Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

jag har själv haft dubbelslag o hög puls i två dar nu, får alltid magproblem paralellt.. min mamma tycker jag ska börja med nån stresshantering, typ yoga eller liknande. nåt nån av er provat? o har det hjälp nåt isf?

ni här som mår dåligt, har ni jobbiga/stressande situationer omkring er? som gör det svårt att komma ur detta? jag har insett att jag levt med olika typer av inre stress och dödsångest sen lågstadiet, en väldigt specifik lektion där som förändrade mig över en natt typ.. ;( och har fortfarande vissa saker kring mig som är tidvisa källor till oro stress osv. måste man bryta med allt sånt för att på riktigt kunna komma på fötter?

det är jag oxå tror jag, rent personlighets mässigt. men det har eskalerat under så många år av reell inre stress mm så vet knappt hur jag var innan. för mina binjurar tog helt slut och då tålde jag INGENTING av nånting.  så det är ju så mycket bättre, fast fortfarande inte bra 3 år efter. har fortfarande dagar där kroppen går på högvarv så minsta önskan från nån annan eller tidspress så blir jag extremt känslosam, gråter "hårt" och lätt personlighetsförändrad för en stund. känner själv att responsen är ologisk gentemot situationen. hur lyckades du bryta tankemönstren? själv eller med hjälp?

ja men så länge man hittar några "russin i kakan" som kan hjälpa så är det ju jätte bra :) jag lever nu efter det värsta ett oerhört mer lugnt och harmoniskt liv rent praktiskt, men saker som påverkar mig känslomässigt finns fortfarande kvar..  jag vet att jag för nåt år sen läste om detta, och det är väldigt mkt som stämmer in på mig oxå. men hela min familj är såna, med lite olika variationer så.. är verkligen på både gott och ont.

precis hårdare hur fast sig själv, eller med teflon som pappa brukar säga. men det är attans inte lätt, och jag kan märka en stor skillnad på mig före och efter utmattningen i form av att innan så kände och upplevde jag säkert minst lika mkt som idag, men eftersom jag inte förstod mig på allt och min respons så hade jag lite lättare att göra saker endå. nu är jag extremt medveten på gott och ont, mest ont just nu känns det som. medveten om vad som jag bör undvika osv, det är ju till en viss gräns bra. men jag undviker även saker där risken för nåt dåligt finnt.. o då blir ju världen rätt liten o onödigt hotfull. mitt tålamod tryter ibland..ill lixom må bra nu. tycker jag förtjänar att må bra snart. hur länge sen är det du  mådde som sämst?

man blir otålig. så fort jag kände mig lite bättre emellan de värsta svackorna tänkte ja, NU e det över.. men tog väl ett år av detta innan jag blev mer "till lags" med verkligheten och försökte ta ett steg i taget. känns ju lite tragiskt o erkänna att det fortfarande inte är helt bra/lätt i vardagen efter så lång tid..men vägen till att jag däckade var ju jätte lång så klart det inte går lika fort som man önskar att bygga upp sig igen. när jag var som värst kunde jag knappt ta mig upp ur sängen eller ja sittandes i sängen levde ja för va så yr och alla nackproblem. en allt för lång tid var det svårt att ta sig till toan typ 10 meter bort. så ser jag tillbaka på det sättet är ju livet en dans på rosor idag, i jämförelse. men det där smidiga i att bara existera, folk , röra, intryck, rädsla för yrseln osv..inte helt bra där än. men jag försöker oxå pusha mig så mkt som jag förmår. och det går ju framåt, om än långsamt :) tycker d svåraste är att pusha sig trots att det inte känns som man gör framsteg, då sjunker ja "gärna" tillbaka till min lilla trygghet hemma..

