Anonym (Döende) skrev 2020-07-22 20:49:24 följande:
Jodå men för fan, så är livet! Ser du mig irl så är jag snygg, solbränd, vältränad, har ett perfekt liv med familj och radhus heltidsjobb och snygg bil.
Men vad jag bär på skit. Magjäveln har helt lagt ner, ingenting fungerar. När jag än på dygnet tittar på mina vader så ser det ut som maskar där under, det rör sig hundratals synliga ryckningar i minuten, plågsamt som fan.
Tro inte att ni är ensamma, alla tampas vi med att lära oss leva i samhället som det är idag. Man ska ha allt och vara allt, annars är man ingen!
Haha, jävla parodi att man inte klarar av att komma i kontakt med sitt riktiga jag, man ska leka den här jävla låtsasleken och må som en jävla häst, för man vet inte hur man gör något annat.
Jag börjar åtminstone få lite distans till skiten, jag försöker ta min dysfunktion med en klackspark, har till och med börjat vara öppen med mina problem inför kollegor och vänner. Du får ett annat mottagande än du tror, många delar med sig av sin egen skit på samma gång, vi sitter många i samma jävla jolle på Atlanten!
Jaha, då har man Cancer och bukspottkörteln igen då! säger jag i lunchrummet ibland, haha.
Härligt att man inte är ensam men även tråkigt! Känns oftast som man är ensam ändå, man pratar inte så mycket med folk om sånt här. Känns så skönt att kunna läsa och skriva här.
Så glad att det blev lite liv i tråden nu. Har återkommit hit i 5 år när jag mått som sämst och bara läst som tusan. Det ska nog gå att komma ur det här.
