jag kikar också in här. Min första förlossning ( för 2 år sedan ) var nog ganska normal, men jag hade så jobbigt efteråt... i 2½ månad. Sonen var för stor helt enkelt... vägde nästan 5 kg. Är inte gravid, men längtar lite efter barn... men vågar knappt bli gravid för att jag är så rädd att det ska bli likadant igen. Skönt att läsa att ni andra haft bättre andra förlossningar. Det kanske finns hopp för mig också...

Hade också en första hemsk förlossning (på papperet normal), var oerhört ledsen efteråt då jag insåg att vår son aldrig skulle få ett syskon förr jag skulle aldrig gå igenom en förlossning igen.
Men, knappt två år efter var det dags igen. Hade då gått på Aurora-samtal och pratat igenom min första förlossning, gått profylaxkurs och fått stödsamtal av en doula.
Mitt andra barn födde jag i stort sett hemma (han kom i bilen men allt "jobb" gjorde jag själv, i badet med duschen på, helt underbart).
Det som utgjorde den stora skillnaden för mig under andra förlossningen var att jag SLAPPNADE AV och följde med min kropp istället för att kämpa emot den.
Utan att veta om det (läst om det först senare) använde jag mig av en slags "dykteknik", som du kanske har hört talas om? Här är en länk till den:

www.barnmorska.net/artiklar/forlossning/103-dyktekniken.html

Detta plus "smärtlindring/avslappning" med vatten/dusch gjorde min andra förlossning till en otrolig upplevelse.

Här är ytterligare en länk med bra läsning och tips:

www.profylax-akademin.se/files/profylaxkurs.html

Sammanfattningsvis:

Var inte rädd för smärtan (den är ju på intet sätt farlig i sig), lär dig nu, innan förlossningen, vad du kan göra för att lindra den, t ex genom andning/avslappning eller ett skönt bad. Slappna av och följ med din kropp.

Hoppas att detta hjälper dig
P.S Andra förlossningen brukar också gå lättare/snabbare, kroppen har ju gjort det förr då.
P.S 2 Ser just nu fram emot min tredje förlossning i början av maj

Klart man är rädd för smärtan om man fått en total sfinkter-ruptur utan bedövning.. Jag var aldrig rädd innan, hade bra avslappningsteknik och så. Men jag ska kolla dyktekniken, alltid bra med nya sätt.

Jag ska föda igen efter 8 år... Fast jag hade en sådan vidrig förlossning med första, hade ALDRIG tänkt göra om det!!!
Är liksom ledsen att det inte var så fint som jag hade trott, jag ville ju bara dö under de 32 timmarna av värkar...
Hoppas att någon kan lyckas med en EDA den här gången, helst skulle jag vilja föda naturligt men jag törs inte förstöra den upplevelse som det borde vara...

Kom in till oss på

www.familjeliv.se/Forum-11-237/m50674901.html    Snälla!

ruriken är inte bara vad det står om i tråden, det har hjälpt mig våga och jag är djupt tacksam. börja från början!

Hej!

Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Skönt o höra att man inte är ensam om detta:)

Jag är fortfarande väldigt rädd och det är en orsak till att jag inte orkat ta mig igenom detta igen + att jag har haft ett diskbråck då som också satt käppar i hjulen. Jag var också jätteledsen efter förlossningen som säkert var normal, men för mig var den HEMSK!:( De fick till slut dra ut vår son med sugklocka för att jag fick panik och inte orkade längre… Inte så nice! Jag drömmer fortfarande mardrömmar om detta och har också jättesvårt för o titta på förlossningar på TV, får ångest av det.

Nu har jag dock kommit till en punkt då jag MÅSTE bestämma mig för om det ska bli en till eller ej, för snart är det försent… Vår son fyller 4 år i maj och jag hade ju gärna velat haft ett syskon redan nu. Men tyvärr… så just nu försöker jag peppa mig själv att våga gå igenom detta igen… jag är inte gravid just nu, men planerar att ev. bli det så snart som möjligt… Hoppas jag:/

Många säger att man glömmer bort hur det var, men det har jag INTE gjort! Tvärtom!:( Mår fortfarande dåligt av det o är orolig/ledsen över att inte kunna skaffa fler barn pg a min rädsla…:/ Jag vill ju gärna ha en till. Är sååå bebissjuk just nu:) Börjar nästan gråta när jag ser bebisar på stan;)