Hej. Jag har sedan jag födde mitt andra barn för ca 2 månader sen varit så konstigt ljudkänslig. Det började med att jag endast stannade på BB knappt ett dygn eftersom allt var så stressat hemma med storasyster. Det var väldigt mycket stress och väldigt lite sömn och jag började lyssna till ett tjut i ena örat under nätterna då jag låg och ammade. Det blev till en besatthet och någon vecka senare blev jag ljudkänslig. Detta har också blivit som en besatthet för mig. Jag lyssnar efter det hela tiden även när öronen känns bra. Det är som att jag lyssnar efter ljuskänsligheten så extremt mycket och när den återkommer får jag ångest att jag för evigt är hörselskadad. Har sån grov ångest för detta för jag kan inte ta mig ur dessa tankar på mina öron!!! Har lidit av ångest och panikångest många år men jag behöver verkligen höra om nån mer upplever detta besvär under perioder med mkt stress och ångest... jag blir snart tokig. Vill bara bli mig själv igen. Inte ägna varje vaken timme åt ångest över nåt som kanske kommer sig av själva ångesten. Tror ni att det kan vara bara ångest? Kram till er alla.

på vilket sätt känner du inte igen dig? jag har haft långa perioder där jag känt mig helt lost, som utslängd i rymden. inte känt eller tänkt som mig själv, o alla minnen från innan jag däckade var som bortblåsta. minnen från min barndom uppväxt o tonår har faktiskt först senaste månaden börjat komma tillbaka! skönt faktiskt, för har känts som mitt liv varit till ingen nytta typ och att jag inte gjort nåt alls.  tror att en viss grad av acceptans är bra/nödvändig för att komma vidare. lite gilla läget, men samtidigt inte ge upp utan lita på att man kommer ur det. ( sjukt mkt lättare sagt än gjort) vet inte om jag klarat det utan folk runt mig som har trott på mig och att jag kan komma på fötter. för är man mitt i stormen ser man ju inte helheten eller saker med "vettiga" ögon. sen kommer du kanske inte bli som innan på alla sätt, man blir ju förändrad. och trots att jag inte är ur mitt så är jag "glad" jag gått igenm det för tycker väldigt mycket mer om mig själv o det person jag är idag än innan.  där sätter du huvudet på spiken, jag har ingen aning faktiskt men grubblar över samma sak. för absolut, det var stor bidragande faktor även för mig. vissa dagar kan jag känna innan/hemma att om jag pushar mig idag är risken 99 % att det går dåligt o jag kmr må sämre. o då har jag svårt att se att det är värt att pusha mig.. gjorde det en gång och då däckade jag hemma hos killen och mådde katastrof i yrsel o trodde jag skulle dö på hans köksgolv. den gången var första gången det  började ute i bilen, tog mig med nöd o näppe in hos honom o sen va det "kört". har blivit skrämd av den gången. för blir jag sådär så kan jag inte flytta mig ur fläcken, o händer det ute i ingenstans ..pallar knappt tänka tanken. samtidigt finns det dagar när jag pushar mig och det går bra. men är så svårt att veta när det är till fördel resp nackdel. 

okej då förstår jag, precis lika dan jag oxå ;(  gjorde samma med uppsater, åkte fort, gick timtals långa promenader med musik bara för det var underbart. älskade att va hjälpsam, fixa, skjutsa/hämta, styra ha många bollar i luften. det va det jag älskade o trivdes med..tills det slog över o nu funkar inte detta. o DET saknar jag. så är det tyvärr. mest känslano friheten av att kunna gå till andra sidan jorden o inget hemskt kan hända.. nu e jag så raka motsatsen att jag aldrig trodde det var möjligt. jag blir yr och arg o magproblem o hjärtrusningar av minsta press/stress eller nåt tidsbestämt. o som sagt hjälper inte att det är nåt roligt för mig heller. förr i tiden älskade jag att "gå" ( läs springa typ) på stan, trivdes som bäst i röra, bland okända människor. vill bli så igen, för det va en sorts frihet jag saknar massor. kan inte förstå vad som va "fel" på mig eftersom jag blev lugn av röra..är väldigt ologiskt egentligen.. det var ett bra uttryck! :) för det stämmer verkligen.

