Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

Hej alla,

Jag har haft en alldeles för stor mängd symptom kopplade till stress och ångest så raddar upp lite;

yrsel, av olika sorter och olika kraftigt ( skitjobbigt!!)
sett i kors, hela synupplevelsen har lutat åt höger en längre period, golv och mark lutar o känns som ja kan trilla av..
overklighetskänsla/i en bubbla
olika typer av extrem hjärtklappning eller väldigt "hård" puls.. har ett standar panik läge där pulsen blir ca 130-140
tom o kurrig i magen,svårt att äte eller äter fast magrat samtidigt
rädd och överkänslig för ljud
överkänsliga sinnen, illamående av dofter främst mat, överkänslig mot ljus och ljud
svettningar
rädsla nåt hemskt ska hända, antingen runt mig eller att folk ska skadas/dö
onormalt kraftiga känslo reaktioner
svimningskänsla o panik som jag velat dö ifrån så hemskt har det känts
gamla minnen och rädslor som dykt upp och varit snudd på mer verkliga än ja upplevde de när de hände
spänningar i nacken
huvudvärk
hormonproblem både med mensen och obalans i sköldkörteln

många av dessa har jag kommit ur, men tyvärr har jag fått som torgskräck av att gå igenom detta. litar inte på min kropp på samma sätt längre. rädd att råka ut för ett yrselanfall eller se i kors när jag kör bild eller så..gick överallt förr..nu vågar jag knappt gå ut på det sättet, för jag är rädd för rädslan..
förr kände jag mig oövervinnerlig, nu när jag upplevt hur extremt skör o beroende av andra jag kunde bli så har jag svårt att hitta tillbaka till tilliten och självförtroendet.

jag ska försöka få hjälp med det för ju friskare jag blivit från utmattningen,stressen och ångesten dessto värre har det andra blivit..någon som upplevt det? och hur kom ni ur det isf?

Det har jag, många gånger. ibland "bara" som en klump som ofta gör att jag får svårt och äta och känner mig kvävd. eller som svårt/trögt att andas.. är helt klart obehagligt.

Jag har fått besked om att det är sköldkörteln och inget som är farligt. men ruskigt känns det endå.

ångest o panik är ju ganska vanligt att det känns som ett tryck/tyngd över bröstkorgen o på mig i revbensbågen vid magen precis..

Har själv haft problem med illamående i perioder eller "attacker" från ingenstans, blir då även ofta känslig för mat ( även prat om), dofter, mm..o ofta panik känsla samtidigt. lite gravid typen av det..

det som funkar på mig då är faktiskt magnesium, finns ju som tugg/sugtabletter vilket när det var som värst gick att lägga under tungan..

även b-vitamin komplex hjälper. annars är ju ingefära droppar eller te bra, och nåt som jag numer alltid har med mig..en påse vitpeppar och en med kryddnejlika. vitpeppar mot orolig mage o diaree och nejlikor är toppen att tugga mot illamående. räddat några gånger på tåg o stan mm

Ja gör det, hoppas det förbättrar läget för dig!

det förstår ja, yrsel har jag haft o har typ som mitt värsta obehag, har haft det i perioder från 2006, o ibland även hemskt hemsk huvudvärk ( hormonbaserad vilket även min yrsel är oftast) så det kan det mkt väl vara för dig oxå.

ingefära och magnesium och b-vitamin komplex har haft förbättrande effekt på min yrsel oxå. men får du ingen förbättring så gå o kolla upp det så slipper du må ännu sämre av oron.

har du kollat upp sköldkörteln tex? jag är en sån där känslig typ, och fick onödiga problem i tonåren när jag hade en svår period med en för mig icke bra kille, levde i princip enbart på sötsaker, stressade i skolan o började äta mini-piller.. ja va nära diabetes sa läkarna, och efter det så kom div andra problem som fortfarande inte riktigt är i balans.

kolla bakåt i ditt liv o se vad som skulle kunna ge någon hint  om varför du har det som du har det nu?

annars kan ju verkligen stress,panik och liknande ge många otrevliga symptom.

hoppas du mår bättre snart!!

bra kost är väldigt viktigt i att må bra, återhämta sig och lugna ner kroppen. socker har på senare år fått mig extremt yr och väldigt snabbt efter intag, kan räcka med en nonstop. så från att ha varit på nåt sätt beroende eller iaf helt avtrubbad sockermässigt har jag gått till helt andra hållet nu, fast är inte någon förlust alls känner jag. blir man yr av att äta vissa saker är valet att välja annat inte svårt.

för ungefär 10 år sen när det var som värst med maten så kunde jag flera gånger per dag äta honungsyoghur med start mysli, en stor sked honung och mörk sirap så pass mkt att det gav färg..det är för mig HELT oförståerligt..alla saker i sig är så söta..vidrigt. tilläggas bör att jag under denna period mådde illa så fort jag åt..oavsett vad och att magen svullnade upp på direkten. hade candida o parasit överväxt..för jag har samma kläder idag som då men vägde några kilo mer då.. hade dessutom vissa andra symptom som dimmigt huvud, overklighetskänslor, såg jag läskiga eller filmer där det var i himlen/rymden osv så "följde" jag lixom med i allt ja såg..kändes som att trilla av jorden. 

ja är rätt säker på att dessa år gav mig en stor obalans att "utgå" ifrån där vissa problem lixom blivit kvar sen denna tid eller förvärrats av många år med jätte mkt inre stress..

så att du har symptom som de du beskriver låter inte alls osannolikt att de hänger mestadels ihop med din livssituaation och ev mat. testa att undvika så mkt socker o snabba kolhydrater du kan o se om du mår bättre på nåt sätt :)

har du sett nåt samband mellan när illamåendet kommer, om det har nån koppling till när du äter eller vad?
eller om du ofta blir känslig för dofter o tankar på mat..för då tror jag starkt på hormonrelaterat illamående.

jag har kanske en annan "variant" på det, för jag har under dessa år av mina problem gått från känslan av att jag klarar allt, gått mila vandringar själv, verkligen trott på mig och min kropp, till att nu inte alls lita på att jag klarar..typ mkt alls..

för har varit i så många situationer där jag inte kunnat flytta mig ur fläcken, lyfta huvudet från kudden osv pga både yrsel, panik o annat..i flera timmar..vad gör man då om man måste till toa, ta hand om nån annan osv

Har lixom upptäckt hur skör jag KAn vara o därför är ja rädd att ge mig ut o göra saker, o ibland ( fortfarande) när ja mår dåligt/sämre/ inte vilja/våga vara ensam..

