Gersemi: Du ska veta att jag känner med dig, det är inte en lätt sak att skiljas från ett älskat husdjur. Nu är jag förvisso lite sen med mina ord men jag hoppas att det är okej att jag ändå skriver att jag liksom du och flera andra tror att känslorna kring din älskade häst borttagande påverkar dina känslor inför bebisen. Liv och död är ju väldigt sammankopplande och påverkar såklart varandra. Jag hoppas att du kan släppa det dåliga samvetet, du är inte alls knäpp!
Vad mysigt att du har köpt en nalle till bebisen! Jag förstår att det är en jättegrej som krävde mod och tankeverksamhet! Vad roligt att du klivit förbi den stora milstolpen - grattis!!Här har ännu ingenting inhandlats till pyret av ororädsla, men jag längtar efter att köpa den första nallen och det första klädesplagget. Kanske blir det inom de närmaste veckorna, vem vet...
Miss Charlotte: Självfallet kan jag inte förstå hur du känner, det är en omöjlighet. Men utifrån de sorgehändelser som drabbat mig kan jag tänka mig in i din situation lite lite - och jag tycker att dubbelheten i din sorg och lycka är förståelig. Och ingenting som varken är konstigt, knäppt eller som du behöver ha dåligt samvete över.
Jag tror att Elliot både känner och vet att han är älskad och saknad, de små brukar ha nästan en övernaturlig fallenhet för att uppfatta vad vi vuxna tänker och känner. Jag tror av hela mitt hjärta att Elliot känner era tankar och önskningar där han sitter och ser på er. Utan tvekan är ni de bästa föräldrar han kunnat få, och att han ska bli storebror är en fantastisk gåva ni ger honom. Tänk vad stolt han kommer att bli! Tänk vad han kommer att rå om den liil* på alla sätt som han kan. Jag hoppas hoppas att du så småningom kan landa i dina känslor, både i sorgen och lyckan.
Det behövs ju extra plats så det är ju liksom en "tvårummare" som din mage ska förvandlas till, åh vad mys. Tänk vad mycket bus de kan ha därinne!!
