Hjärtebarnen

Hej allihopa! Var på rul 27 juli och då såg de att bebisens hjärta inte såg ut som det skulle, efter åtta dagar av ångest och tusen tankar fick vi äntligen träffa kardiologen. Fallots anomali visade det sig vara.. Otroligt lättad över att vi har goda chanser, men rädslan finns ju ändå.. Jag är nog ännu i chock, humöret pendlar upp och ner, men försöker ta det som det kommer.. Finns det någon här inne med erfarenheter av det det här felet och som kan berätta lite? Jag kommer skickas till lund och föda där, sen kommer hon opereras inom en vecka.. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna just nu, det var ju inte det här man väntade sig.. Men jag är fast bestämd att allt måste gå bra.. Nåt annat finns inte!

Hej allihopa!

Jag måste få fråga en sak, för jag håller på att bli galen här och kan inte bestämma mig...
Jag väntar en flicka i slutet av december som har fallots anomali och kommer troligen opereras tre dagar efter förlossningen. 
Vi bor i stockholm och operationen kommer att ske i lund, så jag får alltså välja mellan att föda här och sen får hon flyga dit och vi åka med tåg efter, eller att vi åker dit innan förlossningen och föder där.
Min sambo vill att vi ska ta första alternativet, jag vill helst vara där redan innan, för jag skulle nog inte klara av att behöva lämna ifrån mig henne för så lång tid..
Har ännu inte fått prata med någon så detaljerat om vad de olika kommer innebära, men jag har förstått så mycket som att om jag föder där så kommer jag få gå på kollar och se hur mogen tappen är för att avgöra när det är dags att åka ner.. Men samtidigt får jag på grund av tidigare erfarenheter panik av tanken på gyn, själva förlossningen kommer vara tuff nog.. Så kan inte riktigt bestämma vad som väger tyngst..

Här inne måste väl finnas någon som fått ta samma beslut? Hur gjorde ni? 

Har inga tips tyvärr, men vill bara säga att jag opererades för aortastenos när jag var två månader, och det är över 21 år sen nu. 
De trodde inte jag skulle överleva öht, men här sitter jag likförbaskat ändå Vill bara ge lite hopp, lyckades de med något för så många år sen så är chanserna betydligt större att det går bra idag!

Jag har faktiskt väldigt dålig koll på det själv, jag har ju levt med det hela mitt liv, så jag har inte funderat så mycket över det, men det jag fått höra var nåt om att jag saknade en klaff och att det var förträngningar i aortan, samt en muskel (mammas ord, så jag kan inte förklara bättre) som bara fungerade till 40% och i övrigt var helt stel. Tydligen hade läkarna sagt att den skulle förbli så och att det inte fanns nåt de kunde göra, men den har mjukat upp sig själv och fungerar nu som den ska.. 
Så vitt jag förstått sprängde de, men jag har väldigt dålig koll.. Men kanske dags att jag sätter mig in i vad de faktiskt gjorde 

Hur som helst, det hette alltid att jag skulle behöva opereras om igen, först efter ett år, sen efter två, och så har det fortsatt. Nu är jag 21 och friskförklarad sen tre år tillbaka Har just inga men av det bortsett från att jag snabbt blir trött och att jag blir väldigt svag om jag inte håller blodsockret uppe. Jag kan också få hjärtklappning om jag överanstränger mig, men det är enligt dem inget allvarligt, utan det är bara att ta det lugnt när det blir så.

Lycka till du också! Här känns det ännu så overkligt fast det inte är så många veckor kvar.. Vet inte riktigt om jag längtar tills bf eller inte, det är så kluvna känslor.. 

Jag kan verkligen inte bestämma mig för vart jag ska föda.. Närmar sig att jag måste bestämma mig, men jag vet inte! Sambon vill att vi är kvar här, men jag lutar mest åt att vara i lund från början.. Men har inte fått något svar på när man måste åka dit då och sambon kan inte ta ledigt från jobbet hur länge som helst heller..

Jag har inte haft någon att prata med alls genom graviditeten, har knappt träffat nån barnmorska öht, bara en massa läkare. Har ju ett hjärtfel själv som kollats upp massor under graviditeten, så blir dubbelt upp av allt.

Det läkaren sa var att han TROR att jag kommer bli igångsatt efter kanske fyra dagar om det inte kommit igång av sig själv.. Men jag funderar på hur länge man vågar vänta med att åka dit, i morse var jag nästan övertygad att det var på gång, hade så galet ont.. Men det släppte efter några timmar som tur är (är i vecka 33).

Jag vill nog helst föda där för jag har svårt att tro att jag skulle klara av att lämna ifrån mig mitt barn för så pass lång tid. Även om man kommer bli tvungen till det sen också så kommer man åtminstone vara i närheten..

Det där är något jag tänkt på många gånger under de här månaderna, vad man hade föredragit. Självklart är det bra att det kom upp så tidigt som möjligt, så allt hinner förberedas innan och jag har ju haft tid på mig att smälta allt, men jag mådde samtidigt väldigt dåligt i flera veckor innan jag började våga glädja mig inför bebisen igen. Vågade inte titta på vagnar och undvek affärer med bebiskläder.. Allt kändes som ett enda stort hån..
Hade man fått veta det efteråt hade man åtminstone kunnat få ha en vanlig graviditetet och sen hade ju allt varit igång efter, inte en långt väntan där man inte kan göra nåt annat än just vänta.. Men då hade nog chocken kanske blivit ännu svårare att hantera.. 

Jadå, jag har läst, har lite svårt att få tid att svara bara..
 
Det är så jag tänkt i perioder, och sambon vill ju att vi ska göra så, men som jag sa i förra inlägget, jag tror inte jag skulle klara av att åka ifrån henne.. Ena stunden tänker jag att jag vill ha det så normalt som möjligt tills det är dags, andra vill jag vara där så det blir lugnare efteråt..
Skulle egentligen till bm igår, och då skulle jag ha bestämt mig.. Men dottern är sjuk så jag fick boka om, så jag har några dagar till på mig iaf.. Som sagt, sambon vill ju att vi ska vara här, men han säger att det är upp till mig att avgöra i slutändan..  

Jo, hon ska följa med. Jag har hur som helst bestämt mig för att föda i lund, sambon är väl inte fullt så glad, men han har inget annat val än att acceptera det.. 

Nu är det så pass nära att det känns som det inte behövs pratas så mycket mer, men i början hade jag nog behövt det, har aldrig mått så dåligt som då.. 
Jo precis.. Jag har bestämt mig för att föda i lund, det känns helt enkelt lugnast så..

Är det någon som vet vart jag ska vända mig för att diskutera igångsättning?
Det var jag mer eller mindre lovad i början av graviditeten innan allt det här kom upp, sen glömdes det liksom bort.. Vet inte vart jag ska vända mig alls, och visst, det är väl ingen större skillnad att gå två veckor extra, men jag är så slutkörd, varje dag är jättetung och jag orkar ingenting, så över en månad till känns övermäktigt.. Jag orkar inte längre..