Baby No2 - Har för mig att det var för att diabetiker oftast får stora barn. Risken att barnet fastnar. Ja ni vet säkert varför. Sedan är det ju en massa stämningar hit och dit i landet "over there" och för att slippa det så kör de kanske den säkra vägen. Jag vet faktiskt inte helt säkert, men jag vet bara att min moster var så chockad efter syrran hade förlorat sitt barn och jag blev gravid några år efter och blev nekad snitt, jag var sååå orolig osv. Hade inte tänkt prata om det jobbiga som hände syrran, men nu kan jag inte hålla tyst längre.
Syrran min förlorade sitt första barn för 8 år sedan vid förlossningen. Martin var vid födseln 5200 g och 55 cm. Ett stort barn. Ungefär halva graviditeten var hon full med vätska, helt svullen, hade ingen känsel i fötter eller fingrar. Till saken hörde att hon hade graviditetsdiabetes som inte upptäcktes trots flera tester. Hon mådde sååå dåligt på alla vis och de lyssnade inte på henne. Hon var jättestor, foglossning, världens mage och trodde inte att hon skulle ha ork till någon vag förlossning. Överläkaren sa: Kan du sitta, gå och ligga ner så kan du föda ditt barn. Hon vågade inte tjafsa mer och hon blev igångsatt v 38. Det sa bara pang... hennes kropp var inte beredd, hon fick värkar, på värk på värk utan uppehåll. Barnet skulle ut, men henns bäcken räckte inte till. Han fastnade eftersom axlarna var för breda. plus att värkarna slutade tvärt. Jaha då hade nålen i handen lossnat och hamnat fel, vätskan kom ut där det inte skulle, nässprayen (värkstimul) tog slut och de fick fippla fram ny från annat rum. Läkaren fick bryta av axeln på babyn och satte sig på syrrnas mage och tryckte tills barnet kom ut.. Andades inte då den kom ut. Orkade inte med den påfrestning det var att komma ut. De höll på med upplivningsförsök hur länge som helst. Sedan hade det även blivit nåt fel i hjärttrakten under grav (oupptäckt gravdiabetes) som antagligen gjorde att den stora påfrestningen blev för mkt. Det kom fram under den stora utredningen som sedan gjordes. Försöka skylla ifrån sig kanske.
Jag anser inte att nån ska behöva vara med om något sådant om det går att förhindra. Varför ska de vara så envisa läkarna med att neka en orolig mamma ett kejsarsnitt? Det kunde ju ha varit bra att mäta bäckenbotten? BM i efterkollen förstod inte varför de gjorde nåt sånt. Vad är värst? Att få i sig lite strålning eller att barnet dör? Syrran är ingen typisk tjej i kroppsformen. Breda axlar och smal över höfterna, typisk killkropp. Hon hade gått upp jättemkt i vikt under den graviditeten och de tyckte väl att hon var så stor att det inte var några som helst frågetecken om att hon var tillräckligt bred, vilket hon inte var.
Vill inte under några omständigheter skrämma er. Men berätta min systers historia. Hon blev gravid bara några månader efter det hemska som hände. Hon blev behandlad som om hon var diabetiker med insulin och mådde prima. Var helt förvånad att man kunde må så bra under en graviditet. Hon födde med kejsarsnitt den gången, ingen tvekan att det skulle vara så. Hon var så förstörd i underlivet efter gången innan och det traumat hon hade varit med om så var det väl ganska självklart.