Hur är det för er?

Nu vet jag inte hur länge du mått såhär, men när det är för intensivt en längre period och man inte hittar nån väg att må bättre osv, då tycker jag lätt att man blir likgiltigt o lite tröstlös/hopplös..jag har tyvärr själv kommit dit nu..för sånt som jag förr trodde mig själv om mm har jag en väldigt tvekan inför.. vissa dagar räcker tanken på att ta sig iväg o handla.. jag tror lixom inte jag ska "överleva" ..o då vet jag ju rent intellektuellt att jag har klarat bra mycket värre saker själv förr.. saknar tilliten och självförtroendet och modet jag hade förr..

så var det för mig oxå, jag levde på yoghurt=sockerbomb, mackor och sparrissoppa typ.. äter du tillräckligt med fibrer och protein? hoppas du inte tar illa upp att jag tänker brett, men om du magrar, mår illa osv så du kanske du bör kolla upp både, svamp, parasiter, mask? 
låter som din kropp verkligen behöver stärkande saker, bra protein fibrer och grönsaker som kan hjälpa kroppen, för får man inte i saker att bygga upp kroppens reserver så krävs det inte spec mycket stress, oro och dyl innan kroppen får ganska kraftiga symptom. man kan ju oxå bli yr av att man är förgiftad i kroppen

hoppas verkligen du mår bättre snart!

Detta är ju inget man önskar någon, men jag är glad att jag inte är ensam i det.

Och det där med telefoner, jag är lixom uppvuxen utan mobil och det gick ju bra, hade inte ens mobil förrän slutet av gymnasiet..rätt länge sen dock. men avskyr hur beroende jag blivit, ibland har jag den lixom i sängen om jag får lägga mig med yrsel på dagen, för rädslana tt inte lyckas ta mig upp o ringa från hemtelefonen några meter bort gör mig orolig. skäms ju nästan av att skriva detta men så e det..suck.
det som faktiskt oroar mig är att de allvarligaste symptomen från när jag gick in i "väggen" mm blir bättre och bättre medan detta att ha tillit till mig själv kroppen, osv bara blir sämre. Och nu är det inte så att alla dagar är lika illa, men de dagarna jag själv oxå lyckas sparka mig i rumpan och klarar nåt, kan tilll  och med gå med bara lite oro för Att nåt ska hända ( dvs inget händer av det ja oroar mig för) så blir jag inte stärkt av det.

Jag får inte större tillit eller pepp på mig själv till nästa gång, snarare tvärtom ;( och jag förstår verkligen inte varför?

usch ja, precis samma här.

och så är det faktiskt för mig oxå, blir utmattad eller chockad över att ja överlevde typ.
att jag för ofta får som liknande/samma symptom när jag klarat nåt utan att det ja va rädd för skulle ske, som om det skett.. men får ja välja e det helt klart att jag mår hellre hemma trygg inne än i en affär eller ute på vischan.

jag mådde sämre rent kroppslig för ett år sen än nu, ändå är jag mer/lika nervös när jag ska göra nåt vilket har gjort mig alldeles för isolerad. jag vill inte ha det såhär längre, men vet inte riktigt hur jag ska komma ur det.

jag har en gång förut, efter att ja mådde kass i ett par månader, pushad mig ut i världen, tagit en dag o ett steg i taget..och det klarade jag. vet precis ögonblicket när jag gick över min egen gräns..o sen blev allt lätt igen typ.. var ute och tog mig en liten promenad, som sen på infall blev lång, gick genom hela min stad o tillbaka typ, en tur på 1,5 mil i högsommar värme med bra musik i öronen och jag bara gick o gick- vet att ett sting av oro kom men att jag satte mig över det då o blev som "förlöst" från mig själv..

skulle så gärna vilja komma dit igen, men nu känner ja typ samma bara o gå till parkeringen ( 5 min) eller soporna..

rent statistiskt är det bara en gång som farhågan blev sann, och det var i somras. hade tom med mig min far för vi skulle storhandla..nästan klara o så bara blev ja yr, såg i kors o allmänt groggy panikattack, hade ja vart själv hade ja förutom det vidriga i upplevelsen i sig inte tagit mig därifrån..får ja såna kan ja inte köra bil på ett tag ellens ens ta in några intryck ( vilket mataffärer med plotter o starkt ljus o rutiga golv har överflöd av..

en gång e ingen gång , säger min pojkvän, men rädslan har blivit för stor för mig 

det blir ju verkligen lätt så, man vågar inte göra sånt där man har koppling till att det hänt nåt. när jag mådde som sämst fysiskt så var det omöjligt vissa dagar o stunder att ta mig till toan och världen krympte på det sättet. Nu är det inte så längre, men endå är min värld så liten eftersom rädslorna har en för stor plats. 

blir du "modigare" när du klarat av o flyttat fram gränsen när du har en bra dag, så det är till hjälp nästa gång?

ni som haft det såhär och tagit er ur det, hur gjorde ni?