Trisomi 13 & 18
Lonse skrev 2011-02-15 22:22:34 följande:
Nu efter 2.5 år har man lärt sig vilka som finns där i vått och torrt. Men det har varit mycket besvikelse på vägen, främst av vissa anhöriga som helt gått upp i sin egen sorg och inte tänkt på oss föräldrar. Så klart är det jobbigt för våra syskon och föräldrar men ändå vi som föräldrar som lever i det hela tiden. Idag har vi hjälp av assistenter men i början när man inte fick sova och var konstant orolig för döden var det jobbigt när vissa knappt orkade komma till oss.
Och jo, jag tycker med det är deras plikt. Finnas där, stötta, lyssna och avlasta. Men men, nu vet man sina sanna vänner :)
Ja gud, jag kan skriva om detta hur länge som helst. Det är så skönt att höra att ni andra har liknande upplevelser. Håller med dig Hirondelle om att man ska DELA sorg. Den finns i livet och kommer drabba många!! Försöker trycka bort min ilska över vissas feghet/svaghet när man måste träffa dem, det blir ju inte bättre av att jag är arg. Och då skulle nog folk bara tro "Åh vad hon är knäckt p g a Hedvig, stackare" och frossa vidare i det. Började jobba förra veckan, 20 % bara och där var det ju folk också som knappt inte såg mig i ögonen. Som om jag hade gjort något fruktansvärt, kränkt någon eller så. Jag fick dra på mig det bredaste leendet och liksom ta ansvar över alla konversationer. Suck.
Nu till något annat - Hedvig har en knapp på magen nu och vi fortsätter träna med munnen. Går sådär milt sagt. Hon HATAR alla puréer, kniper ihop munnen, sparar maten i munnen etc., tycker gröt är OK men absolut ingen njutning och avskyr banan. Har någon här någon idé om vad som kan få ett nio-månadersbarn som sondmatats hela sitt liv att NJUTA av mat? Det är de vi vill, att hon upptäcker hur kul det är. Vi får ge henne den mesta barnmaten säger vår logoped förutom det röda.