Det kanske inte alls passar in här, kanske är för tidigt osv. Kanske kommer slänga in något inlägg helt hysterisk någon dag vem vet.  Men vill passa på att önska alla en god jul så gott det går och hoppas alla kommer få en fin jul med nära & kära.Jag ska försöka stressa ner och bara njuta av sällskapet av min fina lilla familj. 

har varit på stan och julrushen idag, i hela två timmar! visserligen tillsammans med mamma, men har inte varit varken i så rörig, ljusstark eller stressig miljö, o framförallt inte så länge ( för mig) på super länge. :) det gick över förväntan, trots svaga symptom så gick det tack o lov aldrig över styr.  känns skönt att ha tagit ett kliv.

Någon som brukar känna ett lätt "tryck" i huvudet och illamående? :-/ vaknat så några dagar nu och det är allt annat än skönt. Även stel som en pinne i nacken emellanåt..

Mina symtom som jag misstänker beror på stress/ångest är: Yrsel/ostadighetskänslor spänd i käkar och nacke oro rädd ledsen humörsvängningar rastlös trött kalla händer o fötter ( vid en sk attack )  svårt att sova darrig  hjärtat slår fort  För flera år sen så gjorde jag en röntgen av skallen och nacken ( eftersom jag var sääääker på att ha en tumör typ) hittades inga fel. Togs prover- alla var bra. Gick till öron näsa hals mottagning, kontroll av allt. Visade inget onormalt. Så himla jobbigt ändå... jag tror alltid att jag är döds sjuk :(   

Jag känner mig så skör hela tiden... som att ångesten å alla dess symtom ska slå till med all sin kraft när som helst :( känner mig hela tiden ostadig/yrslig.. spänd i kroppen. Käkarna, nacken.. ingen aptit... oro i kroppen.. kan helt plötsligt vilja gråta, bli arg osv..  Verkar som att man kan få alla möjliga symtom...  Fick nr av min dr till en terapeut men vet inte om jag ska ringa? vad tycker ni? nån som varit och pratat med någon och tyckt att det hjälpt? jag är så rädd att allt bara bli pinsamt och jobbigt.  Vad kan jag själv göra för att hjälpa mig ur detta? Känner mig emellanåt livrädd ...  ge mig alla era tips om ni har några? hatar att må så här :(

Känner igen mig ! När jag först åkte på ångest och trodde ja höll på att dö så googlade ja precis varje dag på mina symptom. . Jag började få mera och mera symtom.. så googla kan ställa till med mycket! Idag mår ja rätt skapligt. Har inte haft en riktig ångest attack på några månader. Förutom så har jag extraslag på hjärta som inte vill ge med sig . Och ja känner dom ofta så kan ja känna ångesten komma lite smått och man börja tänka att man är nog sjuk att läkarna ha missat något.. men hade man varit sjuk så hade man väl blivit sämre ? Nån som ha ångest med extraslag på hjärtat ? / en tjej som e väldigt orolig över extraslag

Hej alla igen! Jag provar igen. Är det någon fler som blir röd i ansikte, hals och bröstkorg när det händer? Hur många av er lever under enorm stress? Någon med förändrade menscykler?  Jag är naturvetare och försöker förstå biologin/kemin bakom dessa attacker. Allt i kroppen är kemi. Fick igår veta av min Gyn att jag har fått sänkta nivåer av östrogen ev pga av stress och att jag har troligtvis förhöjda prolaktat nivåer. Detta hormon ökar noradrenalinet i kroppen. Noradrenalin omvandlas till bla adrenalin. Stress ger ökad adrenalin. Är alla reaktioner beroende på för höga halter adrenalin i kroppen, efter som adrenalin ger ökad hjärtfrekevens, värme vallningar, blodtrycks ökning vilket ger yrsel etc etc. Vad tror ni andra? Har vi helt enkelt bara en total obalans av hormoner i kroppen pga stress?